När man blir bortvald

Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.

52 thoughts on “När man blir bortvald

  1. Oj herregud. Jag sitter här och gråter på jobbet och hjärtat värker för dig. Det är så jävla orättvist att det inte är sant.
    Vet inte vad jag ska säga. ”Kram” känns så futtigt.

  2. Åh det gör ont att läsa det här😦 Fy satan vad jobbigt. Jag har inte heller så mycket vettigt att säga, mer än att jag är imponerad av att du klarar av att göra det som är rätt trots allt. Kram.

  3. Kram! Som barn kan det vara ganska svårt att uppskatta vad ens förälder gör för en. Det brukar bli bättre med åren, om det är någon tröst.

    Och jävla patriarkatet. Det också 😉

  4. Det finns inte ord för att beskriva hur sönder man går när det blir så här. Jag har varit med om det två gånger och det skulle nog bli en liten roman som ingen orkar läsa om jag berättade allt här. Lite kort bara… Den första gången var det min dotter som flyttade till sin far (som är ett rövhål) för att han lovade guld och gröna skogar som en ensamstående mor inte kunde konkurrera med. Hon pratade inte med mig på ett halvår, kastade luren i örat på mig när jag ringde. Jag önskade till och med att hon hade varit död för då hade jag fått sörja ordentligt. Jag var fullkomligt övertygad om att hon aldrig ville träffa mig mer, så mycket hade faderskapet smutskastat mig. Ett och ett halvt år senare genomskådade hon honom och var tillbaks hos mig och allt är bra nu. Den andra gången tog jag med mig min yngste son, då elva, när jag flyttade till annan ort och JAG förstörde på så vis vårt fungerande vecka/vecka system. Ungen vantrivdes fruktansvärt och ville när prövoåret var till ända ändå flytta till sin pappa på heltid. Det gjorde fruktansvärt ont, man känner sig som världens sämsta mor men eftersom pappan i det fallet är en bra pappa så kunde jag förstås inte annat. Ungen är lycklig nu och vi har en bra relation (sex år senare). Jag känner med dig, styrka och kärlek och ännu mer kärlek!

  5. Nej så tråkigt…. Jag känner också igen det, eftersom min 11-åring bor huvudsakligen med sin (idiot till) pappa. Nu är det lite andra omständigheter för oss, eftersom hans funktionsnedsättning spelar in på skolgång och därmed boende och annat praktiskt, men jag vet hur ont det gör att inte få ha sitt barn hos sig så mycket som man vill, att inte dela vardag. Och att dessutom utsättas för förtal och förminskning från sitt ex. Men jag tycker du gör absolut rätt i att hålla huvudet högt och hjärtat öppet, att ditt barn vet att han kan komma till dig närsomhelst, att du inte belastar honom med bördan av dåligt samvete. Kram på dig.

    • Just så tänker jag. Om jag känner sonen rätt så var det jättesvårt att säga vad han sa till mig. Jag vill inte göra ett svårt beslut svårare för honom.

  6. Jag hör till dem som starkt tror på att varken barn eller vänner kan köpas – inte i längden. Det är förstås inte någon tröst just nu, men jag tror starkt på att det kommer att bli bra – men kanske på ett annat sätt än ni har varit förut. Han vet att du alltid har satt honom först, och det är det som är det viktigaste. Håller alla tummar för er!

  7. MIna ord räcker inte till, för jag blir så rödglödgat arg! Om ni inte har haft äktenskapsförord har du rätt att få ut hälften av husets värde. Den där eländiga karlsloken du har haft kan inte bara komma sättande och påstå att det är han som jobbat utanför hemmet och förtjänat pengar – det du har gjort är minst lika mycket värt, om inte mera. Typiskt att han också ska manipulera tioåringen! Blir så rasande arg över dessa karlar som inte tar ansvar för att ta hand om vardagen med barnen, för att de kantänka ska göra karriär, och som sedan menar att de har gjort sitt bara för att de dragit in mera pengar, och att hemarbetet och allt det andra kvinnorna tagit ansvar för är värdelöst. Vi har väldigt långt kvar till verklig jämställdhet i ”Juntti-Finland”.

    • Eftersom det här liksom är en helt öppen blogg har jag lite svårt att svara för jag kan inte trasha någon här.

      Men jag kan ju säga så mycket som att jag är heligt förbannad och jag känner igen mig i dina ord. Däremot, om jag andas djupt, så tror jag inte att pappan har försökt manipulera vårt barn så det är ett plus.

