Archive | september 2017

Hus i helvete

Jag försökte verkligen skriva så neutralt som möjligt, det gjorde jag, om hur det känns att betala för någon annans bostad. Problemet är väl säkert att det inte är ett neutralt ämne. Det lyser igenom att jag inte är neutralt inställd. Även om det är juridiskt korrekt att jag ska betala, så tycker jag att det känns orättvist. Jävligt orättvist, faktiskt.

Och jag vet ju att jag är i slutet av en stipendieperiod, att mina pengar redan är använda och att de par hundra euro som nu ska läggas på fastighetsskatt för en bostad jag inte längre bor i kommer att behövas tas från annat. Nya vinterkängor kan jag glömma. När man lever med små marginaler känns det extra jävligt.

Det tog förstås hus i helvete (no pun intended) av inlägget, men jag kan garantera att jag inte skrev det för att varken skrapa ihop sympatipoäng eller försöka mobilisera en hatgrupp. Jag skrev det för att jag önskar att jag hade vetat sånna här saker långt tidigare. Inte för att jag hade låtit bli att skilja mig, utan för att jag hade kunnat göra det smartare, vara bättre förberedd på ekonomiska realiteter. Jag skrev ett sådant inlägg jag önskade att någon visat mig för två år sedan. Och det finns så mycket annat jag önskar att jag hade vetat då och som har att göra med praktiska juridiska och ekonomiska saker men som jag känner att jag inte kan skriva. Jag kan helt enkelt inte formulera det så att det inte låter bittert och anklagande, och jag vill ju egentligen bara att det ska vara informativt.

Samtidigt protesterar mitt inre mot att vara tyst. Hur många flera kvinnor ska behöva göra det här för att vi inte vågar eller vill eller orkar prata öppet och ärligt om den krassa verkligheten? För vi är många, jag förstår det, och ju mer jag skriver om det här desto fler är det som hör av sig och känner igen sig, som begått liknande misstag. Tills vidare får jag avvakta och så får vi väl se vad framtiden för med sig.

Att betala för någon annans bostad

För det allra mesta har jag inga problem med livet som frånskild. Jag har ett helt nytt liv nu och även om det i vanlig ordning finns utrymme för förbättringar så är jag på det stora hela fantastiskt nöjd med det nya – särskilt i relation till det gamla. Det finns liksom ingenting med skilsmässan som jag egentligen ångrar. Det är en väldigt skönt känsla. Nystart, styrka och frihet istället för ilska, ånger och bitterhet.

Men när jag får räkningar i hundraeurosklassen för huset där mitt ex bor tillsammans med sin flickvän, då kan jag villigt erkänna att jag blir grisförbannad. Fastighetsskatt, mina vänner. Den åligger juridiskt sett ägaren av en fastighet. Hälften av fastighetsskatten för Drömhuset är fortfarande min att betala, trots att jag inte har nycklar längre, trots att jag burit ut mina saker, trots att jag inte får komma dit.

Sånt här är jag ofta osäker på om jag borde skriva om. Är det att svartmåla exet? Är det för personligt? Är det… jag vet inte. Men grejen är att rent juridiskt så ser det ut på det här sättet att jag ska fortsätta att betala för huset oavsett vem som bor där. Det bara är så. Och jag tänker att om det finns flera som skiljer sig från en ekonomiskt betydligt starkare part så kan det här vara väldigt bra att veta. Betalningsskyldigheten upphör inte bara för att man inte längre bor på ett ställe, och snabba muntliga överenskommelser man kan ha gjort en gång i tiden är inte värda ett jävla skit när det kommer till kritan. När man räknar på hur man ska klara sig i sitt nya boende måste man lägga till kostnader för sitt gamla också, om man står som ägare. Det gäller i alla fall skatt, försäkringar och allt stort som kan tänkas gå sönder (till exempel en oljebrännare, något som hände ett år efter att jag flyttade ut men som jag är skyldig att betala hälften för).

Dessutom finns det inte ett dyft jag kan göra åt det, annat än att försöka jobba lite extra. Jag slipper inte ifrån huset och jag slipper inte ifrån husets kostnader.

