Etikettarkiv | Men jag tar gärna en bakelse

Uppbrott

Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.

Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.

Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.

Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.

Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.

Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.

Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.

Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.

Manliga våldsamma dinosaurier

Nu med Gabriel blir det en till vända barnprogram, och det har ju hänt en hel del positivt på den fronten sedan storbarnen var små för typ 10 år sedan. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara en lång väg kvar att gå…

Gabriel tittar ibland på en Youtubeserie som heter Babybus och i ärlighetens namn är rätt skit, men den är också färgglad och har musik så han gillar den förstås. Serien har, bland mycket annat – det mesta matrelaterat, en sekvens om dinosaurier. Ibland handlar den som Dinosaur Rescue Team som förmodligen är världens sämsta räddningssällskap och som har en sång ingen någonsin kommer att kunna sjunga. Poäng för att de inte kallar dinosaurierna för typ Bob och John utan kör på de vetenskapliga latinska namnen, förvisso, men parasaurolophus och ankylosaurus rullar inte riktigt på tungan i sången så att säga.

T. rex trotting along beside a T. rex-sized chicken. Calculations ...

Men det jag ville skriva om var egentligen T-rex. Många barn är ju väldigt fascinerade av dinosaurier, och av en mycket god anledning eftersom att dinosaurier är skithäftiga, men det finns stora problem med hur T-rex framställs. Nej, jag menar inte bara det faktum att ny forskning visar att det är mycket möjligt att T-rex hade fjädrar och var en föregångare till kränkta, vita höns, utan hur T-rex könas.

I media för barn är T-rex nästan alltid en man/pojke. Han är arg, destruktiv och farlig och alla de andra är rädda för honom. Dessutom – eller möjligen just därför – framställs han som kungen.

I Babybus terroriserar han de andra dinosaurierna, men han gör det med manliga attribut och en djup manlig röst som inte finns hos någon annan karaktär. Manligheten är en avgörande del av ”the tyrant lizard king”. För att göra det ännu tydligare finns det också en rosa, kvinnlig T-rex med. Hon kallas Tea rex (vilket hade varit lite fyndigt om det inte också vore så grymt sexistiskt) och står i ett rosa prydligt förkläde vid ett stenbord för att laga te och kaka.

img_3953

Jodå.

Man behöver ju inte vara feminist för se vissa strukturella problem här, för i ärlighetens namn tycker jag inte att det är flickdinosaurien med sitt te som är det största problemet, utan den syn på manlighet som ges. Våldsamheten. Hur han tar vad han vill ha utan en tanke på någon annan och därmed är kung. Det är inte en hälsosam manlighet som visas för barnen.

Och alla de där som normalt brukar hålla på och tjata om vad som är natuuurligt och att man ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor kunde med fördel fundera över hur man ska göra med dinosaurier. Nu vet vi ju väldigt lite om dinosauriers beteende, men om man tittar på djurriket överlag så är det ju ovanligt att pappan är ute och jagar och har aggressionsproblem medan mamman lagar mat. Tvärtom är det i väldigt många djurarter honorna som tenderar att vara aggresivare och farligare. I Jurassic Park (som ingalunda är ett föredöme vad gäller jämställdhet eller ens vetenskaplig korrekthet) är åtminstone den aggressiva och dominanta T-rexen en hona, vars beteende och karaktärsdrag sätts i samband med hennes kön.

Men det fungerar inte i barnprogram. En tedrickande, tårtbakande dinosaurie i förkläde är inga problem för fantasin men en aggro kvinna är tvärnit. Hade jag varit en av inte-alla-män-männen hade det här varit en av de sakerna jag protesterat mest högljutt mot. Hade jag varit lite cynisk, vilket jag efter så här många veckor av hemskolade tonårsbarn börjar vara, skulle jag nästan säga att det är som om inte-alla-män-männen skulle tycka att bilden av en dominant man är helt i sin ordning. Nästan som om… de tjänade på en sådan bild.

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!

Flyttad

Ibland känns det som om jag börjar varje inlägg med att påpeka hur trött jag är, men trötthet har nog liksom varit den dominerande aspekten av mitt liv i många månader.

