Archive | mars 2015

Hördu herr Enbuske!

Jag vet inte riktigt vad du tänkte när du skrev din text om att feminism är att likställa med hets mot folkgrupp. Jag försöker förtvivlat förstå din tanke, men den går långt över mitt lilla kvinnliga förstånd. När du till exempel skriver att feminister, liksom Sannfinländare, är en grupp skapad kring ett påhittat problem så förstår jag i ärlighetens namn inte alls vad du menar. Du menar att feminister har hittat på konceptet med strukturer som gynnar män, bara några stycken efter att du hänvisar till Kvinnosaksförbundet Unionens undersökning om hur det finns fler män som heter Heikki eller Juha eller Matti eller Pekka eller Jari än vad det finns kvinnor i börsstyrelser. Ser du verkligen inte hur de här sakerna hänger samman?

Du menar att man inte ska kollektivt anklaga män för den här fördelningen. Att kollektiv skuld aldrig är rätt. Om vi för sakens skull antar att du har rätt i det och att kollektiv skuld är en dålig sak, hur kan du då kollektivt anklaga alla feminister för hatbrott? För det du gör genom din text, åh man med massor av mediatid, är att ställa dig högst upp på de strukturer feminister försöker påvisa, slå dig för bröstet, knäppa lite med hängslena och hävda att de strukturerna som bär dig till toppen inte existerar.

Jag tvivlar inte på att du har arbetat dig fram till din position. Du har säkert slitit i ditt anletes svett, gjort uppoffringar, fått skit och rest dig igen. Det är inte min poäng. Min poäng är att en kvinna som hade gjort samma sak, på grund av de strukturer som lyfter sådana som dig, kanske inte hade nått lika långt med lika mycket arbete. Studie på studie visar nämligen hur kvinnor systematiskt förfördelas. Att kvinnors kompetens värderas lägre bara för att de är kvinnor. Att den kvinna som söker akademiska tjänster måste vara mer än dubbelt så kompetent som en man för att ens klassas som jämbördig.

Därför är det en smula provocerande när du står och säger att feminister och alla vi andra som försöker få till en förändring av de strukturer som missgynnar drygt hälften av Finlands befolkning är hatiska när vi försöker påkalla uppmärksamhet för snedfördelningarna. När du förklarar för oss kvinnor att feminismen är skadlig för oss är du inte bara beklagansvärt dåligt påläst om feminismen som rörelse, du sällar dig också till den långa rad av män som berättar för kvinnor som organiserar sig att de gör fel. Om du och alla andra män som har synpunkter på hur kvinnor ska göra istället bara kunde stötta oss skulle världen se helt annorlunda ut.

Ja, och när du skyller bristen på kvinnor i börsstyrelser på kvinnors biologiskt betingade lägre intellekt kan jag inte bli mycket annat än rasande. Ponera att du har rätt (vilket på intet sätt kan anses tveklöst, men det är en annan historia) i att flest av dem som är riktigt smarta är män. Ponera att den skillnaden faktiskt finns. Och så tittar du på den här bilden:

Tror du verkligen att bilden innehåller endast fyra kvinnor för att män är mer intelligenta? Tror du verkligen att intelligens förklarar maktfördelning? Tror du att världens alla ledare har kommit till sina positioner för att de bräckt alla andra i intelligens, istället för – oh I don’t know – med vapenmakt eller via sin far?

Och visste du att det till exempel är en ganska jämn fördelning mellan kvinnor och män som chefer och att den verkliga skillnaden finns först i den högsta ledningen? Visste du också att det inte finns en enda studie som visar på något som helst samband mellan en position inom högsta ledningen och intelligens? Ja, vanlig intelligens alltså. Det finns däremot en väldokumenterad korrelation mellan ledarskapsförmåga och känslomässig intelligens. Känslomässig intelligens, som kvinnor enligt de flesta studier har mer av än män (se t.ex. Petrides och Furnham 2000).

Det är inte ditt fel att det ser ut som det gör bara för att du är man, herr Enbuske, men du är banne mig delaktig i att det får fortgå när skriver som du gör. Det är inte ditt kön, utan dina ord.

