Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

• Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
• Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.