  8. Jag blir så oerhört ledsen av att läsa det här. Alla goda tankar till dig, Charlotte. Jag hoppas att det är som flera skriver ovan att det är något som kan gå i faser och när han testat det ett tag så kommer han förhoppningsvis tillbaka och bor oftare hos dig igen. Men det är ju bara vad man kan hoppas på.

    Utan att skriva någon på näsan här (eftersom jag tänker mig att alla gör så gott de kan för att barnen ska få det bra efter en separation) så hoppas jag också att pappan kliver fram och i ord och handling försöker medverka till att göra det så bra som möjligt och öppna för att att V kan ta ett annat beslut längre fram. Allt från att förklara att mamma inte är sträng utan omtänksam till att stötta med arrangemang som gör att datorer kan användas och kompis kan träffas även hos dig. Men jag förstår också att det är lätt att tycka en massa när man inte står mitt i det själv och ofta svårare i praktiken men jag tror ändå att alla i sammanhanget (även pappan) har allt att vinna på ett sådant förhållningssätt.

    Jag hoppas i alla fall att du känner att vi är många som läser dig och som tänker på dig. Som gläds med dig när det går bra och är ledsna med dig nu. Och som sagt, hoppas att det här bara är något övergående. 10-åringar vet inte alltid vad de egentligen vill förrän de har fått testa och känna på olika alternativ och hur de känns i verkligheten.

  9. Vet hur det är. Känner så för dig. Ge inte upp, det slutar inte här. Han kommer tillbaka, oftast behöver det bli lite vardag först innan de inser att det kanske inte var SÅ bra. En tioåring är ”lättköpt” och genomskådar oftast inte vuxnas spel. Men det gör han så småningom. Det vet du redan. Spelar trots allt inte någon roll, det gör fruktansvärt ont.

    Jag tänker på dig.❤

    • Ja, och kommer han inte tillbaka så betyder ju det att han har en närvarande, omtänksam pappa och det är banne mig inte fy skam för en tioårig pojke det heller.

  10. Känner på sätt och vis igen mig fast hos oss var det tvärt om. Sonen trivdes med att bo växelvis men dottern mådde jättedåligt av att flytta, hon hade mkt dåligt samvete för att hon inte ville bo hos sin pappa, detta höll på att bryta ned henne totalt . Jag hade ett samtal med hennes pappa som naturligt vis blev helt förtvivlad och jag mådde dåligt av att såra honom men min dotters hälsa var viktigare. Vi bestämde att hon skulle bo hos mig på heltid i ett halvår på prov men att hon när som helst fick åka till sin pappa.Efter några månader så hade ångern lagt sig och hon började må bra, då blev det också lättare att besöka pappa utan dåligt samvete.Ska väl tillägga att vi bor nära varandra så spontanbesök var lätt. Hennes pappa mådde också bättre för han såg att hon besökte honom för att hon längtade efter honom. Detta är nu 6 år sedan och dom har en fantastisk relation som jag inte tror dom skulle haft om hon känt sig tvingad .
    Men jag har många gånger tänkt att tänk om det var mig hon valt bort…………usch ,vet inte om jag klarat det.

    • Det finns ju en dotter också inblandad här men hon har tidigare uttryckt önskan att vara mer hemma hos mig. Vi får se hur det går nu.

      Skönt att höra att allt ordnade sig för er! Jag är övertygad om att det sämsta jag kan göra är att försöka tvinga sonen att vara mer hos mig än han vill. Det vore helt att köra över honom och hans rättigheter och det vill jag inte bidra till.

  11. Voj, så det smärtar även i mig, kan inte ens börja förstå hur det känns. All värme, empati, alla kvinnors kraft som suttit vid sjukbäddar och klätt på yllebyxor. Så jävligt orättvist och hårt och smärtsamt. Massa kramar!

  12. Jag börjar sällan gråta av dylika historier, men nu började jag. Verkligen tungt för dig! Tack för att du delar och jag skickar många kämpakramar ditåt! Men precis som flera ovan har skrivit, så är jag också övertygad om att det kommer att vända. Ingen kan ta ifrån dig den tid du har gett dina barn, och inget kan ersätta det heller. Det kommer kanske också en dag då du är glad över att dina barn får en fin kontakt till båda sina föräldrar. Väldigt många barn hade gjort tvärtom – valt bort den förälder som gett dem minst tid då de var små. Försörjaruppgiften är också är en viktig pusselbit för att få allt att fungera och jag gissar att det finns många i den rollen, som förlorat kontakten till sina barn, och skulle vilja vrida tiden tillbaka för att kunna gå tillbaka och torka allt snor och badda pannorna. Och jag är jätteglad över att du klarar av att släppa honom, för om du skulle pressa honom att stanna hos dig är risken stor att han skulle börja må dåligt och få skuldkänslor över att vilja vara hos pappan. Strongt gjort både av honom att våga säga vad han vill, och av dig att stöda honom!! Allt gott❤

