Det fina med att ha katter när man helt oförhappandes får en kväll mol allena är att man aldrig egentligen är ensam ändå. Här sitter jag och bakgrundsläser Helsingfors stads betänkanden kring 1950-talets åldringsvård vid köksbordet. Kattungen snarkar, ihopkurad runt min nacke. Vår redan tidigare påbörjade diskussion kring lämpligheten i att göra min nacke till sovplats får vi återuppta en annan dag.
Hit och dit och tillbaka igen 