Archive | mars 2017

Drottning Kristina och transhistoria

Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.

För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.

Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.

Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.

Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.

När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.

Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.

Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.

Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.

Klipp, klipp

Som ni vet har jag en långhårig skäggig hund. Som en del av er som hängt här lite längre också vet har jag även en viss förkärlek för experimentell frisering av alla slag. Så jag lånade en hundtrimmer av grannen för hur svårt kan det vara liksom.

Det är, kan jag härmed meddela, ungefär lika svårt som att klippa en rak och snygg lugg på sig själv.

Hundtrimning har förstås den klara fördelen att hunden mycket sällan får så stora komplex att den vägrar gå ut.

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Kär

Att vara kär är att vara i ett konstant bubbel. Men att verkligen älska någon är att vara i ett konstant tillstånd av skräck – att förlora, att tvingas vara utan, att inte få behålla det man så innerligt önskat. Då är det tur att man kan ha så himla roligt ihop att man glömmer bort att vara rädd.

17495986_1384517224943235_1793798459_n

Den där saken vi skulle prata om

Det händer så mycket just nu. Samtidigt som det finns mer skit kvar än vad en stor rosenträdgård skulle behöva från mitt förra förhållande så går livet vidare, blommar upp, så att säga. Och jag har väntat med att berätta för på något vis så känns det som att jag inte vill besudla det nya vackra med smutsen från det gamla. För mig är nämligen det nya inte alls en protest eller en reaktion mot det gamla utan någonting helt annat och väsenskilt. Jag vet inte varför jag känner mig nödd att säga det, men vad jag gör nu kommer alltså inte på något vis ur något behov av att hävda mig eller bevisa någonting.

Tvärtom. Jag har vetat i flera år vartåt det barkade i mitt gamla förhållande. Jag har länge letat efter och undersökt vägar ut. Och jag var på väg, fast beslutsam om att ett liv tillsammans med orimligt många katter i en liten stuga någonstans – utan män – var just vad jag behövde.

Kuvahaun tulos haulle crazy cat lady meme

Så träffade jag A och allt förändrades. Och eftersom A är djupt religiös fanns det bara ett sätt för oss att vara tillsammans; att satsa allt. Det känns rätt och bra, även om det inte alltid är enkelt.

17392762_1384518541609770_39991612_n

Att mäta sina barn i pengar

I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.

Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.

Det gör mig alltid väldigt beklämd.

Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.

För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.

Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.