Kafka hade inte kunnat ordna det bättre.

 

Tuggummiskor

På väg till morgonens föreläsning trodde jag först att jag trampat i något stort och olämpligt, men det visade sig att hela sulan på min ena sko tänkte säga tack för sig och överge oss. När jag lyfte på foten hängde den kvar i en enda sorglig sulslamsa längst bak.

Men bra kvinna reder sig själv och så vidare. Jag fyllde munnen med tuggummi, tuggade dem mjuka och kladdiga och tuggummilimmade ihop skon igen. Det är sannerligen inte en estetiskt tilltalande lösning, och inte en som räckte mycket längre än dagens arbete, men det funkade. 

I något skede borde jag kanske investera i ett par nya skor…

Busy bee

Det är sista veckan innan alla stipendieansökningar måste vara inne, och fruktansvärt bråda tider. Jag hade försökt hålla september fritt från annat så att jag skulle kunna koncentrera mig på ansökningar och forskningsplaner (för övrigt ett ämne vi måste återkomma till…) men det visade sig att jag tydligen bokat varenda annan grej jag ska göra den här hösten till just september.

Inte minst har undervisningen på universitetet dragit igång och ett nytt gäng studenter ska guidas genom medeltidens förunderliga värld. Det är, om jag ska vara ärlig, bland det roligaste jag vet. Även om undervisningen förstås tar tid och kraft från ansökningarna, och deadline kommer närmare med stormsteg, så ger det ändå så otroligt mycket att få träffa dessa typer. Kanske är det bara är jag som är hög på buzzen av att ha avhandlingen godkänd, men det verkar vara en alldeles osedvanligt bra grupp dessutom.

I dag talade vi bland annat om hur man räknar tid – ett ämne jag tycker är galet spännande. Innan man hade klockor och kalendrar och telefoner eller ens möjligheter att skriva brev, hur i hela friden stämde man möten då? Jag vet inte, det är bara en sån där grej jag tänker på. Ja, och så talade vi om att årtal är en sån där grej vi tenderar till att ta för givet. Alltså, att det är ett visst år just nu är att betrakta som fakta och så är det bara. Fast årtalen är ju eurocentriska så det sjunger om det, och utgår helt ifrån den västerländska kristna tideräkningen. Ibland tror jag att det är en arbetsskada hur spännande jag tycker sånt är.

Aiheeseen liittyvä kuva

Luncha ensam

Jag har ätit lunch ute själv förr, det har jag. Men oftast har det varit mest av tvång, att jag inte kunnat hitta lunchsällskap. I dag var dock ensamlunch ett beslut jag fattade för att jag ville, för att det lät trevligt med en spontan lunch. Det känns grymt skönt att ha kommit till en sån punkt i livet att jag kan ensamluncha helt utan ångest och utan en tanke på vad andra kan tänkas tycka och tro om min ensamhet. Dessutom behöver jag inte diskutera med någon om vad vi ska äta eller huruvida vi ska gå en trappa ner på kaffe sedan (det ska vi. Eller jag.). Frihet. Frihet från mina egna tankar på vad jag kan och inte kan göra.

Allt lugnt

A och barnen kom och mötte mig på flygplatsen, hela och rena. Huset var skinande och maten i princip färdig.

Jag borde säkert åka bort oftare…

Mitt hotellrum hade en så stor säng att jag var tvungen att riktigt anstränga mig för att hinna sova i hela. Konferensen var dessutom grymt intressant och visar att även om medeltida genushistoria är ett ämne som för en väldigt undanskymd tillvaro (så när som på den här bloggen då) här i Finland så lever det och frodas i ett internationellt perspektiv.

Träffade också massor med nya spännande typer och en hel del gamla bekanta.

Ok, så det är kanske en smula nördvarning på detta, men jag stod och snackade med den här typen skitlänge. För 800 år sedan bodde han i mina hemtrakter. Jag bah ”kom nu gör vi ett töntigt ansikte” och han bah ”whatevs”. Jävla stropp.

Vill inte

Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.

Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.

Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.

Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.

Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.

Man vet allt det. Man bara vill inte.

Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.