När jag fortfarande bodde i ett stort hus ute på landet fick jag ofta frågan om jag inte var rädd där, alldeles själv (så när som på två barn) om kvällarna. Folk undrade om jag inte borde skaffa mig en hund så att jag skulle känna mig tryggare.
Nu har jag en hund och jag tror aldrig att jag varit så helvetes rädd om kvällarna förr.
Hunden hör nämligen massor med ljud som kräver omedelara hundliga åtgärder, i form av alltifrån små bjäfs till ylande skall. Dessutom ser hundar rätt dåligt i mörker, och den här hunden reagerar även i fullt dagsljus på minsta lilla detalj som inte är som det varit sedan Hedenhös längs våra promenadsträckor. Under dygnets icke ljusa närmare 20 timmar har hon regelbundna nervsammanbrott då hon tvärvägrar att röra sig, alternativt försöker backa. Man behöver inte vara lagd åt det paranoida hållet för att börja inbilla sig saker tillsammans med en sådan.
Om man ska känna sig tryggare av att ha en hund så hjälper det säkert om hunden inte är den enda i familjen mer mörkrädd än en själv.
Hit och dit och tillbaka igen 