Jag känner mig lurad.

I går ställde jag plikttroget om klockan till sommartid. Och så i dag vaknade jag upp till det här:
20150330-104850.jpg

Vred därför tillbaka klockan till vintertid och gick och lade mig en timme till. Tänker inte tolerera sånt här.

Trampa på tårna – hönsversionen

Våra höns är dvärgkochin, vilket betyder att de hör till den sortens som har fjädriga (hur säger man lurviga för någon som har fjädrar?) fötter. De var ute i hönsgården och spatserade när plötsligt Dotty stannade och såg så där förvånat kränkt ut som bara höns kan. En av tupparna hade ställt sig på hennes långa fotfjädrar. Det tog tvärstopp. Hade hon kunnat hade hon gjort det här:

These Robin Hood GIFs Will Brighten Up Your Day - Lady Cluck

Men det kunde hon ju inte, så hon bara stod där och blängde och ryckte i sin fot innan tuppen klev av. Och som den milda hönsmamma jag är skrattade jag förstås bara några timmar eller så. Höns, alltså. Så jäkla kul typer!

IMG_1120Här är tuppen Berit, förra sommaren. Tuppen på bilden har ingenting med tuppen i berättelsen att göra.

Om dödsstraff och nippleslips

Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.

Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:

”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”

Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.

Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.

Nu vet vi vad räven säger

Ända sedan Ylvis släppte sin superhit ”What Does the Fox Say?” har barnen haft en förkärlek för rävar. Tilda har till och med ett gosedjur som är en räv och som hon släpar runt på överallt.


Trots att det är en tämligen irriterande sång som alltid fastnar kan jag inte låta bli att tycka att den är genial och att rävar är rätt kul. Och så kom jag hem en sen kväll, parkerade bilen på gårdsplanen och steg ut i beckmörkret bara för att mötas av ljudet från en livs levande räv. De låter inte alls ringdingding, kan jag meddela. De låter så här:

Det är inte ett alldeles hemtrevligt ljud att mötas av i mörkret, för att uttrycka det milt.

När fantasin inte räcker till för medeltida genus

Jag är med i en förening som heter SCA och som sysslar med återskapande av medeltiden. I SCA är världen indelad i kungadömen, varav vi befinner oss i kungadömet Drachenwald som inkluderar Europa och Sydafrika. SCA styrs av en Board of Directors (BoD) med bas i USA, men varje kungadöme styrs av en kung och en drottning som kommit till makten genom att en av dem vunnit över alla andra kandidater i en kronturnering som hålls två gånger per år (så att en regeringstid är 6 månader).

För ett tag sedan diskuterade BoD om man skulle tillåta att en fighter i en kronturnering slogs för en consort av samma kön. Man kom fram till att frågan skulle avgöras av regerande kung och drottning inför varje turnering och Drachenwalds nuvarande regenter beslutade sig för att inte godta samkönade par för att upprätthålla traditionen att det ska finnas en kung och en drottning. Kungen och drottningen behöver förresten inte vara i ett parförhållande, utan kan vara kompisar – det ska tilläggas. När beslutet fattades brakade hela helvetet lös över regenterna, och även om det är väldigt medeltida med upplopp, högafflar, facklor och sånt så är det kanske inte så lyckat när det gäller en nutida lek.

Jag personligen stöder att kungen och drottningen får fatta det beslut de vill och så får väl nästa regentpar riva upp beslutet om de tycker att det var felaktigt. Det är trots allt inte särskilt lång tid det gäller och det är bara på skoj. Men så finns det många som ser beslutet som ett horribelt övertramp mot homosexuellas rättigheter och jag försöker förstå. Visst, på ett plan förstår jag ju hur varje situation där samkönat inte godtas kan tolkas som diskriminering men samtidigt talar vi här om en frivillig lek och ett beslut som kan stå sig i som högst några månader. Det är bara på låtsas alltihop ändå och beslutet är ju inte skrivet i sten, liksom. På min privata Facebook skrev jag att jag inte ser hur HBTQ-personers varande i SCA skulle förändras av det här beslutet. Så kom en av de smartaste typerna jag vet och frågade varför jag hade satt dit ett T.

