Etikettarkiv | Och Superjägaren Berit bah nänujävlar

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Kuvahaun tulos haulle best chefs 2016

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

  • Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
  • Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.

Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!

Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.

Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.

Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.

”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”

von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.

Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.

De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning  som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.

Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.

Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.

 

Om systerskapet

Jag skrev en gång om att jag aldrig uppskattat systerskapet, utan tyckt att det var ett förlegat koncept  genom vilket kvinnor skulle ha någonting gemensamt bara för att de är kvinnor. Jag skrev också, i samma inlägg, att jag nu sedan jag beslutat mig för skilsmässa har fått en helt ny respekt för systerskapet och rätt många hörde av sig och undrade hur – eller bara påpekade att jag hade fel (”det borde heta vänskapen”).

Grejen är att när det kommer till skilsmässor så finns det helt klart könade upplevelser, där många kvinnor upplever väldigt liknande saker (därmed inte sagt att män inte skulle kunna ha samma upplevelser eller att det inte skulle finnas kollektivistiska tendenser bland dessa manliga upplevelser, anyhow). Jag har tappat räkningen på hur många kvinnor som dels har hört av sig för att berätta om sina skilsmässor, dels har erbjudit en axel att gråta mot och ett lyssnade öra när jag behövt.

”Vi vet. Vi har varit där.”

Dessutom tror jag aldrig att jag har fått så många jobberbjudanden för att ge mig chans att tjäna extrapengar till hyran, och därtill många erbjudanden om tillfälliga boenden om vi behöver tak över huvudet. Jag har blivit bjuden på middagar, festerier, till stugor, på promenader och fått en strid ström med besök. Av andra kvinnor – gifta, skilda, inget eller båda. I nöden prövas systerskapet och det är starkt och livskraftigt.

För jag hade nog aldrig kunna föreställa mig att en skilsmässa skulle kunna vara en så här lång och komplicerad process. Jo, jag visste att det skulle vara tungt och svårt – jag är inte korkad – men liksom intensiteten på konflikterna förundrar mig. Jag fick till exempel ett brev, så här fyra månader senare, från min exmans advokat. Det är en tre sidor lång uträkning enligt vilken exmannen är den enda som skulle ha pengar att hämta från vårt gemensamma hus. Förslaget det mynnade ut i var att han håller vår gård och att jag får absolut ingenting i ersättning för att han får ta huset. Och anledningen till att jag skriver det här är inte för att svartmåla någon – eftersom hans advokat har skickat brevet till mig så antar jag att det är något han på allvar står för – utan snarare att visa på hur långt ifrån varandra man kan finna sig. Det är liksom sådant som man inte ens med ganska livlig fantasi skulle kunna förställa sig.


Det är då de här könade upplevelserna av skilsmässor och uppbrott är guld värda, eftersom vi som är könade som kvinnor genom vår levda kvinnlighet möts av liknande reaktioner från omvärlden och många av oss möter liknande problem. Till exempel handlar det om sådant som inkomster. Jag hör till de 98% av kvinnorna som tog ut all föräldraledighet. I fyra år var jag hemma med barnen medan han gjorde karriär. Jag hör också till de kvinnor som är högt utbildade, jobbar snuttjobb och har patetiskt låg inkomst.

Därtill hör(de) jag till de kvinnor som sköter största delen av hushållsarbetet, står för matlagning, inköp, städning och barnaskötsel. Förra sommarlovet var det första vi delade ens en smula lika på ledighet och arbete istället för att jag skötte barnen under deras 2,5 månader långa lov. De där sakerna som kvinnor gör i traditionella parkonstellationer och i därmed i nästan alla finländska heterofamiljer gjorde jag också.

Jag vet. Jag har varit där.

Och vi känner igen frustrationen hos varandra, hos andra i samma situation. Frustrationen, och framförallt orsaken till den, är i högsta grad könad. Observera att det inte på något vis är samma sak som att kvinnor är offer och alla män skitstövlar, utan att det är en effekt av det finländska samhället har en lång väg kvar till jämställdhet.

