Hoppet

Vi sitter i bilen på en parkeringsplats, jag och Vilho. Han förklarar ivrigt att den glass han just ätit är den godaste glassen någonsin. En isglass som smakar melon och som har vad som såg ut att vara melonkärnor men som visade sig vara choklad. Sån glass tänker han alltid äta, säger han.

När Vilhos onda fot har varit svårläkt och fortfarande efter tre veckor svullen och öm beslutade vi oss för att det var dags för en läkare att titta på den. Vi har just avklarat läkarbesök och en tur till röntgen. Klart att man förtjänar glass då, liksom.

Precis innan vi hunnit lämna parkeringsplatsen ringer telefonen. Skyddat nummer. Det är läkaren vi varit hos bara en halvtimme tidigare. Han har fått Vilhos röntgenbilder. Det saknas delar av i skenbenet. Jag tittar på mitt barn som med tindrande ögon tittar tillbaka. Bästa glassen nånsin. Läkaren talar med allvarlig röst. Frågar om jag förstår. Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad jag ska förstå. Läkaren talar om infektioner och tumörer i benet på det barn som sitter bredvid mig och nynnar en glad sång om goda glassar. Hur ska jag kunna förstå?

Det finns ingen tid att förlora, säger läkaren, men under natten finns det inga fler undersökningar att göra. Så fort sjukhuset öppnar i morgon bitti ska vi vara där, jag och Vilho, för att magnetröntga hans ben. Och allt det där som jag egentligen vet om sjukdomar och oro och tumörer och infektioner, att man inte ska hetsa upp sig i onödan utan bara ta det lugnt i väntan på utredning, det är som bortblåst när någon öppnar dörren för allt det hemska som kan hända ett barn. Det sköljer över mig som en störtflod och jag drunknar. Försöker förtvivlat hålla huvudet över ytan. Tackar läkaren. Ser på mitt barn.

Mitt underbart vackra barn som sitter där bredvid mig och undrar vad läkaren hade kommit fram till.

Jag berättar så öppet och ärligt jag kan men försöker hålla ångesten tillbaka. Information förtjänar han, men inte min panik. Vi kör hem och talar om allt och ingenting. Vilho meddelar att han någon gång skulle vilja ta en jättelång promenad. Så lång att vi måste ta med oss tält och vara borta hela natten och gå i flera dagar. Jag försöker tvinga mig själv att se en sådan promenad som en lika självklar del av vår framtid som han ser den.

Just nu vet vi ingenting mer än att något är väldigt, väldigt fel. Vi försöker att inte oroa oss, för som Vilho säger; då förlorar man bara hoppet. Världen är ett enda tumult, men samtidigt har den aldrig varit så kristallklar. Bara barnen är viktiga. Bara här och nu räknas.

27 thoughts on “Hoppet

  1. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga efter att ha läst dethär. När man har barn själv reagerar man så starkt när det kommer på tal om att de faktiskt kan ha nå fel nånstans utan att man ens vet om det! Oavsett mitt mumlande här så önskar jag er av hela mitt hjärta lycka till och jag håller mina tummar och tår för att det inte är nått allvarligt med er son!

  2. Skickar en stoor varm kram från Sverige och hoppas att ni får bra besked, inte bekräftelse på de värsta tankarna. Barnen är det viktigaste i livet. Punkt slut. Och kram igen!

  3. Följande bhuddistiska ordspråk* har hjälpt mig en del Det finns ingen anledning till oro. Antingen så kommer allt bli bra och då har du oroat dig i onödan, eller så kommer inte allt bli bra och då har oron inte löst någonting ändå. I och för sig, det krävdes en hel del träning för att komma in i tänket, och då misstänker jag ändå att det mesta av framgångarna beror på att jag i väldigt hög utsträckning stängt av mitt känsloliv, men det har trots allt hjälpt mig hantera rätt stora mängder oro. En annan sak är att se till att fokusera på det du faktiskt kan påverka – det gör att man känner sig mindre maktlös. Att det saknas delar av skenbenent är bortom din kontroll, men du kan se till att vara där så fort som möjligt imorgon bitti.

    Om Gud** vill så kommer det här att ordna sig. Jag är Agnostiker, så vad Gud är i det här sammanhanget är lite svårt att förklara (ens för mig själv). Men det blir som det blir, och ju förr man accepterar det desto enklare blir det för alla inblandade.

    (Och om det här inte riktigt når fram så vill jag tillägga att det är ok och du har ingenting att skämmas för.)

    * Källa: 7 år i Tibet.

  4. Mina varmaste tankar till dig och din familj. Jag har barn i samma ålder och tänker på vilken avgrund som måste öppna sig vid ett sånt telefonsamtal. Håller tummarna för att ni får bra besked imorgon.

  5. Styrka och kraft önskar jag er alla. Hoppas läkarvetenskapen kan ge den hjälp ni nu behöver.

  6. Förlåt, kom åt enter i misstag, därav den konstiga kommentaren nyss. Ville skriva att jag av hela mitt hjärta önskar er styrka och kraft att ta er igenom den väg ni har framför er. Och jag hoppas att den inte blir så tung.

  7. Jag hoppas att ni får tydliga och konkreta svar i morgon. Antingen på vad som hänt eller på vad nästa steg i utredningen är. Jag har egentligen inga ord. Vill mest säga att jag tänker på er och istället kommer det ut plattityder. Lycka till.

  8. Åh jag hoppas hoppas hoppas det inte är något allvarligt. Det är ju sällan någon idé att säga till någon att den inte ska oroa sig och framför allt inte när det gäller barnen så jag hjälper till att oroa mig istället. Men så bra att ni fick en läkare att titta på honom!

  9. Jag är så glad att ni gick till läkaren så fort ändå och att ni fick tid för magnetröntgen redan nästa dag. Kramar till er allihop!

  10. Ett väldigt stort och alldeles otillräckligt lycka till från en av de bloggläsare som egentligen inte känner dig. Håller tummar och tår och tänker på er.

  11. Styrka, stöd och vilja att hjälpa i dessa ovetande tider! Du har skrivit detdär igårkväll, så jag hoppas och önskar och hållar alla fingrar och tår uppe att det inte är något superallvarligt och ni fått veta det redan. Tänk om han bara är född utan delar av benet? Vem vet? Kämpa kämpa kämpa!! Å krama dina söta och coola barn – av varandra får ni värme och styrka!

  12. Pingback: Vad jag vill just nu: | SivÖ

  13. Ansluter mig till föregående talare och hoppas att det kommer att gå bra. Hoppas ni redan har magnetröntgen överstånden. Så svårt när det är barn som ska utredas. Hoppas också att det är inte så allvarligt som det lät.

  14. Ångesten känns hela vägen hit. Alla tummar och tår håller jag för att det ska vara så odramatiskt som bara möjligt.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s