Archive | januari 2015

Barnmisshandel och kön

En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:

”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”

Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.

Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver

”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”

Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det

”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”

I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.

Det om det.

Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.

 

Skridskor och gamla könsroller

Vi promenerade med barnen genom skogen till skridskoplanen och diskuterade det här med skridskor. I år har Tilda nämligen fått skridskor med taggar på och måste därför lära sig en helt ny åkteknik. Jag berättade för barnen att när jag liten kallade man sådana skridskor för tjejskridskor, och sådana svarta som Vilho har och som Tilda har haft tidigare år för killskridskor. Så pratade vi om hur knäpp den indelningen är eftersom skridskorna inte är till för olika kön utan för olika sorters skridskoåkning och att alla manliga konståkare och kvinnliga hockeyspelare säkert skulle skratta åt sånt strunt.

Och barnen lyssnar på berättelserna om tjej-och killskridskor med samma sorts skräckblandade förtjusning som när jag berättar att telefonerna satt fast i väggen när jag var liten. Det är kuriosa. Berättelser om hur man gjorde förr i tiden innan man visste bättre.

Bra så.
20150127-232717.jpg

Vad man tydligen inte får säga

I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.

I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.

Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.

Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Sportiga familjen

I morse gick vi upp okristligt tidigt för att åka på judotävling med sonen. Och många långa timmar senare är det fortfarande oklart hur somliga orkar med sån här sportgrejs varenda helg. Visst, för sonens skull kommer jag ju med. Jag bråkade inte ens om det. Mycket. Men ni vet de där som alldeles frivilligt åker.

I don’t get it.

Det blev inga medaljer den här gången, men likväl en mycket tapper insats. Skador undvek vi helt på det barnet som tävlade i kampsport. Tilda däremot invigde första-hjälpen-stället med en halvt avfläkt tånagel. Och jag fick en tjusig fläskläpp. Dessa två saker inte relaterade till varandra.