Hörrni, jag har sagt det här förr men jag säger det igen: ni är guld värda! Ett enormt stort tack för pepp och stöd igår!

CTn av min hjärna visade att jag har en hjärna utan något extra. Planen på sjukhuset var därför att medelst dropp försöka bota min huvudvärk och därmed yrseln. Jag försökte försynt påpeka att huvudvärken inte är det största problemet och att värken inte korrelerar med yrseln och fick till svar att jag givetvis inte behöver ta emot vård. Eftersom jag i det skedet hade väntat på sjukhuset i drygt åtta timmar och därmed hade allsköns anledningar att ha huvudvärk tog jag emot den vård de erbjöd varefter vi kunde konstatera att yrseln inte försvann när huvudvärken gjorde det.

Strax efter kl 1 på natten (och efter 10 timmar i akutens väntesal) bestämde de sig för att det säkert var bäst att remittera mig till öron-näsa-hals-specialist. Detta för att yrseln hör ihop med balanssinnet som sitter i örat. Dit åkte jag sedan på morgonen idag efter alltför lite sömn.

Nu har jag ju varit sjuk i en vecka och dessutom spenderat 10 timmar i ett allt annat än inspirerande väntrum så jag hade förstås googlat mig fram till vad det måste vara. Det tog en öron-näsa-hals-specialist typ 15 minuter att dra samma slutsats och med undersökningar bekräfta diagnosen. Vestibularisneurit. Ett virus på balansnerven inne i örat, som normalt gör att man blir rejält mycket sämre än vad jag var i början. Jag var förvisso mycket illamående, men jag kräktes aldrig och jag har kunnat hållas stående (i princip) när jag har försökt hela tiden.

Det som har förvirrat har dels varit huvudvärken, dels att läkarna inte har sett den karaktäristiska nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser) som identifierar sjukdomen. I morse var dock första gången som någon satte på mig Frenzels glasögon och då syntes de typiska ögonrörelserna direkt. Jag önskar att någon hade gjort det tidigare. Det hade sparat mig en massa ångest och besvär och det hade sparat sjukvården en jävla massa resurser. Man kan tydligen köpa sånna på nätet för typ 6000 spänn. Ska vinna på lotto och donera ett par både till Borgå sjukhus och lokala vårdcentralen.

Anyways. Nu blir det en hästdos kortison och sedan rehabilitering av mitt lätt fuckade balanssystem. Och självrannsakan, så som det alltid blir när man tvingas stå vid avgrundens kant. För hörrni, han som var min Pojkvän men inte längre är det, han stod där på kanten tillsammans med mig nu. Höll mig hårt i handen fast han inte har några skyldigheter att göra det. Jag tror inte ens själv att han förstår hur värdefullt det var. Och där, mitt i rädslan över att inte få vara med barnen sipprade det in en rädsla över att inte få vara med honom också. En rädsla över att förlora honom fast han egentligen inte ens är min längre. Rädsla över att förlora tid med honom. Liv med honom.

Man kan bli yr i huvudet för mindre.