Och sanningen är att jag klumpade ihop och generaliserade. Situationen för transpersoner inom SCA är fullkomligt bisarr, och en del av en betydligt större härva av konstiga genusuppfattningar och missförstånd angående medeltiden. Och stupiditet. En hel del stupiditet.

För i SCA så får man ta sig en persona – man får bygga sin medeltidskaraktär – men den måste vara ”period”. Den måste passa in i medeltiden. Man får alltså inte ha ett namn från 1500-talets Frankrike på en karaktär från 1100-talets Sverige. Man får inte ha en vapensköld som inte passar med det namn och den plats och den tid man valt och man ska försöka klä sig i kläder som inte avviker alltför mycket. Man får heller inte överskrida några genusgränser. En kvinna får inte ha en manlig persona och man får inte ha en persona utan genus.

Och det är någonting med fantiserad medeltid och genus som får folk att bli helt sjukt insnöade och traditionalistiska. Det samma gäller populärkultur. Det finns inte en medeltidsinspirerad film där inte någon ruggig typ förgriper sig på skrikande kvinnfolk och man kan glatt kvotera in PoCs på positioner de inte skulle ha haft men inte kvinnor (se t.ex. Thor, Merlin, Robin Hood). Fantasin räcker liksom inte till för att överskrida genusgränser. Allting annat kan man föreställa sig, men vid tanken på varierande genus, där skiter det sig med fantasin. Det hade säkert inte gjort mig lika trött om det inte var för att de genusgränser som inte får överskridas de facto är nutida fabriceringar som medeltidens människor sannolikt inte skulle ha känt igen. Vi är betydligt mer bekymrade över könsroller och genus och manligt versus kvinnligt än vad man var då.

För de som säger att man inte kan ha två drottningar eller två kungar på tronen eller att man inte kan få vara kvinna och klä sig som en man för att man inte gjorde så på medeltiden är ute på väldigt tunn is. Jag kan på rak arm nämna betydligt fler fall då kungar eller drottningar regerat tillsammans med andra diton och kvinnor levt som män än vad jag kan nämna fall då man avgjort vem som ska bli kung med en turnering. Hela SCA och största delen av den medeltidsinspirerade populärkulturen är ändå ett enda jävla cherrypickande så att man ska sitta och hålla så vansinnigt hårt på allt genusbaserat exkluderande är för mig fullkomligt obegripligt. Jag är ok med att skylla på att kungen och drottningen får göra som de vill – för det får de ju enligt reglerna i vår lek – men jag får tokspunk när man försöker motivera det med någon sorts kvasiakademisk ståndpunkt angående hur det ”verkligen var”. Om vi ska leka som det verkligen var får vi ge kungen rätt att halshugga mer eller mindre godtyckligt, och ge pöbeln rätt att avsätta honom om de lyckas inta hans borg. Dessutom borde han ha en massa älskarinnor att avla barn med. Väldigt medeltida.

Jag antar att alla ni som inte är med i SCA är rätt chockade, om ni fortfarande är kvar. Vad jag försöker säga, och vad som blev väldigt tydligt för mig när det här bråket uppstod, är att historien är brokig. Genus var aldrig enkelt. När vi låter oss inspireras av historien (och till och med när vi försöker återskapa delar av den) har vi möjligheten att tolka genus betydligt mer öppet än vad vi ofta gör. Det gäller både maktförhållandet mellan män och kvinnor och inte minst genus som betydligt större än bara två kön. Det skulle inte vara en nutida efterkonstruktion, utan ett sätt att vara lite mer ödmjuk inför förflutna tider.

Dessutom vill jag också säga att jag ska bli bättre på att inte klumpa ihop alla bokstäver jag kan komma på när jag egentligen menar homosexuella. Det är en himmelsvid skillnad på att vara trans och att vara homosexuell. Skärpning gäller!