Arkiv | december 2020

Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

Something shiny

Jag tänker hela tiden att jag ska hinna mycket mer än vad jag gör, för jag har ett inlägg om kvinnor och makt och skillnaden på det privata och det offentliga som har legat orimligt länge och väntat på att jag ska hinna skriva färdigt och så fastnar jag i något. Ibland någonting lite mindre konstruktivt, men i dag i ett instagramkonto tillhörande en som köpt ett gammalt hus och undrade över tidigare ägare och jag bah HELLO RABBIT HOLE och dök ner. Således har jag spenderat dagen med kyrkböcker och skiftesprotokoll istället för 1300-talets urkunder, men herremingud så det var roligt. Kunde man göra en karriär på det så skulle jag absolut satsa!

Spirar

Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.

Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.

För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.

Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.