Vardagslivet

Glöm inte rösta!

I dag är sista dagen att rösta i Bloggpriset 2012. Här kan ni läsa mina svar på intervjulistan som gick ut och här kan ni rösta! Att rösta på den här bloggen motverkar den globala uppvärmningen och sänker ditt kolesterolvärde. Och så slipper man dra på sig Katt-Katt the Ancients vrede.

Rösta, eller gråt och rösta!

20121125-180110.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Så ska man inte göra – RA style

Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.

* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.

För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!

Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Historikerns historier

Sigill för alla

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Historikerns historier · Vardagslivet

Bästa lunch och fikatipset

Ett av problemen med Riksarkivet är att det inte finns något café (förutom det där där man för fem spänn kan få vad som inte på flera år haft släktskap med kaffe i en plastmugg som inte riktigt håller för varma drycker) och att man därför måste gå någon annanstans för att få koffein och näring.

Och då ska man utan tvekan gå till det lilla kaféet Frida och jag som ligger behändigt nära på andra sidan Rålambshovsparken. Där lagas allt från grunden med underbart färska råvaror och en perfekt känsla för smakkombinationer. Stället är vackert som en sommardröm, brödet bakat med äkta surdeg och de ljuvliga bakverken både rimligt prissatta och lagade till perfektion. Dessutom är kaffet så gott att man liksom fnittrar hela vägen tillbaka till arkivet. Som om det inte vore nog är det förmodligen det enda ställe jag varit på som har både Mio min Mio och titelspåret till The Neverending Story som bakgrundsmusik.

Alltså det är hit man ska gå, så är det. Och om jag någonsin ger upp mina historikerdrömmar vill jag ha just ett sånt här café…

Dessutom: Till skillnad från Riksarkivet har Frida och jag gratis wifi.

20121122-143303.jpg

20121122-143320.jpg

20121122-143351.jpg

20121122-143413.jpg

Vardagslivet

Ett väldigt ytligt inlägg – om flickan själv får välja

Det är förvånansvärt många som kommer till den här bloggen genom att googla varianter av ”vad är sexigt hos män”. Den här lilla anspråkslösa rosa bloggen är förmodligen inte bästa stället att hitta svar på den frågan, men nu tänkte jag åtminstone bättra på möjligheterna.

Och det här med vad som är sexigt hos män har jag funderat över väldigt länge. Alltså i princip sedan jag var typ tio bast, men mer filosofiskt de senaste veckorna. För egentligen så är det förstås så att det som teoretiskt sett skulle kunna vara vansinnigt sexigt ibland helt enkelt inte är det för att det inte finns, vad som i brist på bättre ord kommer att benämnas, gnista. Men eftersom det är många som vill veta ska jag förstås försöka tillfredsställa detta behov. Så efter några dagar i Stockholm, en stad som är känd för sina sexiga män, har jag kommit fram till följande mycket ytliga och inte alltigenom vetenskapligt belagda faktorer som funkar för mig:

– skäggstubb
– prydliga kläder och då särskilt en väst eller en skinande rustning
– ett leende som når ögonen
– höjd (runt 15 cm längre än mig)
– en snygg jacka (om han inte har rustning, få föredrar jag mantel)
– ganska mörk röst
– perfekt engelska (skotska helst, men alla sorters brittiska funkar)
– lätt till skratt
– normalt byggd (alltså varken biffig eller smal)
– mörkt hår
– luktar gott
– tatueringar

Och sedan en liten, precis lika ytlig, lista på saker som kan skjuta vilken snygging som helst i sank:

– pipig Stockholmska
– telefonen framme
– fläckiga kläder
– vintermössa på inne
– börjar sina meningar med ”men asså JAAAAAG”
– jeansen uppdragna så att kulorna skramlar runt i ena byxbenet
– ryggsäck i grälla färger
– rökning

Men sedan är det ju så att den där klichén om att det är insidan som räknas faktiskt är sann. En positiv och trevlig inställning till sig själv och andra är sexigt, liksom hjälpsamhet, givmildhet, ärlighet och intelligens.

Sedan skadar det förstås inte om man är Matthew Macfadyen, det gör det inte.


Oh yeees…

Ni då? Vad tycker ni?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Offra sig för barnens skull eller för sin egen

Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.

Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.

Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.

Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.

Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.

Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.

Vardagslivet

Stupid is what stupid does

Vaknade mitt i natten med sådan värk i armen att jag började tro att något var allvarligt fel. Jag vände på mig och det stack till, men jag var så trött att jag somnade om. Sov oroligt. Drömde att jag var tvungen att gå till läkaren, att armen blev blå och ramlade av. På morgonen hade jag ett vagt minne av smärta i armen, tills jag vände på mig, det stack till ordentligt igen och jag hann tänka blodpropp, cancer, ambulans och lobotomi innan jag insåg att jag sovit på mina hörlurar.

Det lovar ju gott inför kommande utmaningar.