Etikett: Men jag tar gärna en bakelse

Vardagslivet

Måndag

Charlotte3 kommentarer

Det är måndag. Det är en månad kvar tills hela manuskriptet till historiken jag arbetar med ska vara färdigt i någon sorts råversion. På radio meddelar de att det kommer att bli regn och snö och allt däremellan.

Så jag tänker mig att jag ska ta itu med slutspurten fräsch och rosenkindad i ett skinande hemmakontor. Jag dammsuger. Och jag gör det så noggrannt att jag dammsuger tangentbordet för det har jag läst att man borde göra ibland.

Med ett förtjust rassel slurpar dammsugaren i sig tangenterna.

Är det måndag så är det. Lönlöst att kämpa emot.

Skilsmässor

Egentid

Charlotte1 kommentar

Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Roms angående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.

Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.

Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.

Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.

Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.

Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.

Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.

Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.

Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.

Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.

Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.

Vardagslivet

Fotbollssoffan

CharlotteLämna en kommentar

Jag tittar på fotboll. Jag gjorde det ganska ofta med pappa när jag var yngre, men det har liksom inte blivit av de senaste typ årtiondena. Delvis har det väl berott på att jag inte har haft en TV som visat något annat än YouTube och Netflix och att det därför har varit ett verkligt projekt att få till stånd vanlig TV, dels för att jag helt enkelt inte har prioriterat det.

Men den där Mannen han är från England så fotboll är milt uttryckt en viktig del av hans existens. Så vi har tittat tillsammans. Han har pysslat med det praktiska och allt jag har behövt göra är sjunka ner i soffan och käka chips och hojta obsceniteter vid ungefär rätt tillfälle.

Det var väldigt väldigt länge sedan sådan sorts dekadens har varit aktuellt. Flera kvällar har vi dessutom fått något av barnen (hans eller mina) med oss och det har varit så sjukt najs.

Jag kanske inte behöver fotboll på samma sätt som … eh… somliga andra behöver, men lite sittande på soffan behöver jag tveklöst. Vila

Inte för att jag egentligen gillar orange, men av gammal vana hejar jag på Nederländerna. För tillfället ser de ut att kunna besegra USA. Det betyder att det finns en överhängande risk att Nederländerna kommer att möta England och att jag måste se över mina prioriteringar. Jag har aldrig någonsin hejat på England. Men nu bjuder England på chips och jag är en svag kvinna när det kommer till snacks.

Skilsmässor · Vardagslivet

Någon ny

Charlotte1 kommentar

Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.

I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.

Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.

En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.

Nyhetsplock

Om tråkiga män

Charlotte3 kommentarer

Inte Alla Män hörde av sig och ville i upplysningens och bidlningens tecken föra en diskussion (eller monolog, skillnaden är hårfin) kring mitt påstående att män tråkar ut mig. Om vi bortser ifrån att den upplysta mannen i fråga tyckte att jag hade fel beträffande kring hur jag upplever något (i det här fallet män, Oh the glory!) och fokuserar på det som var kärnan i hans budskap – nämligen en positiv inställning.

Mannen meddelade nämligen att han vägrade dras över en och samma könsdikterade, nedlåtande kam och att man inte ska göra generiska, svepande domar över andra grupper av människor. Han är Inte Alla Män. Det är, som ni vet, ett inte alldeles obekant tema. Men hur som helst.

Mannen gick sedan vidare med att framhålla att han minsann tycker om kvinnor och att kvinnor är lättare att prata med än män och så vidare. En positiv inställning. Så som det ska vara. Han vill att man ska vara positiv. Han är positivt inställd till kvinnor och säger snälla saker om oss.

Och med risk för att låta lite bitter men jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker att man ska vara och inte. För man är helt blind för maktstrukturer om man inte förstår att det näppeligen är bättre att säga att man tycker om kvinnor för att kvinnor är på ett visst sätt än att säga att man blir uttråkad av män för att män är på ett visst sätt. Det allmängiltiga nedvärderandet av kvinnor utgår ifrån att kvinnor är snälla, lätta att prata med, sociala och positiva. Att vi kan leva upp till ett i stora drag mycket positivt kvinnoideal, där det också ingår att vara vacker såväl själsligt som kroppsligt. Men att idealet strösslas med positiva adjektiv gör det inte mindre destruktivt på samhällsnivå. Klart de flesta av oss (män som kvinnor) i princip så ofta som möjligt strävar efter att vara den bästa versionen av oss själva. Men det är också klart att de flesta av oss (män som kvinnor) inte alltid lyckas.

Kvinnor som inte är snälla, lätta och positiva kommer att på en samhällsnivå att straffas betydligt hårdare än tråkiga män.

Dessutom, om vi ska vara petiga (och det ska vi – det här är inget om inte en väldigt petig blogg), så har jag inte sagt att män är tråkiga utan att de tråkar ut mig. Det är två vitt skilda saker, men två vitt skilda implikationer. Det är Inte Alla Män som är tråkiga.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Charlotte2 kommentarer

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Vardagslivet

Lever och lever

Charlotte3 kommentarer

Läkaren ringde och meddelade att det inte hade hittat någonting som omedelbart förklarade vad det är för fel, vilket innebär att det mest sannolika förklaringen är en magsjuka som blev till en kolit och att hela den grejen liksom sköt ner levern också. Levervärdena är på väg åt rätt håll, även om det går väldigt långsamt, och det kommer att följas upp med nya tester.

Den nya grejen som de hittade är att mina ferritinnivåer är för höga. Det finns en mycket vanlig genetisk defekt som heter hemokromatos och är en sjukdom som på många vis är väldigt ball för en historiker. För det första beror den på en mutation i en gen på kromosom 6, vilken uppstod på någon som levde i Norra Europa för typ 2000 år sedan och alla dem som har den här ärftliga defekten är släktingar med den där typen. För det andra är botemedlet åderlåtning, vilket var medeltidens favoritlösning på de flesta sjukdomar. Det som inte vore så ballt med att levervärdena är orsakade av hemokromatos är att det skulle betyda att sjukdomen är lite onödigt långt framskriden. Nu är ju inte jag den sortens doktor, förvisso, men jag förstår det som att mina värden (vilka ligger kring fem gånger referensvärdet) inte är så höga att det borde finnas risk för levercirros. Som man skulle ha sagt redan på medeltiden: lite åderlåtning på det där så blir det bra!

Och jo. Jag har familjemedlemmar som är ättlingar till den där typen med den ursprungliga genmutationen. Betyder förstås inte att jag också har den men en viss risk finns det ju.

Hur som helst så hade jag inte fastat innan provet togs, så det är mycket möjligt att det är ett falskt provsvar. Nästa vecka ska de tas om, och så vet vi mer.

Och eftersom jag är flickan med alla gåvorna, som min älskade syster skulle säga, har jag dessutom blivit förkyld. I sig inget större problem, om det inte vore för att jag har infektionsastma och nu inte heller kan andas. Lite trist. Och mycket, mycket tröttsamt.

Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Charlotte2 kommentarer

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.