Lille Gabriel har, nu 4,5 år gammal, börjat överlägga med sig själv. Ibland antar jag att han använder det som ursäkt för att han inte tänker sluta prata trots att han vid upprepade tillfällen blivit ombedd att göra det. Som på kvällarna när han ska sova. Då pratar han med sig själv (eller katten – men vem gör inte det om kvällarna liksom).
Så en morgon vid frukostbordet satte han allvarsamt sin lilla hand på min arm, lutade sig närmare mig och sa med stadig röst:
”Mamma, i dag tänker jag inte äta snö på dagis.” Snöätande är, som alla vet, en konstant diskussionsfråga med barn av den här åldern. Jag berömde honom. Påpekade att det var ett moget och bra beslut. Så höll han upp ett mycket viktigt pekfinger och förkunnade att han behövde prata med sig själv varpå han satte sig och stirrade ut i ingenting.
Sedan såg han på mig igen, log med hela ansiktet och konstaterade krasst ”näe, jag äter nog snö i dag också”.
Barn alltså. Bäst i världen.
Hit och dit och tillbaka igen 