Månad: maj 2020

Vardagslivet

Friska vindar

Charlotte2 kommentarer

Det finns någonting mycket högtidligt med att för första gången på gudvethurmånga år öppna ett fönster. Vid det här fönstret i mitt sovrum har det regnat in rejält. Tapeten var ordentligt vattenskadad, men stockarna hade hunnit torka upp mellan varven. Förra året öppnade jag aldrig det här fönstret, men när jag nu fick hjälp av vänner var det äntligen dags. Utanför blommar det gamla äppelträdet som jag inte var säker på skulle klara sig. Man kan bli religiös för mindre.

Nej, äppelträdet klar sig nog bra, men fönstret är det värre med. Det behöver ganska akut fixas. Tänkte göra det när jag ändå målar om fasaden. Ljust gul har alla som sett alternativen röstat på.

Den som är närmast dörren alltså.

Vardagslivet

Uppbrott

Charlotte3 kommentarer

Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.

Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.

Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.

Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.

Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.

Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.

Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.

Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.

Uncategorized

Färgprov

Charlotte1 kommentar

Det har blivit varmt väder och jag har äntligen fått en chans att provmåla huset. Ja. Inte hela huset alltså. Men ett utvalt litet hörn, där man kan prova hur de färger man valt egentligen ser ut målade på ens hus. Att fasaden skulle vara vetegrå var egentligen det enda jag var helt säker på, så jag ville se hur engelsk röd och arberg grön skulle se ut tillsammans med min vetegrå.

Och det här är alltså anledningen till varför det är så sjukt viktigt att provmåla. Jag älskar den gröna. Älskar den röda. Men den vetegrå? Nej. Den blir alldeles för kall. Nu har jag beställt hem en provburk med ljusgul, som jag dessutom tänkte blanda med vit, och så ska vi se hur det blir. Observera att det här är grundstrykningen med linoljefärg, där den är uppblandad med 70% olja och därför inte täcker alls. Jag har skrapat och skrapat tills allt som gick att få loss utan att skada träet är borta.

  • På den här bilden ser man de olika färgerna på det parti som är precis under gångjärnet på dörren och de två brädor som är närmast dörren på fasaden.

Historikerns historier

Ett litet titthål till medeltiden

Charlotte2 kommentarer

Jag sitter här och jobbar, vilket egentligen inte gör något alls eftersom jag har världens bästa jobb. Nyss läste jag ett dokument från 1308, utfärdat på Visingsö av hertigarna Erik och Valdemar. Ni som kan er svenska historia vet att dessa två brats vid det skedet hade gjort ett uppror mot sin bror kung Birger och att den så kallade Håtunaleken inträffat bara ett par år tidigare. Enligt Erikskrönikan hade Erik och Valdemar lurat sin bror till gården Håtuna, där de tillfångatog honom och förde honom till Nyköpingshus, samt avtingade honom stora delar av riket till egen nytta.

Hur som helst.

I källorna dominerar bröderna de här åren i början av 1300-talet, där de utför allsköns kungliga sysslor och försöker befästa sin makt. På Visingsö år 1308 kungör de en betydande donation av gården Aranäs (och ni som kan er Guillou känner säkert igen det namnet) i Västergötland till nunnorna i Gudhems kloster. Det är på alla vis en storpolitisk, snarare än religiös, handling, eftersom Gudhems kloster kunde vara en mäktig bundsförvant eller lika mäktig motståndare.

Bröderna motiverar sin donation på det ödmjukt religiösa sättet som förväntades, genom att tala om den stundande skördedagen (alltså döden), vilken föranledde behovet av god sådd såväl i himlen som på jorden. Bröderna påpekade att Gudhem hade ett dåligt läge, och att det gods de ur sina hjärtans välvilja erbjöd Gudhem skulle ge nunnorna tillgång till vattendrag. Därför uppmanade de nu alla som hade sina nära och kära begravda i klostret att hjälpa till med arbetet att flytta klostret, så att man även kunde ta med sig dem som redan var begravda.

