Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.
Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.
Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.
”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”
von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.
Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.
De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.
Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.
Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.
Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.
Hit och dit och tillbaka igen 
Men skriver inte von Schwerin precis detta i sin debattartikel? Att det finns decennier av forskning men att skolans historieböcker – liksom Skarhults slotts egen officiella historia – nästan bara handlar om män? Hon hänvisar ju ganska flitigt till forskning i artikeln, även om hon inte nämner några namn, och jag kan inte se att hon någonstans ens försöker antyda att hon gjort denna forskning själv. Menar du att hon skulle namngett forskare? Redovisat att det är kvinnor som forskat om kvinnor? Jag är inte riktigt med på kritiken här måste jag säga.
(och förresten kul att det kommer lite arga debattinlägg! Även om det också är väldigt trevligt att läsa om hundar, mat, kärlek osv 🙂 )
Jo, i hennes debattartikel nämner hon att det finns massor med forskning och jag är med på det mesta som hon säger, men när hon intervjuas så låter det annorlunda. Och det är inte bara när intervjuerna har skrivits ut, utan även när hon får prata fritt så det är hennes ord snarare än förvrängningar av juornalister. Vad hon hittat om Skarhult beskrivs som en ”upptäckt”, någonting nytt. Egentligen passar det helt in i det mönster alla dessa år av forskarinsatser redan har stakat ut.
Ah ok. Jag har inte lyssnat på några intervjuer, men då blir det ju lite mer begripligt hur du menar.
Genom min liknelse vid ett café i början försökte jag också lyfta fram att det hon gör är bra, så där i princip, och att hon möjligen inte med flit tagit åt sig så mycket ära som det ibland verkar.