Archive | november 2011

Medeltidsforskningens framtid

I måndags samlades ett trettiotal medeltidsforskare på Helsingfors universitet för att diskutera ämnets framtid. Programmet inleddes, efter att Anu Lahtinen konstaterat det stora behovet av ett liknande möte, med att några forskare från olika discipliner beskrev sitt respektive förhållande till medeltiden, metodik, problematik, aktuella frågor och kommande behov. Först ut var Georg Haggrén som berättade om medeltidsarkeologin, ett ämne som jag själv känner starkt för utan att veta ens i närheten av tillräckligt om vare sig metodik eller den senaste forskningen. Arkeologin är nog mycket viktigare för all historisk forskning av vad man kunde tro utgående från det relativt begränsade samarbetet mellan historiker och arkeologer.

Därefter berättade Marko Lamberg om en historikers syn på saken. Förvisso kände jag igen mig i den problematiken han lyfte fram, men det är alltid trevligt att höra någon annan – som man ser som smartare – sätta ord på ens tankar. Marko konstaterade bland annat det självklara i att skriftliga källor inte kan ge oss allt, och behovet av samarbete över disciplingränser.

Elina Räsänen lyfte fram konsthistorikerna, och påpekade bland annat hur nästan alla vetenskapliga framställningar innehåller bilder men att dessa alltför ofta bara har ett dekorativt syfte och inte tillför analysen något. Dessutom nämnde hon problematiken med kyrkmålningar, som har setts som undervisning för de obildade kyrkobesökarna som aldrig annars fick se bilder. Kyrkmålningarnas historia är betydligt mer avancerad än så, och bilder förmodligen tämligen vanligt förekommande även på andra ställen.

Nästa talare var Janne Saarikivi, professor i fenno-ugriska språk. Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom förr, men förutom att han som talare var synnerligen underhållande lyfte han upp flera viktiga aspekter av språkvetenskapen som är värda att ta i beaktande. En av de saker som fick mig att tänka till mest var när han slog ut med händerna och konstaterade att språkgränser långt ifrån var det samma som geografiska gränser och att medeltidens samhälle var utbrett flerspråkigt – självklarheter som man inte alltid tänker på. Med språkvetenskapens nya metoder kommer det säkert att vara en disciplin att ta större hänsyn till i framtiden.

Sist ut var folkloristerna Senni Timonen och Joonas Ahola. Jag måste erkänna att jag lutade mig tillbaka och från början inte tog dem på tillräckligt stort allvar. Folkloristik och nordisk medeltid har ett sammanflätat förflutet som modern källkritik knäckt, och som därefter aldrig blivit detsamma. Men av vad som presenterades tror jag att det är dags att ge folkloristiken en ny chans, inte minst som en metod av flera att närma sig de där tankarna och sedvanorna som varken arkeologi eller historia riktigt räcker till för.

Därefter följde diskussioner där bland annat behovet av att överbrygga gapet mellan forskningen och skolundervisningen gick som en röd tråd. Jag tror och hoppas att fler liknande möten och debatter kan hållas, och att de gränser som skiljt disciplinerna åt om inte suddas ut så åtminstone kan åsidosättas. Bara genom så många olika vinklar som möjligt kan vi som forskare skapa en riktigare och mer mångfacetterad beskrivning av medeltiden.

Kuriosa: Ett av folkloristernas projekt finns att läsa om här!

Dagens finska del 4

Scen: Jag och sonen sitter på soffan och läser. Dottern och grannflickan leker så vilda lekar på övervåningen att de är på väg ner rakt genom golvet. Ungefär en miljon leksaker är i bruk, och eftersom det inte är nog skakas huset av bullret från när ytterligare en låda med leksaker töms på den kvadratcentimeter golv som är ledig.

Normalt pratar jag alltid svenska med mina barn, men eftersom grannflickan inte förstår svenska så bra, och jag inser vidden av att göra mig förstådd väljer jag ugriskan:

Mamman: Kaikki se mitä te (och här blir jag osäker på hur man böjer verbet ”stökar till”) eh sotku(bra start, betyder stök)tt(finfin fortsättning, är man osäker är dubbla konsonanter ett säkert kort)ee(och dubbla vokaler)tte(ändelsen för de mesta i tredje person plural) te eh (misströstar så smått) siivotatte (nästan i närheten!).
Sonen: *vrider sig av skratt*
Mamman: *tittar förebrående på sonen*
Sonen: Du sa ”sotkutteette”.
Mamman: Mmmm… Jag gjorde nog det.
Sonen: Det heter ”sotkee”.
Mamman svarar: Oj, tack! Vad bra! Nu vet jag det!
Mamman tänker: Besserwisser.

Pepparkaksbak

De första pepparkakorna för den här julen har både bakats och ätits. Många hyllar den där tiden när barnen är riktigt små och mest ligger och gurglar för att bebisar på något vis är gulliga. Visst, men det är svårt att få dem att trycka ut pepparkaksgrisar med samma finess som en treåring, eller att kavla ut svårmanövrerad deg med samma dedikation som en femåring.

Katterna har varit hos veterinären

Det var tid att få kattungarna (som inte är så mycket ungar längre) kastrerade och steriliserade och således bar det av till veterinären. Barnen, som inte fick följa med men som visste att kattungarna skulle dit, var otroligt frågvisa och ville absolut veta vad kattungarna skulle göra där. Jag ville helst undvika att behöva förklara varför man vill skära i katter för att undvika att de ska göra fler små underbara kattungar, och därmed öppna Pandoras ask med barnafrågor om allt från hur kattungar blir till, till varför Poppy inte ska få bli mamma, alltmedan min käre make i kastrationsångest vägrar befatta sig med hela situationen.