Det finns många anledningar att älska medeltiden. Den djupa religiositeten till exempel, och särskilt hur den tar sig uttryck i praktiskt politik. Brödernas gods Aranäs hade tidigare bebotts av marsken Tyrgils Knutsson. Han hade varit förmyndare för kung Birger, när han fyra år gammal blev kung, och hade även därefter fortsatt att stötta kungen. Följdaktligen var han inte en av brödernas favoriter, så de släpade honom till Stockholm och gjorde honom ett huvud kortare, år 1306. Lägligt nog hade de sedan ett gods till övers. Att från deras sida installera Gudhems nunnor på Aranäs hade mycket riktigt varit en fördelaktig sådd i både himlen och på jorden. Snacka om att pissa in sitt revir.

Sedan älskar jag hur man inte bara kan flytta ett kloster hipp och happ eftersom det ligger en massa döda släktingar till rikets grädda begravna i snordyra gravplatser på området. Den pragmatiska lösningen, att flytta de döda, är briljant.

Det blev dock inget av flytten av Gudhems nunnor till Aranäs just då. De flyttade dock, med hjälp av Birgers son kung Magnus år 1335, till Rackeby kungsgård och sedan han givit dem Aranäs igen (tidens smått oroliga politiska läge föranledde att gårdar donerades flera gånger, för säkerhets skull) torde de ha varit där åtminstone ett tag. Huruvida man flyttade de begravda med sig förtäljer inte historien, men jag antar, tyvärr, att de fick ligga där de låg.

Bröderna Erik och Valdemar då? Den som kan sin svenska historia vet hur Håtunaleken slutar år 1317. Med Erikskrönikans ord:

”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.

Ther kom konungin gangande nidher,
stirnande öghom, hardla vreder.
”Minnes idher nakot aff Haatwna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!” ”

Bröderna kastas av kung Birger i fängelsehålan på Nyköpingshus och nyckeln, enligt legenden, i vallgraven.

En till synes välvillig donation till en from gärning. Tänk vad kontext spelar roll.

Vardagslivet

Det våras

CharlotteLämna en kommentar

Nu har jag just varit ute i solnedgången och repat gräs till Darcy, min fina kanin, och frusna fingrar säger att det är långt kvar till sommar. Men de tulpaner jag köpte på rean i höstas, trots att jag inte skulle köpa något alls till trädgården, hävdar bestämt att det visst våras i alla fall.

Historikerns historier

Vilket liv

Charlotte3 kommentarer

Jag sitter och håller på med en kort biografi över Margareta Birgersdotter (Grip) och blev plötsligt så tagen av dessa kvinnoöden. Birgittas mamma, Brita Joakimsdotter Brahe, har inte förärats någon egen plats i historien alls. Hon gifte sig 1533 med Margaretas pappa Birger Nilsson (Grip) och födde två senare parets första barn, Nils. Klara föddes 1536, Margareta 1538, Joachim 1539, Bo 1540 och sedan kom Ädelgård och Beata som dog unga, Anna och Cecilia som dog redan 1566, Moritz föddes 1547, strax innan Elisabeth, och därefter Ture, som dog ung år 1558.

Tolv barn under kanske 20 års tid. Hon kan inte ha gjort annat än varit gravid, fött barn, och begravt dem.

Vilket liv att leva och bli bortglömd för.

Vardagslivet

Mycket grus blir det

Charlotte2 kommentarer

Ni kommer ihåg att jag beställde lite grus? Det var faktiskt i ärlighetens namn ganska mycket grus. Till saken hör att jag inte är jättehaj på finska siffror, särskilt inte på knagglig telefonlinje. Finnar har dessutom nästan samma ord för de flesta siffror. Alla kan väl yksi, kaksi, kolme? När man kommer uppåt heter åtta och nio kahdeksan och yhdeksään. Inte nog med att jag ofta blandar ihop de två, de förkortas dessutom kasi och ysi.

Jag har inte en sportslig chans ens.

