Bullerbysyndromet

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!

7 tankar om “Bullerbysyndromet

  1. Bra skrivet! Att läsa om eller se filmer om lycka tror jag kan vara väldigt inspirerande och hoppingivande. Som barn (och delvis fortfarande) föredrar jag att läsa om idylliska ställen, familjer och gäng mycket mer än om någon som mår skit. Det finns mycket elände i världen. Varför skulle man inte välja att göra fantasivärlden bättre när man en gång har möjlighet att välja bort allt som är ont?

  2. Jag älskar fortfarande Bullerbyn! Och visst har jag lärt mig viktiga saker om livet därifrån. När det regnar bakar man en kaka, man måste alltid ha en nedskriven lista när man åker till affären och när det är snöstorm så ska man stänga dörren. Inga petitesser det där. Och oavsett hur livets motgångar ser ut så blir jag fortfarande sådär barnsligt tillfreds av lite Bullerbyn och på så sätt så är det ju ett verktyg i sig, kan man tänka.

  3. okej men identifikation och solidaritet är också viktig.
    idyll i all ära, men barn som blir kränkta behöver bekräftas exv i en bok för att veta att det finns nån som ser och som har satt ord och som är den som vet att detta skedda hände.
    Bilderböcker som Arg och Snäll av den norska duon Gro Dahle och Svein Nyhus, är arbetsredskap i barnterapi . Det är böcker som kanske inte lånas från ett bibliotek varje dag, men som när de lånas verkligen behövs.
    Smal litteratur är nödvändig. Barnlitteraturen behöver vara mångsidig och komplett för att tillgodose även de förstummades behov, de som far så illa så de tror att idyllen i en bok om Bullerbyn är en jävla ironi.
    För så minns jag Bullerbyn som barn. Jag trodde någon jävlades med att skriva sådant strunt.
    (Nu, idag kan jag se den som lite Lutheransk och löjlig). Ewa Lindström, Pija Lindenbaum, Ulf Nilsson, shaun tan,Thomas Tidholm vet hur man fixar till en bilderbok.
    Det moderna bilderboksfältet är värt en inspektionsrunda!

    • Identifikation och solidaritet är jätteviktigt! Kan barnen inte identifiera sig med karaktärerna kan de inte lära sig något, men frågan är vad barnen lär sig att identifiera sig med. Jag håller med om att det finns mängder med bra böcker som tar upp svåra ämnen och som är livsviktiga för barn i liknande situationer. Jag har absolut inget emot dessa böcker utan ser att de fyller en mycket viktig funktion.

      Däremot finns det ett väldigt brett spektrum mellan den tänkvärda allvarsamma barnlitteraturen och den rosenröda dito. På TV finns massor med exempelvis tecknade serier som tar upp det komplicerade förhållandet mellan vuxenvärlden och barnen utan att tillföra någon lösning. Det blir negativt med smälla i dörrar, ligga och sura, få tillrättavisningar och så vidare. Det handlar inte längre om barn som behöver någonting att hålla fast i, utan om barn i allmänhet som får lära sig att se saker ur en negativ synvinkel snarare än en positiv.

      Smal litteratur är bra just för att den är smal, men alla barn behöver inte få livets alla svårigheter upptryckta i ansiktet hela tiden, och de barn som faktiskt behöver den där smala litteraturen tänker jag mig skulle må bra av att dels ha böcker om sådana som sig själv, men också se lyckliga sidor.

  4. Absolut lyckliga slut.Hopp och utväg och tillförsikt. Humor och sanningsenlig idyll och seende karaktärer som kan representera vuxenvärlden är ingredienser i barnböcker där författaren tagit sitt litterära ansvar och haft ett ärende.
    Böcker som inte tar barn på allvar, inte ser dem som jämlikar, som bara suddar över lösryckta situationer utan att ta ansvar för målgruppen är stötande och finns framförallt i beställningslitteratur eller barnprogram med dollarblicken i ögat.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s