  13. Jag uppskattar att du skriver om det här! Jag har inga barn själv men kanske skaffar i framtiden och just nu har jag ganska goda förutsättningar att hamna i kvinnofällan (borträknat att min nuvarande är helt inställd på att vara lattepappa ett år), eftersom våra inkomster skiljer sig stort och eftersom han jobbar privat och jag på landstinget lär skillnaden öka snarare än minska. Och jag är livrädd över att om vi skaffar barn, och om vi sen väljer att skilja oss i framtiden, så kommer jag sitta där med de sämsta förutsättningarna. Det här gör dock att jag redan nu diskuterar det här med honom, vilket jag tror är bra.

    Det måste vara jättetung att bli ”bortvald”, men ja, tänk på att det är i den materiella världen han väljer sin pappa, i den emotionella världen är jag övertygad om att han värderar er båda lika högt.

  14. Oh nej! Vad orättvist! Vad smärtsamt! Jag får en klump i magen och tårar i ögonen.
    Vad strongt av dig att kunna stöda honom. Och vad strongt av honom att våga berätta hur han känner.
    Den kärlek till honom som din text utstrålar har utan tvekan satt sina spår. Och det faktum att han litar så totalt på din kärlek att han vågar slita sig loss ett tag är så otroligt värdefullt.
    Jag hittar inte de bra orden.. De finns kanske inte. Men jag skickar dig en massa kramar!

  15. Meningen med ”undrar om han kommer att hinna använda dem” grep tag. Jag får sluta läsa din blogg för kollegorna ser konstigt på mig när tårarna rinner. Jag tror liksom de flesta här ovan att han kommer tillbaka. Lycka till!

  16. Aj, mitt hjärta! Så otroligt jobbigt för dig. Otroligt imponerande hur klokt du har lyckats hantera situationen, jag hade aldrig kunnat göra det.

    Förhoppningsvis leder det ändå till att pappan tvingas att göra mer av det du har gjort i alla år och på så sätt blir en bättre pappa. Och även om det är väldigt jobbigt att dra det största lasset i ansvaret för barnen och att det straffar sig för dig nu, så har du ju ändå fått så mycket (kramar, gos och närhet) under 10 år som han har missat. Och dom åren kommer inte tillbaka, så där får han ingen andra chans.

    Jag tror också att han kommer tillbaka, men att det kommer att ta ett tag för er alla att hitta formerna för allt i den här nya situationen.

  17. ❤❤❤ Charlotte, jag läser ofta din blogg och beundrar dig för din klokhet och kunskap. Du är en alldeles underbar person och jag skickar massar av styrkekramar och en dag kommer din son tillbaka. Han kommer att förstå och värdesätta sin alldeles fantastiska mamma!❤❤❤

  18. Vilken fantastiskt fin gåva du gett din son när du låter honom välja. Vad jag önskat att mina föräldrar gjort samma sak för mig. Jag var tvungen att flytta varannan vecka i 7 år. Det är något som jag inte önskar att något barn ska behöva göra. Dessutom trivdes jag inte hos min pappa men vart för snäll för att säga något.
    Och jag som stenhårt tror på anknytning tänker att du alltid kommer vara din sons primära anknytningsperson vilket gör att han kommer komma tillbaka. Men när man är 10 år är ju kompisar så himla viktigt så jag tänker att det är säkert mycket det som drar.

    Det är löjligt orättvist ändå men tänk på att det du gett dina barn kanske inte du får tillbaka men det kommer de ha i form av trygghet och självkänsla för resten av sina liv. Det är inte fy skam det heller.

    💗💗💗💗

  19. Även jag blir otroligt berörd. Jag förstår att det finns många känslor som inte får utrymme i bloggen och bara tanken på alla de känslorna upprör mig.

    Som skild är det så lätt att leva mig in i din situation och jag blir själviskt så oerhört tacksam att jag har ett fantastiskt ex och att dottern bara är sex och därmed innehar tillåts tänka i tankarna att man kan bo hos bara en förälder. Vissa saker bestäms av de vuxna och det är planeringen kring det växelvisa boendet. Men en dag kanske hon vill ha en åsikt..

  20. Beklagar Charlotte!
    Jag är verkligen ledsen för din skull!😦
    Jag kan inte sitta här och säga: ”Jag vet hur det känns!” för jag har inga barn.
    Hoppas att det går bättre med dottern som visar tendenser att vilja vara mer med dig.

