I måndags samlades ett trettiotal medeltidsforskare på Helsingfors universitet för att diskutera ämnets framtid. Programmet inleddes, efter att Anu Lahtinen konstaterat det stora behovet av ett liknande möte, med att några forskare från olika discipliner beskrev sitt respektive förhållande till medeltiden, metodik, problematik, aktuella frågor och kommande behov. Först ut var Georg Haggrén som berättade om medeltidsarkeologin, ett ämne som jag själv känner starkt för utan att veta ens i närheten av tillräckligt om vare sig metodik eller den senaste forskningen. Arkeologin är nog mycket viktigare för all historisk forskning av vad man kunde tro utgående från det relativt begränsade samarbetet mellan historiker och arkeologer.

Därefter berättade Marko Lamberg om en historikers syn på saken. Förvisso kände jag igen mig i den problematiken han lyfte fram, men det är alltid trevligt att höra någon annan – som man ser som smartare – sätta ord på ens tankar. Marko konstaterade bland annat det självklara i att skriftliga källor inte kan ge oss allt, och behovet av samarbete över disciplingränser.

Elina Räsänen lyfte fram konsthistorikerna, och påpekade bland annat hur nästan alla vetenskapliga framställningar innehåller bilder men att dessa alltför ofta bara har ett dekorativt syfte och inte tillför analysen något. Dessutom nämnde hon problematiken med kyrkmålningar, som har setts som undervisning för de obildade kyrkobesökarna som aldrig annars fick se bilder. Kyrkmålningarnas historia är betydligt mer avancerad än så, och bilder förmodligen tämligen vanligt förekommande även på andra ställen.

Nästa talare var Janne Saarikivi, professor i fenno-ugriska språk. Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom förr, men förutom att han som talare var synnerligen underhållande lyfte han upp flera viktiga aspekter av språkvetenskapen som är värda att ta i beaktande. En av de saker som fick mig att tänka till mest var när han slog ut med händerna och konstaterade att språkgränser långt ifrån var det samma som geografiska gränser och att medeltidens samhälle var utbrett flerspråkigt – självklarheter som man inte alltid tänker på. Med språkvetenskapens nya metoder kommer det säkert att vara en disciplin att ta större hänsyn till i framtiden.

Sist ut var folkloristerna Senni Timonen och Joonas Ahola. Jag måste erkänna att jag lutade mig tillbaka och från början inte tog dem på tillräckligt stort allvar. Folkloristik och nordisk medeltid har ett sammanflätat förflutet som modern källkritik knäckt, och som därefter aldrig blivit detsamma. Men av vad som presenterades tror jag att det är dags att ge folkloristiken en ny chans, inte minst som en metod av flera att närma sig de där tankarna och sedvanorna som varken arkeologi eller historia riktigt räcker till för.

Därefter följde diskussioner där bland annat behovet av att överbrygga gapet mellan forskningen och skolundervisningen gick som en röd tråd. Jag tror och hoppas att fler liknande möten och debatter kan hållas, och att de gränser som skiljt disciplinerna åt om inte suddas ut så åtminstone kan åsidosättas. Bara genom så många olika vinklar som möjligt kan vi som forskare skapa en riktigare och mer mångfacetterad beskrivning av medeltiden.

Kuriosa: Ett av folkloristernas projekt finns att läsa om här!