Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.

Historikerns historier · Nyhetsplock

En riktig man kan ju inte ha flickiga höfter

Det har med hjälp av datorteknik gjorts en bild av hur man tänker sig att kung Tutankhamun (min stavningskontroll föreslår ordet ”Munkhättan” istället) har sett ut. Jag älskar sånna bilder. Jag älskar när det känns som att historien tittar tillbaka på en. Vi kan väl kalla det yrkesskada om inte annat.

Men jag hinner inte läsa långt i The Daily Mails artikel innan jag är redo att slå någon på käften. För det första framhålls det som någonting nytt och sensationellt att den genetiska undersökningen visade att Tutankhamuns föräldrar var syskon. Låt vara att man inte har varit helt överens om vem som mest sannolikt var föräldrar, men det är inte märkligt att de var syskon. Tvärtom var det vanligt att kungliga syskon fick barn tillsammans för att behålla blodet rent (på ett filosofiskt, inte medicinskt, plan) och särskilt i samhällen där kungens/faraons/kejsarens/dark overlords krafter kom från det gudomliga. Kungligheter var inte vanliga människor – de stod i direkt förbindelse med det gudomliga. Även efter att man förstått att det inte kanske ger den mest gudomliga avkomma att inavla i alltför många led fanns tendenserna kvar att gifta sig och få barn med ganska nära släktingar.

Men ok. Det står längre ner att det ”stöder bevis”. Och det är inte hela världen. Men så kommer det här:

Presenter Dallas Campbell, said: ‘Trying to navigate through the intense speculation and politics that surround one of the most famous characters in history is both daunting and thrilling in equal measure. 

‘Foolhardy perhaps! But using solid science and a truly multi-disciplinary approach we’ve finally been able to put to bed some of the myths and pre-conceived ideas that have surrounded his life and death, and hopefully add a new chapter that will ensure the Tutankhamun story continues to fascinate.'”

Jag betvivlar inte att just Tutankhamun har varit fokus för extra mycket spekulationer, men det är någonting inom mig som blir helvetiskt förbannat när åratal av historisk forskning viftas bort för att man nu har ”solid science”. Nej, de säger inte rakt ut att historisk forskning och egyptologi är skräp men eftersom man samtidigt framhåller hur saker som att Tutankhamuns föräldrar var syskon upptäcktes av Albert Zink genom att studera DNA är det tvivelsutan den bilden man ger. Historikerna har spekulerat i åratal. Nu vet man.

Men riktigt rabiat blev jag inte förrän jag kom till det här:

”With strong features cast in burnished gold, Tutankhamun’s burial mask projects an image of majestic beauty and royal power.

But in the flesh, King Tut had buck teeth, a club foot and girlish hips, according to the most detailed examination ever of the ancient Egyptian pharaoh’s remains.”

”Girlish hips”? GIRLISH HIPS?? För det första är termen ”girlish hips” knappast en allmänt vedertagen term för… någonting alls. För det andra framhåller skribenten hur man hade kunnat förvänta sig att en kille som Tutankhamun skulle spegla majestätisk skönhet och kunglig styrka som en motsats till att han hade handikapp och flickiga features. För en riktig man kan ju inte ha handikapp eller flickhöfter.

Jag har inte läst forskarnas rapport så jag kan inte säga var felet ligger, men att felet finns är pinsamt uppenbart på Daily Mail. Det finns ingenting av vad vi vet om historiska regenter som tyder att bredden på höfterna ska ha spelat in som annat än modedetalj. Eller vad sägs om det här som flickiga höfter:

Sannolikheten att någon annan än de inom den närmaste kretsen ens skulle ha sett Tutankhamuns höfter är synnerligen begränsad och hans höfter hade ingenting att göra med hur han framstod som farao. Ingen pekade på honom och sjöng retiga sånger om kung Tuts töntiga flickhöfter. Faktum är att inte ens hans klumpfot finns nämnd i några källor (låt vara att de skriftliga källorna från tiden inte direkt är uttömmande). Inte ens hans klumpfot måste ha haft betydelse för hans möjligheter att utöva kunglig makt. Och varken hans höfter, hans klumpfot, hans tänder eller ens det faktum att hans föräldrar var syskon måste ha haft betydelse för hur samtiden uppfattade hans manlighet. Det faktum att han fick en så tjusig mask tyder snarare på att det var så han uppfattades.

