Vilda flickor och snälla pojkar

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.