Det finns ingen åsiktskorridor att övervaka

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver på Expressen om att ingen går säker i åsiktskorridoren.

”För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. Dessutom kommer dina gamla fiender att ta tillfället i akt att tillsammans med nyförvärvade sådana ge dig en spark i mellangärdet när du redan ligger på marken.”

I mitt stilla sinne undrar jag; vilken jävla åsiktskorridor?

För är det någonting som blivit mer och mer uppenbart under de senaste åren så är det att åsiktskorridor är ett behändigt ord som betyder ingenting alls. Det finns ingen åsiktskorridor i någon enkelriktad mainstreammedia längre. Det finns inget politiskt korrekt som media håller fast vid och de enda åsikter som TV och tidningar vägrar ta in är de som bryter mot lagen – det som bryter mot god ton är för länge sedan upptaget i kanon. Men TV och tidningar är inte ens längre så pass viktiga att de skulle kunna upprätthålla någon allmän åsiktskorridor av politisk korrekthet. Härrigud, en av världens högsta maktpositioner innehas strax av en tomte vars främsta kommunikationsmedel även i internationella storpolitiska frågor är hans personliga Twitterkonto.

Det nya medialandskapet har välsignat oss med en sanslös massa plattformer för åsikter av alla de slag. En del människor, till exempel Blondinbella, har lyckats bygga upp ett namn, ett brand och en karriär på en sådan plattform där de (inom lagens ramar) kan skriva precis vad de vill. Säkert är det också det enorma utbudet och de mer demokratiska förutsättningarna för taltur som gör att folk reagerar så starkt som de gör när en person som Katerina Janouch kommenterar Sveriges flyktingpolitik. Janouch är en publicerad författare, hon är journalist och hon har en uppsjö väl etablerade plattformer från vilka hon har möjligheter att påverka och göra sina röst hörd. Men står hon sedan där uppe och säger saker som många av oss som lyssnar inte håller med om är det klart att hon får mothugg. Hon har rätt till sin åsikt (som för övrigt alltså inte är faktabaserad utan just en åsikt), men hon har banne mig inte rätt att stå oemotsagd.

Vi övervakar inte en åsiktskorridor. Vi utnyttjar våra forum och plattformer för att visa stöd eller missnöje, för att kommentera, diskutera och ibland debattera andras åsikter. Janouch hävdade i TV att Sverige inte har råd att ge pensionärerna mat på grund av invandringen. Problemet med det uttalandet är inte att det inte platsar i en stram åsiktskorridor utan att det

• framställs som fakta (när det är en åsikt)
• saknar statistisk grund (pensionärer har statistiskt fått det sämre men räknas in i samma grupp som sjukskrivna och arbetslösa – där förövrigt säkert många av invandrarna också hamnar i statistisken)
• är direkt felaktigt (det finns ingen bevisad koppling mellan pensionärernas födointag och invandrare)
• underblåser främlingsfientliga agendor (som vi vet är skadligt för ett öppet samhälle)

Varför i hela friden skulle vi låta det passera?

Visst, vill man undvika stormar bör man hålla tyst. Så har det varit sedan Hedenhös, för att låna ett uttryck från Heberlein. Att kasta ur sig åsikter på några av de större forumen är som att kasta sten på vattnet. Gör man det snyggt studsar den långt och bildar prydliga ringar längs sin färd, men kastar man utan större omsorg för hur man vinklar sitt kast blir det bara plask. Gör man det dessutom med en rätt stor sten blir plasket desto större. Att kasta en stor sten med bra studs kräver finess, viss träning och att vattnet är lagom stort och lugnt. Janouch har den här gången kastat lite som mina ungar gjorde där i treårsåldern när det var ungefär lika stor chans att de träffade sig själva i bakhuvudet som att stenen ens nådde fram till vattnet.

Så att säga.

Och vad företag med ansvar inför sina ägare (till exempel förlag) gör när en av dem som är deras ansikte utåt säger saker som de inte vill stå bakom måste vara upp till företaget. Det är inte en åsiktskorridor, utan affärssinne.