Vi ska passa oss väldigt noga för att applicera vår syn på manlighet på tidigare århundradens män. Och framförallt måste folk sluta framhäva ”makt” och ”flickigt” som motsatser. Halva jordens befolkning förtjänar bättre.

Tutankhamun (illustrated) was reliant on a walking stick thanks to his club foot, which may have been due to the fact that his parents were brother and sister

Kuriosa: Det där med hudfärg är ju knepigt, men ser han inte lite ljus ut för att vara fornegyptier…?

Nyhetsplock

Tjejer och rocket scientists

Av en händelse hamnade jag på Fredrik Wass blogg och ett inlägg som heter Män som hatar journalister. Det handlar om Mats Qviberg som, i egenskap av finansman och inblandad i HQ-härvan, blivit granskad av SvD-journalisterna Patricia Hedelius och Carolina Neurath. Jag tänker inte uttala mig om varken kvaliteten på granskningen eller Mats Qvibergs skuld, men det finns ett par saker att notera om Qvibergs kvinnosyn. Och jag säger kvinnosyn trots att jag vanligtvis är väldigt försiktig med att uttala mig om andras syn på något, för de uttalanden han gör är inte välavvägda argument mot en viss sorts journalistik utan ett förminskande av Hedelius och Neurath för att de är just kvinnor.

Qviberg menar nämligen att ”De här tjejerna tror jag inte är några rocket scientists, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Andas. Lugnt och djupt. Du har solen i magen. Andas.

Och tänk er sedan en högt uppsatt finanskvinna kommentera några journalisters granskning med ”De här killarna är ju knappast smartast i klassen, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Det är så oerhört förmätet och nedlåtande. De är inte några ”tjejer”. De är utbildade journalister. De har skrivit om Qviberg för att de är journalister och det har ingenting med kön att göra alls. Att jämföra ”tjej” med ”rocket scientist” för att påvisa intelligens är att göra det till en könsfråga. Det är att säga att han som man (med potential att vara rocket scientist, helt säkert) inte har något att frukta från två småflickor. Det är att ta ifrån kvinnor deras yrkesstatus – inte ett nytt koncept men jävligt ofräscht. För precis som Fredrik Wass påpekar tycks Qviberg se sig själv som ovanför lagen. Qviberg menar till exempel att det inte är ”okej att göra livet surt för en person i min ställning. De har ingen rättighet att göra det”.

Qviberg verkar fullkomligt ha missat att det är deras jobb. Inte som tjejer, utan som journalister. Det är deras jobb att granska makthavare och blåsa i den berömda visselpipan när allting inte står rätt till. Och om det nu är som Qviberg påstår att de bara är ute efter honom så ska han väl vara glad över att de valde att bli journalister och inte rocket scientists.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Nej-sägar-invasionen

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tjejer som trummar

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Historikerns historier

Eller kanske det bara är mannen som utvecklas.

Det blir sällan lika uppenbart hur stark den manliga normen är i vår uppfattning av människans utveckling som när man försöker googla bilder på tidigare utvecklingsstadier. Det finns alltså inte en enda bild där utvecklingen representeras av något annat än män.

 

 

Och så där fortsätter det in absurdum. Men vad har det för betydelse då? Är det inte ganska typiskt rabiata feminister att haka upp sig på sånt här, va? Grejen är den här: Det återproducerar männens dominans och mannen som norm – det grundläggande, äkta, som allt ska relateras till. Det är som om Bibelns idé om att kvinnan skapades från mannens revben styr även avbildningarna av evolutionen. Mannen utvecklades. Kvinnan fanns någonstans där i skuggorna.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snippbarn, snoppbarn och henar

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.

 

Nyhetsplock

Med sunt förnuft

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?