Nu har vi flyttat in i nya huset och jag ser så vansinnigt mycket fram emot att få krypa ner i sängen, med fönstret öppet, och njuta av det lantliga lugnet som jag saknat så mycket. Mycket är kvar att göra, men mycket är också gjort.

Det finns massor av saker som jag har våndats över, både stort och smått, eftersom det ju är så många beslut att fatta. Färger, former, vad som är rimligt att betala lite extra för och vad som måste få gå med minimum.

En av de sakerna jag våndades allra längst över var handtaget till köksluckorna. Jag spenderade timmar med att leta och fundera. Så till sist, av en slump, hittade jag en typ i Kina via Etsy, som tillverkar glasknoppar. Alla i familjen fick välja några bilder de tyckte var representativa och så mixade vi. Själva knopparna är likadana allihopa, men när man tittar noga ser man alltså att det är olika bilder. Är mycket, mycket nöjd, och det totala priset inklusive frakt var fullt jämförbart med priset på Ikeas handtag.

Unika men ändå enhetliga.

Livets träd. En av mina absoluta favoriter.

Ett steg efter

Bebisen vaknar 5.20. Han snuttar och korvar sig i sängen bredvid mig innan han klättrar för att tända lampan strax efter 6. Jag tror inte att jag hade varit pigg ens om jag nekat storbarnen den filmkväll jag lovat dem och kommit i säng innan 23.

Vi bäddar, städar, jag plockar undan och sorterar, han plockar fram och insisterar på sina egna system. Frukost, sömndruckna storbarn kryper ur sina sängar, ut på promenad för att lägga trött och grinig bebis. Det regnar snöslask underifrån. Hem med sovande bebis, hans pappa tar snart över, byta till torra kläder, springa ut i det helvetes slasket till Tildas fotbollsturnering. Hon är redan där förstås. Ordnade sin egen frukost. Tog sina fotbollsgrejer. Taggar sig själv och laget inför match. Hennes hår är uppsatt i två tofsar. Det fixade hon också själv.

Jag hade lovat att fläta hennes hår.

I munnen

Bebis har ”stoppa i munnen” som default setting på allt han får tag i. Utom plockmat. Där är det ”skrapa sakta och systematiskt ner på golvet” som gäller.

För övrigt har han nu insett den viktiga kunskapen att han kan bära saker med munnen när det inte finns händer nog. Dör sötdöden när han laddar munnen med saker han vill bära med sig och sedan fräser iväg. Just nu trötar han med imponerande beslutsamhet sin ena strumpa in i munnen så att han ska kunna vifta med den när han dragit sig upp mot mitt ben.

Tre saker till om abort

Det finns egentligen så mycket mer som man skulle kunna skriva om abort. Först av allt vill jag säga att jag så där i princip, i en idealvärld, är emot abort. Jag skulle önska att inga friska foster skulle aborteras. Att alla barn fick födas till bra omständigheter, älskade och längtade efter. Särskilt stark är den känslan förstås nu, när jag sitter med min egen lille bebis.

Problemet är väl mest att vi inte lever i en perfekt värld.

Och är det någonting vi vet så är det att kvinnor i alla tider har gjort sig av med oönskade graviditeter. Abort, så tidigt och med så lite krångel som möjligt, är tveklöst det mest skonsamma och bästa för alla inblandade. Det finns framförallt tre saker jag tänker på, när vi här med vår fantastiska sjukvård och mycket generösa aborträtt likväl måste föra diskussionen huruvida vi skulle inskränka aborträtten.

1: Att kvinnor även i länder som inte tillåter abort alls ändå gör abort. Det finns ett behov av abort, som sträcker sig långt bortom någon sorts bekvämlighetsargument av typen ”hon orkade inte ta sina p-piller” eftersom kvinnor är beredda att a) genomgå långa och svåra resor för att söka abort på ställen där det är tillåtet eller b) med sina liv som insats försöka göra sig av med fostret. I Nigeria till exempel, där abort är olagligt, var det likväl 1,2 miljoner kvinnor som gjorde abort år 2012. De medel kvinnor är villiga att ta till… alltså jag klarar knappt ens av att tänka på det. Istället för att visa kvinnor som behöver abort bilder på aborterade foster borde vi visa folk som vill inskränka aborträtten bilder på kvinnor som har drivits till att själva försöka göra sig fria.