Nä, jag kom på någonting så överjävligt smart att jag nästan förbluffade mig själv. Jag likställde kattungarnas besök hos veterinären med barnens besök på rådgivningen (motsvarande svenska BVC), och sa att veterinären skulle väga och mäta dem, och kolla så att katterna växte ordentligt och var duktiga katter.

Sen kom Poppy hem så här.

Ska vi säga som så, att barnen nog knappast kommer att följa med frivilligt till rådgivningen nästa gång.

Det bästa eller det värsta?

Jag tänker inte skriva ut några namn, för vissa förtjänar helt enkelt inte att deras namn upprepas, men skulle likväl vilja kommentera effekten av den psykologiska rapporten om en viss känd massmördare. Jag måste erkänna att jag när en djup tro på förlåtelse och alla människors rätt till en andra chans, men också att vissa brott helt enkelt sätter sådana idéer i gungning. Vad gäller en viss herr Namnlös är den första reaktionen att man borde låsa in och kasta bort nycklarna. När nyheten om att han inte var tillräknelig och därmed kanske inte kan dömas till fängelse kom växte frustrationen över ett rättssystem som bjuder på utbildning och kanelbulle för folk som lekt gud.

Men kanske det ändå är det bästa? Om man bortser från morbida skämt om kvalitén på fängelsernas service kontra mentalsjukvårdens dito är det det skandinaviska ”mjuka” sättet att låsa in folk för livet att sända dem till mentalvården i ett system som inte har livstids fängelsestraff. När någon med storhetsvansinne lever ut sina vanföreställningar med hjälp av vapen riktade mot barn är det rätt att aldrig bekräfta denne genom att säga att han visste vad han gjorde. Inte i någon värld kan det klassas som friskt. Kanske han inte hör hemma i ett fängelse där hans tro på ett krig mot systemet får växa när han blivit fängslad av detsamma, utan på en stängd avdelning för allvarligt störda människor utan auktoritet – en galning som ingen vill lyssna på?

Radiopratare och ansvar

Idag vid klockan 16 fördes i Radio X3M (en ungdomskanal på svenska här i Finland) en diskussion om att vara full. Eller, egentligen kanske diskussion är fel ord, för det var snarast ett återgivande av små anekdoter från helgens lillajulsfester (då många svenskar bakar pepparkakor och lussekatter drar många finnar årets hårdaste fylla vid första advent). En av radiopratarna konstaterade att hon hade varit nykter, och således bara orkat med de alltmer berusade kamraterna ett kort tag innan hon gick hem. Det gick ungefär så här:

Kompisarna (återberättat av radioprataren): ”Fan, går du hem för att vi är fulla eller?”

Radioprataren (återberättat av densamma): ”Nä, jag går hem för att jag INTE är full.” Asså, man bli nog tråkig när man är nykter.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilket sorts ansvar man har när man har privilegiet att folk lyssnar på en. Man kan förstås inte alltid vara jätterolig eller ha något revolutionerande intelligent att säga, men det finns gånger då man hellre borde sätta på en låt än fortsätta prata. I ett samhälle där alltfler dricker alltför mycket och där barn som knappt ens kommit in i tonåren super sig redlöst berusade är det värt att tänka på vad ens egen status som kulturskapare och opinionsbildare på radio faktiskt innebär. Att lättvindigt konstatera att den som är nykter är tråkig är ett hån mot alla oss som valt bort alkohol, och fult mot alla dem som dagligen kämpar för att hålla sig nyktra.

Radiopratarna fortsatte återgivningen av helgens festligheter med att berätta hur folk liksom varit så fulla att de slocknat. En hade slocknat på gatan, en annan blev buren hem av sina kompisar. Istället för att, som radiopratarna gjorde, fråga sig var den bra baren låg kunde man fråga sig om den som vaknade frusen utomhus i novembernatten eller de som fick avbryta sin kväll för att konka hem sin packade kompis håller med om att nyktert är tråkigt.

Jag dricker inte alkohol men det har aldrig påverkat mina utekvällar, på annat sätt än att de blir billigare. Jag hoppas att jag inte behöver alkohol för att vara rolig och trevlig, och jag vet att jag inte behöver det för att vara den som dansar på borden eller stannar uppe längst. Väldigt sällan upplever jag det som ett problem att vara nykter när mina vänner dricker, för bra sällskap är bra oavsett om det finns alkohol med i bilden. Om jag mot all förmodan är på en fest där folk spyr eller slocknar på obehagliga ställen är jag glad att jag är nykter nog att enkelt kunna välja bort den festen och gå hem, och har inte en enda gång tänkt att det vore härligt om jag också var packad för att det på något sätt skulle göra det mindre vidrigt. Säkert upplever jag en del människor som mer störande för att de är fulla och jag inte är det, men som nykter har jag en bättre chans att med äran i behålla komma ur sådana situationer.

Jag vill absolut inte mästra och säga vad man får säga eller inte i radio, men jag skulle gärna se lite mer eftertanke kring vilka värden man ger till dem som kan tänkas lyssna på en kanal som radio X3M en måndag klockan 16. En kvalificerad gissning är att de flesta hör till en åldersgrupp och en kultur som inte behöver uppmuntras till att dricka mer alkohol.