Så när jag beställde grus var det inte bara så att jag inte har någon uppfattning om dimensionerna på ett ton grus, utan också så att jag inte hör skillnad på ett, två, åtta, nio, elva, tolv, arton och nitton. Först när jag fick räkningen framgick det att jag beställt nitton ton grus. Det är ganska mycket grus. Särskilt eftersom det skulle läggas på plats medelst spade och skottkärra.

Nu är det åtminstone i princip färdigt för den här gången. Hälften av gruset finns kvar, och ska läggas borta på andra sidan garaget, där jag har parkering. Och jag måste erkänna att en grusgång gör betydligt större skillnad för huset än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sedan är kanterna sneda, men det är ju jag också så det gör inget.

Vardagslivet

Tillökning

Charlotte1 kommentar

Så var det dags för lite mer tillökning här på gården. Jag har på något vis haft lite svårt att skaffa kaniner för min egen skull. Tidigare så har det ju varit barnens kaniner (som jag givetvis varit fullt medveten om att jag får sköta). Tilda har varit lite intresserad av att skaffa nu, men inte tillräckligt för att hjälpa till att bygga bur och sånt, Vilho skulle möjligen bry sig om kaninen var kopplad till wifits funktionalitet och Gabriel är för liten för att förstå den semantiska skillnaden på ”ko” och ”kanin” så honom kan man inte fråga.

Så jag gjorde det enda rätta. Funderade över vad för sorts kanin JAG verkligen ville ha. Och så köpte jag en som inte stämmer in på beskrivningen mycket mer än att den har långa öron men som jag älskade vid första ögonkastet, och eftersom den hade en liten kompis som hade blivit alldeles ensam kvar så köpte jag den också fast jag egentligen inte hade råd. Men här är de. Darcy och Elmer. Och jag är helt förälskad. Visste inte ens att man kunde sakna lukten av mjuk kaningos så här mycket.

Historikerns historier

Den ljusnande framtid

Charlotte2 kommentarer

Hörrni jo alltså det är en pikuliten grej jag kanske har glömt bort att berätta. Jag är inte kvar vid Helsingfors Universitet.

Lugn, lugn. Jag ska absolut fortsätta med forskningen så länge finanserna tillåter det (och förmodligen ännu längre), vilket i nuläget är åtminstone till slutet av år 2021. Men jag är gästforskare vid Åbo Akademi, nordisk historia, resten av året. Som ni säkert gissar så har det hittills inte förändrat mitt dagliga arbete nämnvärt eftersom allting fortfarande är stängt och jag jobbar hemifrån, och jag kommer även i fortsättningen att pendla, men det känns jättekul att byta forskningsmiljö lite.

Jag älskar Helsingfors, och jag älskar universitetet, men… och jag vet inte hur jag ska skriva det här för det känns lite som att skvallra på sin käraste, men det finns en del saker i forskningsmiljön där som skulle gynnas av förbättringar. Min första officiella dag i Åbo kallade professorn mig till (digitalt) möte för att höra mer om min forskning, vilka förväntningar jag hade på dem och för att berätta vad de förväntar sig av mig. Ett sådant möte har jag inte varit på sedan… jag kan inte ens minnas när. Under studietiden tror jag. Det som kallades för höstslakten, när professorer och handledare kontrollerade hur långt man hunnit med avhandlingen.

Jag hann jobba vid Helsingfors universitet, med extern finansiering så att uni tjänade pengar på mig och i gengäld gav mig användarrättigheter till mejlen och en del program, i åtta år innan jag fick tillgång till ett arbetsrum. Efter att jag suttit i detta arbetsrum i tre månader förstod jag att det fanns ett fikarum. Det tog ytterligare ett år innan det uppenbarade sig att man i detta fikarum fick göra kaffe som uni stod för. Sånna här små saker liksom. En känsla av att inte riktigt höra hemma. Att röra sig i periferin.

Ser väldigt mycket fram emot min tid vid Åbo Akademi!