Restrictive laws do not stop women from having abortions

2: Att kvinnor är de som måste bära bördan av att bli mammor när de inte vill eller kan. Kanske handlar det om en ung svensk kvinna som måste säga nej till drömjobbet eller hoppa av sin universitetsutbildning för att istället sköta barn? En kvinna som sedan resten av livet känner att hon missat något, att hon blev någon hon inte ville bli och som inte riktigt fixar att engagera sig i babyn. Kanske handlar det om en kvinna i Marrakesh, en av de där kvinnorna min gamla gymnasiekompis jobbar så hårt för att stötta och som har blivit utkastad av sin familj. I Marocko är sex innan äktenskapet olagligt, precis som det var på den gamla goda tiden i Sverige också, och en ogift kvinna som blivit gravid har alltså brutit mot lagen. Kanske har barnet blivit till av slarv med preventivmedel? Kanske har det blivit till av våld? Oavsett vilket är den livslånga bördan av ett oönskat barn kvinnans att bära.

3: Att många av de kvinnor som inte har tillgång till abort istället gör sig av med barnet när det väl är fött. En vän skrev sin doktorsavhandling om hur det såg ut i 1700-talets Finland i En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll. I finfina Sverige för bara hundra år sedan fanns det änglamakerskor, till vilka man anonymt kunde lämna sitt barn för att skicka det till himlen. År 2014 i Oulu i Finland hittades fem spädbarn mördade av sin mor i en källare. I Indien och i Kina gör man sig huvudsakligen av med flickebarn, men många i fattiga länder måste helt enkelt välja bort fler barn – även om barnet redan är fött. Resten av familjens överlevnad hänger på det. Jag läste en gång en artikel om en fattig kvinna i Indien som just hade begravt sitt fjärde barn, och om hur kunskapen kring hur man enklast tar livet av spädbarn gick i arv från mor till dotter. Jag önskar att de barnen hade fått förbli ofödda.

Det är klart att vi kan älta och välta vad som är tillräckliga skäl. Får man känna att man inte har råd att ge barnet det liv som hen förtjänar om det innebär att man inte har ett jobb utan lever på bidrag, eller måste det innebära ett hot om svältdöd? Räknas det som ofrivilligt om man blev med barn trots preventivmedel oavsett vilket sorts preventivmedel man använde? Räcker det som anledning att mannen är våldsam eller måste det vara en våldtäkt? Kan man vara för ung när man är 20 år eller måste man vara 12?

Desperation driver dem som inte kan få abort lagligt och säkert, där någon annan än kvinnan själv ska avgöra vad som är tillräckligt goda skäl. Jag är stolt över att det som driver kvinnor i Sverige att göra abort har mindre att göra med desperation och mer att göra med informerade beslut. Jag önskar att fler kvinnor fick den rätten.

Handla när man är hungrig level pro

Det är ramadan och i vanlig ordning så fastar Anas. Han får alltså bara äta och dricka under dygnets mörka timmar, vilka i sommarens Finland är synnerligen få. Och han borde verkligen inte gå och handla.

Han: Vad gör du?
Jag (glatt fnissande): Asså jag måste bara ta en bild på all den här baklavan.
Han: Vaddå då?
Jag (tittar upp): Det är ju ganska mycket baklava.
Han (uppriktigt förvånad): Va?
Jag (tittar tyst på traven med baklava)
Han (fortfarande förvånad): Det är ju inte ens ett kilo.
Jag (mycket tyst)
Han: Du ville väl också ha?

Att den mannen inte väger 200 kg är ett hån mot naturlagarna.

Godissuget

Jag ska inte säga att jag är extremt godissugen eller så, men det var obehagligt nära att jag just åt upp de nya öronpropparna som A hade beställt. Varför tillverkar de ens små föremål som liknar godis men som avgjort inte är till för att ätas? Och vad för sorts människa lämnar dem på sitt nattygsbord bredvid sin gravida fru?

Bildresultat för pregnant woman eating

Den här bilden heter på riktigt ”Happy pregnant woman eating salad near refridgerator at home”.

Bildresultat för cat dressed as unicorn

Och det här är en magisk enhörning.