Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.
Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).
Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.
All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.
Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.
Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.
Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.
När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.
Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.
Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja själva utförandet av sysslorna är ju bara en del av helheten. För exemplet mat är ju den ”lilla” delen att faktiskt laga maten – det är ju planerandet och inköpen som tar mest tid och ork. Jag tror att man behöver lära sig (gradvis som med allt) från det att man är liten att ta ansvar inte bara för utförandet utan även planerandet. Sen tro jag det handlar om att sluta använda uttrycket hjälpa till, utan istället faktiskt dela upp ansvaret för vissa sysslor- inklusive planerandet. Och sen måste den vanligen planerande parten släppa taget om det den inte har ansvar för – vilket kan vara nog så svårt.
När vi skulle gifta oss satte jag mig med min man, förklarade den mentala bördan för honom, och klargjorde att detta är ett gemensamt ansvar jag vägrar ta ensam. Nu har vi inte barn, vilket gör det lättare, men det trevliga är att vi är överens om att detta var det bästa beslut om vår relation vi någonsin tagit.
Jag är sociolog till utbildningen…och tänker för tillfället efter en hel del läsning av forskning och diskussioner med bekanta och vänner och familj att det inte går eller iallafall är mycket mycket svårt att ändra detta mönster om man lever i ett heterosexuellt förhållande och har barn tillsammans. Vissa normer och könsroller är helt enkelt för djupt rotade för att det ska vara möjligt att bryta sej loss. Är det cyniskt? Kanske. Säkert. Jag känner inte en enda kvinna som upplever att de lever jämställt. De kvinnor som är nöjda är de som tycker att den traditionella uppdelningen i ansvarsområden är helt ok och funkar. Tar gärna emot synpunkter som får mej att ändra ståndpunkt till en mer optimistisk sådan!
Det här är jättespännande! Tack för din kommentar! Jag lyfter upp den i ett eget inlägg lite senare!
Roligt om du vill spinna vidare på tanken!
Gravitationen påverkar väl framför allt dina boobs för att du blir äldre? Trodde vi hade kommit förbi det här stadiet där vi skyllde allt på barnen. 😀