Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!

Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.

Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.

Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.

”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”

von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.

Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.

De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning  som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.

Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.

Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Uncategorized

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Heberlein och Hedenhös och Historielöshet

Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.

heberleintweet

Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.

Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.

Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.

Kalle i Slägghult var ett riktigt original.

För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.

Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det

”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”

Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.

”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.

Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”

”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”

Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.

Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:

Kuvahaun tulos haulle raket hedenhös

Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.

Kuriosa: Även medeltidsmänniskor hänvisade till hedenhös.

Vardagslivet

Att ha råd

En del av mig drömmer om en sån där blogg med otroligt vackra bilder. En sån där man kan komma till bara för att suga i sig av skönheten i ett perfekt tillrättalagt liv, ni vet. Men mina bilder är ganska gryniga, sällan i ett optimalt format och i princip aldrig tillrättalagda ens med filter och ibland kan det störa mig. Jag önskar att de vore just så vackra som det ögonblick de fångat, att ni kunde se och få ta del av det fantastiska.

Grejen är att jag är så otroligt tacksam över att vara där jag är i dag. Rent bokstavligen är det vid mitt stora vackra köksbord, på en av mina fina pinnstolar, framför min superba dator med en kopp kaffe i en prima blommig mugg. Och jag har köpt alla de här sakerna själv. Med mina egna pengar, som jag har tjänat ihop till för att jag dels har jobbat extra, frilansat, skrivit och undervisat, dels har en finansiär som tror på mig tillräckligt för att betala för att jag ska forska. Jag tjänade ihop till de här sakerna. Jag.

För när man lever i tillräckligt många år tillsammans med någon som satsar väldigt mycket på sin karriär och som klättrar i stadig takt uppåt på karriärsstegen, samtidigt som man själv liksom blir den där vars arbete alltid hamnar i skymundan blir det lätt att sluta tro på sin egen kapacitet. I något skede hamnade jag och exet i en vardag där han hade uppfattningen att han finansierade mig. På ett sätt är det förstås sant; utan hans pengar hade vi absolut inte haft råd med den levnadsstandarden som vi hade.

Och när vi skildes hade jag hört så många gånger hur viktiga hans arbete och inkomst var för vår överlevnad att jag i ärlighetens namn var rädd för att inte kunna klara mig själv. De första månaderna var också svåra, av den enkla anledningen att jag inte hade några som helst besparingar. Kreditkortet var kopplat till exets och klipptes således nästan omedelbart och banken beslutade att mina inkomster (vilka de beräknade till typ 150 e efter utgifter) inte räckte till för ett eget kreditkort. De kostnader som en flytt innebar tog jag alltså med det lilla jag hade kvar av stipendiet jag då hade, men det skulle också räcka till att fylla gapande tomma skåp, till sängar till barnen och några köksgeråd. Jag minns att Tilda grät efter gosedjur och på en loppis hittade jag en hel kasse som jag köpte hem för några euro. För den töntiga summan av en euro köpte jag tre begagnade IKEA-knivar och för några euro till fick jag gardiner, gamla lakan och några handdukar.

Tildas gosedjur sitter fortfarande i hennes säng och på hennes hyllor. IKEA-knivarna, vars skarphet räckte ungefär till att mosa tomat med (det gick lättare att skära kött med en gaffel än med de knivarna…), plockade jag ur lådan när vi kom hem från Sverige med splittnya julklappsknivar från min bror och hans familj. Lyckan när jag snabbt och enkelt hackade ihop en fruktsallad i morse och lättnaden när jag kunde plocka bort de andra knivarna går knappt ens att beskriva med ord. Knivarna ligger på rad i sin låda, i ett knivställ jag väntade i tre månader på att kunna köpa. Det går åt rätt håll. Nödlösningarna börjar ge vika för infriade önskningar.

knivar

Saker och ting börjar falla på plats och de månaderna för snart ett år sedan när jag inte hade råd att köpa mat är ett minne blott. Bufferten är inte stor, men den finns. Resan till Sverige åt upp alla möjligheter till andra extravaganser just nu men var ett medvetet val. Det går. Vi klarar oss. Jag klarar oss.

Och jag undrar hur många kvinnor som lever kvar i förhållanden som de egentligen inte mår bra av på grund av den här rädslan att de inte klarar sig själva. Lätt är det inte, och det kräver att man vågar be om hjälp (av vänner och bekanta och av systemet), men det går. Och det är värt det. Det är värt allt att få känna att man inte är beroende av någon annan. Jag skulle inte ha haft råd att stanna.

Brasklapp för att jag i framtiden måste sälja en njure för att ha råd med rättegångskostnader och/eller att jag inte får fortsatt stipendium och blir dagistant* istället.

* Inget fel i att vara dagistant, det är en plan C jag verkligen inte vill behöva sätta i verket bara.

Vardagslivet

Dags att ta av sig silkeshandskarna

Vi har kommit hem från fler veckor i Sverige än vad jag har spenderat där sedan jag flyttade. Omtumlande. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång. Det är alltid känslofyllt att komma tillbaka till Sverige och desto mer förstås när man är utan barn och dessutom ska fira jul.

Men vi fick en underbar jul och även om starten på det nya året var en smula… skakig, verkar det nu gå i rätt riktning. Med nya år ska man också förstås ta sig en ordentlig funderare på vad som hänt och vad man önskar händer i framtiden. 2016 var ju minst sagt omvälvande. Skilsmässa, katastrofer, kärlek, hundvalp, nytt hem och så vidare. Det finns många anledningar att stanna upp en stund och fundera över vad man egentligen vill.

Till exempel kan man fundera på vad man vill med sin blogg. Det som en gång var ett andningshål, en oas och ett pulserande diskussionsforum med en envåldshärskarinna har mest blivit ett rosa blaj med bilder på min hund och min snygge man – uppdaterad sparsamt och misskött. Svåra beslut måste fattas.

Eller vad säger jag. Det var inget svårt beslut egentligen. Jag älskar bloggen. Jag behöver bloggen. Så jag köpte min egen domän och väntar nu på att jag ska bli smart nog för att krafsa ihop en bättre design för en mer lättmanövrerad, trevligare plats. Sedan drar vi igång igen.

De säger att han liknar mig. Och så läste han nästan hela jullovet.
A älskar fyrverkerier, men det satt i ryggmärgen att ducka varje gång det smällde.
Det var coola fyrverkerier runt hela min pappas hus.
En ny familj.
Ankprinsessan.
Jag har miljoner bilder tagna från en bil med brinnande solnedgångar över östgötaslätten.