Etikettarkiv | Men jag tar gärna en bakelse

Ommöblering

Jag har möblerat om i salen. Flyttat den superbekväma fåtöljen till precis bredvid kaminen och den sprakande brasan. Fluffiga filtar. Fotpall. Rubbet.

Så när jag äntligen fått Gabriel att sova och får sätta mig ner med en efterlängtad bok är det dit jag längtar. Förgäves, kan tilläggas.

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.

Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.

Spirar

Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.

Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.

För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.

Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.

Uppbrott

Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.

Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.

Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.

Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.

Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.

Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.

Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.

Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.

Manliga våldsamma dinosaurier

Nu med Gabriel blir det en till vända barnprogram, och det har ju hänt en hel del positivt på den fronten sedan storbarnen var små för typ 10 år sedan. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara en lång väg kvar att gå…

Gabriel tittar ibland på en Youtubeserie som heter Babybus och i ärlighetens namn är rätt skit, men den är också färgglad och har musik så han gillar den förstås. Serien har, bland mycket annat – det mesta matrelaterat, en sekvens om dinosaurier. Ibland handlar den som Dinosaur Rescue Team som förmodligen är världens sämsta räddningssällskap och som har en sång ingen någonsin kommer att kunna sjunga. Poäng för att de inte kallar dinosaurierna för typ Bob och John utan kör på de vetenskapliga latinska namnen, förvisso, men parasaurolophus och ankylosaurus rullar inte riktigt på tungan i sången så att säga.

T. rex trotting along beside a T. rex-sized chicken. Calculations ...

Men det jag ville skriva om var egentligen T-rex. Många barn är ju väldigt fascinerade av dinosaurier, och av en mycket god anledning eftersom att dinosaurier är skithäftiga, men det finns stora problem med hur T-rex framställs. Nej, jag menar inte bara det faktum att ny forskning visar att det är mycket möjligt att T-rex hade fjädrar och var en föregångare till kränkta, vita höns, utan hur T-rex könas.

I media för barn är T-rex nästan alltid en man/pojke. Han är arg, destruktiv och farlig och alla de andra är rädda för honom. Dessutom – eller möjligen just därför – framställs han som kungen.

I Babybus terroriserar han de andra dinosaurierna, men han gör det med manliga attribut och en djup manlig röst som inte finns hos någon annan karaktär. Manligheten är en avgörande del av ”the tyrant lizard king”. För att göra det ännu tydligare finns det också en rosa, kvinnlig T-rex med. Hon kallas Tea rex (vilket hade varit lite fyndigt om det inte också vore så grymt sexistiskt) och står i ett rosa prydligt förkläde vid ett stenbord för att laga te och kaka.

img_3953

Jodå.

Man behöver ju inte vara feminist för se vissa strukturella problem här, för i ärlighetens namn tycker jag inte att det är flickdinosaurien med sitt te som är det största problemet, utan den syn på manlighet som ges. Våldsamheten. Hur han tar vad han vill ha utan en tanke på någon annan och därmed är kung. Det är inte en hälsosam manlighet som visas för barnen.

Och alla de där som normalt brukar hålla på och tjata om vad som är natuuurligt och att man ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor kunde med fördel fundera över hur man ska göra med dinosaurier. Nu vet vi ju väldigt lite om dinosauriers beteende, men om man tittar på djurriket överlag så är det ju ovanligt att pappan är ute och jagar och har aggressionsproblem medan mamman lagar mat. Tvärtom är det i väldigt många djurarter honorna som tenderar att vara aggresivare och farligare. I Jurassic Park (som ingalunda är ett föredöme vad gäller jämställdhet eller ens vetenskaplig korrekthet) är åtminstone den aggressiva och dominanta T-rexen en hona, vars beteende och karaktärsdrag sätts i samband med hennes kön.

Men det fungerar inte i barnprogram. En tedrickande, tårtbakande dinosaurie i förkläde är inga problem för fantasin men en aggro kvinna är tvärnit. Hade jag varit en av inte-alla-män-männen hade det här varit en av de sakerna jag protesterat mest högljutt mot. Hade jag varit lite cynisk, vilket jag efter så här många veckor av hemskolade tonårsbarn börjar vara, skulle jag nästan säga att det är som om inte-alla-män-männen skulle tycka att bilden av en dominant man är helt i sin ordning. Nästan som om… de tjänade på en sådan bild.

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!

Flyttad

Ibland känns det som om jag börjar varje inlägg med att påpeka hur trött jag är, men trötthet har nog liksom varit den dominerande aspekten av mitt liv i många månader.

Nu har vi flyttat in i nya huset och jag ser så vansinnigt mycket fram emot att få krypa ner i sängen, med fönstret öppet, och njuta av det lantliga lugnet som jag saknat så mycket. Mycket är kvar att göra, men mycket är också gjort.

Det finns massor av saker som jag har våndats över, både stort och smått, eftersom det ju är så många beslut att fatta. Färger, former, vad som är rimligt att betala lite extra för och vad som måste få gå med minimum.

En av de sakerna jag våndades allra längst över var handtaget till köksluckorna. Jag spenderade timmar med att leta och fundera. Så till sist, av en slump, hittade jag en typ i Kina via Etsy, som tillverkar glasknoppar. Alla i familjen fick välja några bilder de tyckte var representativa och så mixade vi. Själva knopparna är likadana allihopa, men när man tittar noga ser man alltså att det är olika bilder. Är mycket, mycket nöjd, och det totala priset inklusive frakt var fullt jämförbart med priset på Ikeas handtag.

Unika men ändå enhetliga.

Livets träd. En av mina absoluta favoriter.

Ett steg efter

Bebisen vaknar 5.20. Han snuttar och korvar sig i sängen bredvid mig innan han klättrar för att tända lampan strax efter 6. Jag tror inte att jag hade varit pigg ens om jag nekat storbarnen den filmkväll jag lovat dem och kommit i säng innan 23.

Vi bäddar, städar, jag plockar undan och sorterar, han plockar fram och insisterar på sina egna system. Frukost, sömndruckna storbarn kryper ur sina sängar, ut på promenad för att lägga trött och grinig bebis. Det regnar snöslask underifrån. Hem med sovande bebis, hans pappa tar snart över, byta till torra kläder, springa ut i det helvetes slasket till Tildas fotbollsturnering. Hon är redan där förstås. Ordnade sin egen frukost. Tog sina fotbollsgrejer. Taggar sig själv och laget inför match. Hennes hår är uppsatt i två tofsar. Det fixade hon också själv.

Jag hade lovat att fläta hennes hår.