Om systerskapet

Jag skrev en gång om att jag aldrig uppskattat systerskapet, utan tyckt att det var ett förlegat koncept  genom vilket kvinnor skulle ha någonting gemensamt bara för att de är kvinnor. Jag skrev också, i samma inlägg, att jag nu sedan jag beslutat mig för skilsmässa har fått en helt ny respekt för systerskapet och rätt många hörde av sig och undrade hur – eller bara påpekade att jag hade fel (”det borde heta vänskapen”).

Grejen är att när det kommer till skilsmässor så finns det helt klart könade upplevelser, där många kvinnor upplever väldigt liknande saker (därmed inte sagt att män inte skulle kunna ha samma upplevelser eller att det inte skulle finnas kollektivistiska tendenser bland dessa manliga upplevelser, anyhow). Jag har tappat räkningen på hur många kvinnor som dels har hört av sig för att berätta om sina skilsmässor, dels har erbjudit en axel att gråta mot och ett lyssnade öra när jag behövt.

”Vi vet. Vi har varit där.”

Dessutom tror jag aldrig att jag har fått så många jobberbjudanden för att ge mig chans att tjäna extrapengar till hyran, och därtill många erbjudanden om tillfälliga boenden om vi behöver tak över huvudet. Jag har blivit bjuden på middagar, festerier, till stugor, på promenader och fått en strid ström med besök. Av andra kvinnor – gifta, skilda, inget eller båda. I nöden prövas systerskapet och det är starkt och livskraftigt.

För jag hade nog aldrig kunna föreställa mig att en skilsmässa skulle kunna vara en så här lång och komplicerad process. Jo, jag visste att det skulle vara tungt och svårt – jag är inte korkad – men liksom intensiteten på konflikterna förundrar mig. Jag fick till exempel ett brev, så här fyra månader senare, från min exmans advokat. Det är en tre sidor lång uträkning enligt vilken exmannen är den enda som skulle ha pengar att hämta från vårt gemensamma hus. Förslaget det mynnade ut i var att han håller vår gård och att jag får absolut ingenting i ersättning för att han får ta huset. Och anledningen till att jag skriver det här är inte för att svartmåla någon – eftersom hans advokat har skickat brevet till mig så antar jag att det är något han på allvar står för – utan snarare att visa på hur långt ifrån varandra man kan finna sig. Det är liksom sådant som man inte ens med ganska livlig fantasi skulle kunna förställa sig.


Det är då de här könade upplevelserna av skilsmässor och uppbrott är guld värda, eftersom vi som är könade som kvinnor genom vår levda kvinnlighet möts av liknande reaktioner från omvärlden och många av oss möter liknande problem. Till exempel handlar det om sådant som inkomster. Jag hör till de 98% av kvinnorna som tog ut all föräldraledighet. I fyra år var jag hemma med barnen medan han gjorde karriär. Jag hör också till de kvinnor som är högt utbildade, jobbar snuttjobb och har patetiskt låg inkomst.

Därtill hör(de) jag till de kvinnor som sköter största delen av hushållsarbetet, står för matlagning, inköp, städning och barnaskötsel. Förra sommarlovet var det första vi delade ens en smula lika på ledighet och arbete istället för att jag skötte barnen under deras 2,5 månader långa lov. De där sakerna som kvinnor gör i traditionella parkonstellationer och i därmed i nästan alla finländska heterofamiljer gjorde jag också.

Jag vet. Jag har varit där.

Och vi känner igen frustrationen hos varandra, hos andra i samma situation. Frustrationen, och framförallt orsaken till den, är i högsta grad könad. Observera att det inte på något vis är samma sak som att kvinnor är offer och alla män skitstövlar, utan att det är en effekt av det finländska samhället har en lång väg kvar till jämställdhet.

För att inte tala om den där känslan av att ens bäst-före-datum är passerat med tio år och två ungar. Inte ens när det kommer någon som säger att en är det finaste han någonsin sett törs man tro på det. Känslan av föredetting. Av aldrig-mera-dejting. Den är också könsspecifik, i och med att ålder gör män mer attraktiva samtidigt som den gör kvinnor bara äldre.

Och sedan det där att mångas första reaktion är ”men hur ska du nu klara dig!?” som om det var en livlina jag klippte av. Förändra måste jag, men jag klarar mig. Det går. Och det blir fan så mycket lättare när systerskapet håller ett stadigt tag om min rygg.

11 thoughts on “Om systerskapet

  1. Mitt professionella råd är att du givetvis måste ha en egen jurist som sköter din sida av saken, vilket jag hoppas du har.

    Tyvärr står väl dödsfall och skilsmässor högst på listan över händelser som upplevs som ytterst traumatiska. Jag kan intyga att känslorna oftast styr över förnuftet…

    Hoppas ni hittar en saklig väg ut ur det hela och framförallt att det bara är ekonomin som blir slagträd (inte barnen)

  2. Förjävligt låter det som. I alla fall ekonomiskt, och det är ju inte direkt oviktigt. Tak över huvudet, mat, kläder och sånt behöver vi ju alla. Hoppas det finns någon tröst i att du ändå har fått mycket mer tid med dina fina barn än vad din exman fick och därmed förmodligen kommer ha en bättre relation till dem i resten av livet. Och i att du verkar vara en sån himlans bra person. En sån person som en himlans bra man till sist kommer få upp ögonen för. En sån bra man att ”bäst-före-datum” och barn inte spelar den minsta roll (om inte som bonus förstås). Men förstår om det inte gör det lättare för dig just i stunden.

    • Nej, ekonomin blir ju rätt viktig när man rör sig där på gränsen för om det går runt varje månad och man inte har hunnit bygga upp någon buffert.

    • Och här är det alltså, lite som Miss Mary beskriver, inte bara frågan om en vänskap. Det kan vara folk jag aldrig har träffat som hör av sig med tips och pepp (no pun intended).

  3. Modigt skrivet, och jag känner verkligen igen känslan av att dela upplevelser (och frustrationer) med andra kvinnor just för att man är kvinnor. Och angående kommentarerna du fick om att det borde heta vänskap – systerskap (i mina ögon) är inte ens samma sak som (kvinnlig) vänskap. Vänskap har jag med mina vänner, kvinnor som män. Systerskap kan jag känna med en främling eller ytlig bekant, och det kan precis som du skriver kan vara ett otroligt stöd, just pga att man känner igen varandras upplevelser så väl, även om man inte känner varandra närmare i övrigt.

  4. Pingback: Några podcasttips och en intervju med mig – Livet & Helsingfors

  5. Om du fick/kunde välja på nytt, skulle du göra likadant eller skulle du välja annorlunda vad gäller fördelningen av hushållsarbete och förvärvsarbete mellan din exman och dig? Upplever du att du gjorde ett aktivt val i tiderna, när ni fick ert första barn, eller var det mer som att ”det bara blev så”? Om du har tid och ork så skulle jag gärna läsa mer om hur du tänker kring detta!

  6. Äh. Jag var 45 när jag träffade Mr Right. Du har massor av tid på dig, tro mig, och det är aldrig för sent.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s