För att inte tala om den där känslan av att ens bäst-före-datum är passerat med tio år och två ungar. Inte ens när det kommer någon som säger att en är det finaste han någonsin sett törs man tro på det. Känslan av föredetting. Av aldrig-mera-dejting. Den är också könsspecifik, i och med att ålder gör män mer attraktiva samtidigt som den gör kvinnor bara äldre.

Och sedan det där att mångas första reaktion är ”men hur ska du nu klara dig!?” som om det var en livlina jag klippte av. Förändra måste jag, men jag klarar mig. Det går. Och det blir fan så mycket lättare när systerskapet håller ett stadigt tag om min rygg.

Skilda världar

Jag upphör liksom inte att förvånas över hur brutalt skilda världar män och kvinnor (om ni ursäktar mitt binära generaliserande – det här gäller trots allt de som definierar sig som antingen eller) lever i. Som det här:

twitkon

Ja, och så finns det sånt här:

dom

Var är alla applåderande män, huh? De lyste med sin frånvaro i diskussionen efter det här fallet som mest tycktes locka fram de där männen som anser det övervåld att klappa till tafsare. Jag har själv sagt ifrån till en hel del tafsare i mina dar, om vi säger så, även om jag hittills inte behövt knäcka några näsor. Däremot har jag inte blivit applåderad en enda gång. Och de få gånger extra män har dykt upp har det varit för att beklaga sig över att kvinnfolk nuförtiden tar allt på så jävla stort allvar och inte fattar en komplimang.

Jag bara inte förstår varför män envisas med att vilja vara dem som berättar hur det här problemet i praktiken ser ut. Så länge dessa män inte kommer ut och beskriver sitt eget tafsningsbeteende har de nämligen inget att komma med. Ingenting alls. Det är som om kvinnor skulle lägga sig i diskussioner om ludd under förhuden.* Tillhör man inte den gruppen kvinnor som de facto har förhud så kan man knappast bidra med särskilt mycket erfarenheter.

Att det finns en kille som blev dödad för att han sa ifrån (brasklapp för att jag själv inte läst något om fallet!) är så sanslöst sorgligt att det knappt finns ord för det, men det är fortfarande statistiskt sett betydligt farligare för kvinnor att säga ifrån. Och det inte bara i kulturer där man har för vana att med till exempel syra vanställa kvinnan så att ingen annan heller ska vilja ha henne, utan även i hederliga Norden. Se bara på de tusentals anmälningar om besöks- eller kontaktförbud som kommer varje år, eller varför inte på statistiken som säger att 2/3 av kvinnor i åldern 18-35 har blivit sexuellt trakasserade.

Att vi ens måste fastna i den här jävla meningslösa metadiskussionen hela tiden.

* Jag vet inte om det här är ett problem, men jag tänker mig att det potentiellt (no pun intended) kunde vara det.

Genusförhistoria (och en sanslöst vacker solnedgång)

Jag är mitt uppe i bakandet inför barnens vårfest (hello, 50-talssterotyp!) men skulle lite snabbt vilja tipsa er om en ny avhandling alla borde läsa. Det är Annika Bünz som skriver om hur museums utställningar om förhistoria cementerar våra stereotypa och ofta felaktiga uppfattningar om livet under förhistorien. Har ni till exempel någonsin sett en bild på en stenålderskvinna som gjorde annat än skötte barn och lagade mat? Detta trots att vi inte vet om det faktiskt var kvinnornas uppgifter och att vi faktiskt vet att kvinnor till exempel var med och jagade. Utställningar (och bilder – internet är fullt av exempel) visar också ofta en man som hövding vilket ställer mannen i maktförhållande till de andra som det inte var säkert att män i allmänhet hade. Vi har inte en aning om ifall stenåldersmänniskor organiserade sig i grupper styrda av män eller kvinnor.

Anyways. Läs mer här!

I morgon får barnen sommarlov och jag kommer med största sannolikhet att få ännu mindre tid över för bloggen. Vi kan väl kalla det sommartakt eller så. Bjuder på några bilder från när jag och maken tog en kvällspromenad ner till dalen.

IMG_3074 IMG_3085 IMG_3092 IMG_3093 IMG_3101 IMG_3112

Symbolvärde och det där eviga med biologiskt baserade argument

Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.

Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.

När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.

Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.

Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.

Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.