Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.
Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.
Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnarjag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.
Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat
”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)
Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver
”Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.
Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.
Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.
”Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!”
Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.
Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.
Hönan Belle verkade inte bättre i dag. Hon ligger ner hela tiden och kan inte stå utan hjälp. Så jag gjorde det enda rätta.
Jag knåpade ihop en hönsgunga av ett par gamla strumpbyxor.
Smaskens!
Veterinären menar att det sannolikt inte är den fruktade Mareks sjukdom (ett herpesvirus), för då borde inte alla andra höns ha haft symtom samtidigt och sedan tillfrisknat, utan högst troligen en rest av botulism (en sorts allvarlig matförgiftning) som drabbade stora delar av flocken. Veterinären sa också att så länge Belle äter och dricker så har hon inte ont och mår egentligen inte dåligt. Blir hon bättre så blir hon. Blir hon sämre så slutar hon att äta. Tills vidare får hon hållas här inne på intensivvård och slaska i sig banan och min snordyra müsli. I gungan får hon också möjlighet att muskelträna sina ben lite, och så kan vi undvika liggsår. Det blir dessutom lättare att städa, när det räcker med att jag städar buren och inte behöver bada Belle när hon envisas med att bajsa och sedan ramla i det. Det är åtminstone min plan.
Ni vet ju redan att mitt liv är en cirkus, men nu blev det också så att jag blev rejält sjuk. En galen smärta på vänster sida i magen visade sig vara en inflammation så tjolahej, och i samma veva verkade hönorna vara förgiftade av något. Det har varit några onödigt spännande dagar om vi säger så. En höna dog. Nästan hela flocken visade symtom. Nu är det bara en som fortfarande har svårt att stå, men äter och dricker med lite hjälp. Hon bor förstås inne nu. Så där som sjuka hönor måste. Jag ger henne några dagar till för att repa sig, men som en principsak så måste nog hönor kunna gå om de ska leva ett bra hönsliv. Jag kan förresten också gå nu.
I går kväll repade sig hönan (Belle) så pass mycket att hon knatade ut i köket. Sedan gick hon till ytterdörren och tyckte att hon var färdig med daltande. Det är hon inte. I dag kör hon mest liggande igen.
Pappa konstaterade krasst att jag aldrig kommer att hitta någon (edit: detta alltså på grund av det rådande världsläget, inte på i mig inneboende kvaliteter) och att jag måste gå med i Tinder. Och ingen ska komma och säga att jag inte lyder min pappa! Lite problematiskt är det förstås att systemet är rätt beroende av att man kan skilja på höger och vänster, vilket olyckligtvis inte är en av mina starka sidor. Men det tillför onekligen spänning i mitt liv. Som en extra hjord apor till min cirkus. Hepp!
Mitt i natten, strax efter att jag somnat. Sovrumsdörren öppnas sakta. I mörkret står Tilda, beväpnad med en påk. – Eh, vad vill du? – Jag hörde något konstigt ljud. – Men det är ju bara jag, hjärtat! – Så det är du som gått runt i huset? (här någonstans har jag full blown panik för jag har ju bara legat i sängen, flickebarnet byter hand med påken) – Nej, det är nog bara katterna. (gode gud låt det bara vara katterna! tala med lugn röst!) – Ok. För det var något i Vilhos rum. (inte Vilho. han är inte hemma. The Kallsvett) – Det är säkert katterna. Säkert. (inte ens jag tror på det här) – Ok. (tar ett bättre grepp om påken) God natt då!
Spoiler alert: Det blev inte så mycket sömn efter det nej. Men katterna är fortfarande huvudmisstänkta.
Ibland skriver jag för att överleva. Det känns som om jag formar långa och komplicerade berättelser i huvudet. Och ibland är jag rädd för att skriva dem i bloggen, för att de är helt uppriktiga. Men jag vet också att det är många av er som känner igen er, så jag skriver, skriver, skriver. Sådant som jag själv skulle behöva läsa. Kanske hjälper det någon annan också.
När vi satt tillsammans där i början av oss, jag och A, var våra drömmar helt lika. Vi ville ha en stor familj, liv och rörelse, släktingar och vänner. En dörr som alltid stod öppen. Vi ville ha ett stort hus ute på landet, med potential till självförsörjning, men också så mycket yta att vi kunde erbjuda plats åt den som saknade plats i världen. Vi ville ha trädgård och odla, naturen rakt utanför fönstret, lugnet och friden i öppna vidder. Vi ville jobba tillräckligt för att kunna leva, men inte leva genom jobbet. Vi ville inte resa, för vi hade sett tillräckligt och ville bygga tryggheten, satsa hemma. Vi satt där och kände att våra liv var lika sammanflätade som våra händer.
Så vet ni ju redan att saker och ting förändrades när vi gifte oss. Att det ansvar han kände för mig övergick till att inkludera ett ansvar för saker jag sa och gjorde, för saker jag var och för mina brister. Och att det ganska så snabbt blev en synnerligen ohållbar situation. Jag levde sedan i den ohållbara situationen i ett par år, innan vi separerade. Då hade jag spenderat varje dag och natt med att försöka hålla samman allt som föll runt omkring och jag var helt slut. Under sommaren, efter att baby Gabriel hade haft många långa månader av sömnproblem och jag följdaktligen lika många månader av nattvakande, blev jag sedan väldigt sjuk. Vi ska prata mer om den biten senare, för jag försöker fortfarande själv få klarhet i vad som hände.
