Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”: