Arkiv | november 2012

Den förutseende frun

Som ni vet var jag hela förra veckan i Stockholm. När man flyttar från Sverige till Finland förutsätter alla att man är från Stockholm, eller åtminstone känner staden utan och innan. Det framgick nog redan vid förra årets resa att så inte är fallet för min del, inte minst för att jag inte pratar deras språk. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta från Riksarkivet till hotellet och tillbaka igen (den femton minuters promenaden från stationen till hotellet söndagsnatten blev dock drygt en timmas svettigt väsksläpande) så på så vid var det väldigt lyckat. Det tråkiga är att jag, när jag liksom har chansen att jobba ostört, satsar på att jobbajobbajobba och därför fortfarande inte hittar till något annat än just hotellet och Riksarkivet. Alla de vackert pyntade skyltfönster jag hastar förbi blir kvar som en rosig dröm, men jag hinner aldrig gå in och titta på något.

Därför var jag helt extatisk (klappa i händerna, studsa och dregla lyckligt sort of extatisk) när min brors fru tog med mig på en snabb men effektiv shoppingrunda ett par timmar innan båten hem skulle gå. På Lagerhaus mötte min högt vördade makes Mastercard en värdig motståndare. Härriguuuud, vad mycket fina saker! Dessutom går man in i samma koma som på IKEA när man hela tiden tänker att ”nämen den där kostar ju nästan ingenting” och helt bortser från att två plus två blir ungefär tre och först vid kassorna inser att den där konstiga känslan i högerarmen betyder att kundkorgens tyngd har stängt av all blodtillförsel till handen och att man måste knappa in koden med vänsterhanden. För första gången i mitt liv köpte jag något jag sett reklam för på en sån där sida i en vacker tidning där de samlar snygga prylar och som kallas för ”Julias Ljuvliga Val” istället för ”Reklam”. Tre turkosa plastbunkar med hällpip och mått. Som jag har drömt om dessa! Dessutom en matlåda och en vacker burk (matlådan är den mindre – om man nu vill vara PK) och några hundra muffinsformar. Bland annat.

Charlottes Chica Köp

Att förutse och motverka negativa reaktioner är en viktig egenskap i ett parförhållande. Eftersom jag visste att min älskade make skulle börja gruffa om att ”vi har ingenting annat i de färgerna” och ”de matchar inte vår stil” passade jag på att köpa en osthyvel och en diskborste i samma glada turkos.

Look! It’s a match! Mowahaha!

En hyllning till bloggandet

Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.

När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.

För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.

Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?

Så ska man inte göra – RA style

Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.

* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.

För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!

Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.