Nu när vi (läs: jag) faktiskt tagit beslutet att skiljas på riktigt är det med oerhört tungt hjärta. De aggressionsproblem som han drogs med, det mörker av trauman han levde i, har han jobbat bort. Det påpekade han också för mig när vi diskuterade. Att jag hade sagt till honom att han måste lösa sina aggresionproblem och att han har gjort det, så varför räcker det inte? Och jag har funderat så mycket på det här och kommit fram till att det är en kombination av saker som gör att det inte räcker.
Ibland tänker jag att det är lite som en trafikolycka. Om man kör på någon och den personen blir allvarligt skadad så är det klart att det underlättar situationen att personen som körde bilen inte gjorde det med flit. Att det var ärliga misstag och att hen inte visste bättre. Men det gör inte skadorna mindre. De finns där ändå. Läker inte snabbare.
Och så tänker jag på alla de drömmar vi hade tillsammans. De som vi byggde vår gemensamma framtid på. Jag vet inte när han för första gången sa att han ville resa, men det var kanske ett halvår in i vårt äktenskap. Tror att det var till USA han ville. Sedan ville han till Norge, Tyskland och nu senast Italien. Jag kanske kan tänka mig att åka någonstans, någon gång, men jag har absolut ingen som helst drift att resa. Nada. Sedan tycker han att mitt fina hus är för stort. Det går inte att hålla rent. Det är för tyst. För mycket jobb. Sedan har det också förstås fel färg och fel form på taket (han vill ha ett rött hus med mansardtak såatteh). Han gillar inte att det rätt som det är kan stå grannar i farstun, samtidigt som han ogillar att det inte finns något folk här omkring.
Och jag blir sårad varje gång han hittar något han inte tycker om, för huset är en del av mig. Som en poet vars poesi ständigt kritiseras, eller en konstnär som får sin konst underkänd. Jag har följt den dröm vi delade förut, jag har varje dag arbetat för att uppnå allt det där. Men det duger inte åt honom. Han vill ha något annat och jag tror inte att han själv riktigt vet vad.
Samtidigt kan jag bli så helvetes jävla förbannad, för jag vet och jag ser att han är som lyckligast när vi arbetar tillsammans med trädgården. När vi gräver och planterar, och tillsammans ser på hur det spirar. Jag vet att han älskar det lika mycket som jag gör och jag vill så innerligt gärna, att jag inte ens kan sätta ord på det, att han skulle dela allt det här med mig. Att det skulle vara vad han verkligen verkligen ville. Då skulle vi kanske kunna arbeta oss igenom de andra problemen (och gudarna ska veta att de är många) – om vi visste att vi var på väg åt samma håll. Kanske jag skulle ha orken och tålamodet att kompromissa, förklara och diskutera om jag visste att i slutet av dagen är jag allt vad han vill ha.
Men det är jag inte. Jag vet det. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag vetat det i flera år. Det gör bara så fruktansvärt ont att erkänna det ens för sig själv. Kanske har jag väntat på att han ska vakna upp och se mig så som han såg mig när vi träffades? I mörka stunder tänker jag att när vi träffades var han väldigt sjuk. Varken han eller hans släkt trodde att han skulle leva särskilt mycket längre, och att han säkert skulle få spendera större delen av sitt kvarvarande liv i rullstol. Jag sa då till honom precis som det var, att jag skiter i om han sitter i rullstol och jag vet att han älskade mig för de orden. Sedan fick han rätt medicinering här i Finland. Han blev frisk. Fick tillbaka sin styrka. Fick tillbaka sitt liv. Och jag tror, att när han efter så många års sjukdom utan framtidstro fick tillbaka chansen att leva, kände att han kunde få bättre än mig. Jag dög när han var sjuk och alternativen var få. Nu är världen öppen för hans fötter. Satans jävlar i helvetet.
Jag lever nu vår dröm.
Visst blir jag fortfarande vansinnigt förbannad när jag tänker på att han har ändrat sig, men jag kan också ändå in i hjärteroten njuta av vad jag har. Hönsen får numer vara ute lösa i trädgården om dagarna. Kaninen likaså. De stormtrivs! Och jag har skördat de första rädisorna. Jag har också fått tillbaka mitt liv. Min dörr står alltid öppen. Just så som jag vill ha det.
James blickar ut över sitt territorium.
Hönsen sandbadar.
Hur kan man inte vilja ha det här?
Mr Darcy.
De första små rädisorna. Det lönade sig att så tidigt!
Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.
Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.
Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.
Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.
Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.
Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.
Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.
Faktum är att jag inte alls är övertygad om att ingripanden vid våldsbrott och mord oftare leder till att den misstänkte omkommer. Kan tänka mig att razzior och drug busts är farliga ställen för misstänkta, samt att många skjuts vid ett senare gripande – inte när de begår själva brottet.
Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.
Antar att den här pinfärka statistiken från 2009 känns relevant.
Så där ja. BEVISAT. Tänk att det ska ta sån tid att skriva doktorsavhandlingar när man på några tweet kan bevisa saker forskningen inte ens visste tidigare.
Har disputerat en liten doktorsavahndling. Det räcker.
Tips: använd inte ordet godtycklig om du inte vet vad det betyder. Tog mig en god stund att lista ut om den här jeppen var på min sida eller inte.
Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.
Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.
”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”
Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.
Fast syftet med länken från hans sida motsägs av själva länken såatteh.
Spoiler alert: han har inte läst artikeln.
Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.
Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.
Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.
Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.
Så det där blev hur många stater alltså…?
Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.
Hit och dit och tillbaka igen 