    Hur gammal är hon?

    Styrkekram!❤ /Per

  21. Pingback: Att tro på föräldrakompetens | Hit och dit och tillbaka igen

  22. Ett otrolig jobbigt lyxproblem. Jag förstår (lite) hur jobbigt det är för dig. Men tänk vilken lyx det är för din son att ha två hem som han vet han är hjärtligt välkommen i! Det här är ju raka motsatsen till att mannen hittar en ny fru och inte vill veta av de tidigare barnen.

    Kanske du kan hitta en modell var din son kommer till dig och ni kan ha lite tumistid utan en massa ansvar och regler?

    I något skede tycker jag man som förälder har rätt säga åt sina barn att man behöver dem. På sitt sätt tror jag också det är viktigt för barnen att förstå. Det är en del av att vara älskad.

    Och senast om det kommer nya barn in i bilden så kan det vara din son riktigt gärna kommer till dig?

    10-åringar har det inte lätt. De vill känna sig lite stora, men sist och slutligen är de så små ännu. Det var jätte duktigt av din son att själv få det sagt och att det inte kom ur pappans mun.

  23. Jag har en längre tid läst din blogg och fått många tänkvärda tankar och insikter, så vit, medelålders bakfet man jag är.. och nu både lider jag med dig och måste beundra dig för din styrka och integritet.

    Som jurist reagerar jag på en del av det du skriver om er juridiska process, det låter inte rätt – men jag hoppas och antar att du har en kunnig jurist som sköter din del av förhandlingarna så allt går rätt till!

    Som morfar har jag nu först verkligen förmått uppskatta (barn)barnen ända från babytiden, vilket mycket kan ha att göra med att man tidigare var så insnärjad i vardagens all krav att man inte förmådde förstå vad man hade framför ögonen. Men nu gör jag det!

    Just nu har jag ensam ansvar för en 6- och en 3-åring så det här få bli kort denna gång.. (nej det är bara fram till kl 16 i dag..inge panik)

    Jag kan bara skänka varma uppmuntrande tankar åt dig!

  24. Jag känner igen mej i det där. Fast omständigheterna var annorlunda i vårt fall . När jag och min exman separerade var våra barn 1,4 och 6 år gamla . Det tog måååånga år för sexåringen att börja trivas med mej och vårt nya liv. Vi bodde först i en lägenhet i ett ganska trist område och han hade också skuldkänslor för att pappa var ensam,det var jag som tog initiativet till skilsmässan.Ännu som nioåring hyste han hatkänslor mot mej,för pappan och farmodern pratade mycket skit om mej inför barnen. Om jag läser dej rätt så är det tack och lov inte så i ert fall .Även i vårt fall stannade pappan kvar i huset och sonen kände sej tryggare bland det välbekanta,det invanda och det var närmare till skolan. Han hann knappt komma till mej förrän han grät hjärtskärande efter pappa. Jag gjorde som du,grät inombords ,gick sönder i tusen bitar,men jag drog aldrig nånsin i honom. Jag hade ett mantra jag ständigt upprepade för mej själv ”ge barnen rötter först att stå på,och sedan vingar att flyga med” och sedan kom han tillbaka till mej. Det tog länge för oss att bygga upp en ny relation men de senaste åren har den varit starkare än nånsin. Jag tror att det delvis beror på att jag inte försökte tvinga honom att vara hos mej,jag gav honom förtroendet att välja själv och han kände och känner att jag litar på hans omdöme. Idag har det tyvärr blivit så att han inte alls vill besöka sin biologiska pappa. Helt förståeligt eftersom pappan blivit gravt alkoholiserad på de sex år som gått sedan skilsmässan. Han säjer att min nya man är hans riktiga pappa,att biologiska pappan känns mer som en ”lekispappa” . Och jag tvingar honom lika lite nu som jag gjorde för fyra år sedan. En sak kan man vara säker på Charlotte ,att hur än livet ser ut just nu så är ingenting förevigt,allting förändras hela tiden. Jag är också säker på att din son kommer att vilja vara mer hos dej efter hand.Låt bara tiden göra sitt jobb så blir det som det ska bli ❤️ Stor varm kram ❤️

  25. Usch, aldrig roligt att bli bortvald på något som helst sätt. Mina varmaste sympatier. Jag beundrar dig verkligen. Du handskas så otroligt vuxet (i ordets bästa betydelse) med det: inte med att skuldbelägga eller svartmåla, utan med att respektera hans val.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s