Tag Archive | Föräldraskap

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Fyra dagar.

En tanke som slog mig alldeles just och som helst sammanfattar hur jag ser på min avhandlings resultat:

Tidigare har man förutsatt att gifta kvinnor under medeltiden var omyndiga för att det stod i lagen att maken blev deras målsman. Efter att flera studier visat hur kvinnor i praktiken inte alls uppförde sig som omyndiga har man fått omvärdera kvinnornas position och kommit fram till något i stil med att de var ”inte direkt myndiga”. I själva verket har jag i mitt källmaterial aktiva kvinnor i 1926 originaldokument från tiden 1350 till 1450. Kvinnor som köper, säljer, byter och donerar jord, ensamma eller tillsammans med andra.

Det är någonting med myndighetsbegreppet och synen på kvinnan i tidigare forskning som inte riktigt stämmer. Ofta förklarar man det med att det är skillnader i lag och praxis, och det är det ju utan tvekan. Frågan är hur många aktiva kvinnor som krävs för att vi ska börja ifrågasätta våra tolkningar av lagen, och istället fundera över om inte det här är en sak som styrs nästan enkom av samhälleliga normer fortfarande vid den tiden.

Gör en jämförelse med föräldraledigheten. Den som om 700 år ser tillbaka på vår tid och ska studera föräldraledigheten, hur kommer den personen att uppfatta och tolka fäders rätt till sina barn? Teoretiskt sett ska pappor och mammor i dag ha helt lika rätt till barnen, lika rätt att vara hemma och dessutom så finns det (i dagens Sverige åtminstone) en politisk uppmuntran av föräldralediga fäder. Trots det är det nästan bara mammor som tar ut föräldraledighet. Jag har högre andel kvinnor som är aktiva på jordmarknaden i medeltidens Sverige än vad det finns män som är aktiva föräldrar i dagens samhälle.

Det här. Det är sånt jag tänkt på i dag, fyra dagar innan inlämning.

 

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Kalla dig vad du vill men ta ut hälften av föräldraledigheten

Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.

”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”

Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.

Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.

Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.

Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?

Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.

För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.

Lugn och ro

Jag försöker jobba hemifrån för att spara tid och inte behöva åka in till kontoret. Hittills i dag har det genererat ungefär en timmes effektiv arbetstid. Och visst är det kul att barnen vill umgås och så, men de kommer surrande som flugor på bajs så fort jag försöker sätta mig ner och jobba. Lika snabbt försvinner de förstås igen om jag reser mig för att städa eller något istället. Det fina är att köket är skinande rent. Min wordcount för dagens avhandlingsskrivande är dock inte lika imponerande.

win_20160923_17_14_54_pro

Att låta sitt barn ta hål i öronen

Tilda har tjatat om att få ta hål i öronen i flera år redan. Vi har konsekvent sagt nej. Jag tycker inte att barn behöver ha fler hål i öronen än de som potentiellt borde användas för att höra med. Att pierca för att hänga krimskrams i öronen har liksom gått fetbort. Ett barn är inte stort nog att fatta sådana beslut. Punkt.

Men är det någonting som jag har lärt mig av att ha varit mamma i över 10 år så är det att det där med principer för principers skull är någonting man glatt får äta upp.

När Tilda fyllde åtta år i våras lät vi henne till sist ta de där hålen hon drömt om och jag kan egentligen inte motivera det bättre än med att hon väldigt, väldigt gärna ville. Det var inte den sortens stundens ingivelse som får bikers att tatuera fjärilar på röven. Hon hade tänkt, planerat och drömt i år redan.

I vår kultur är kroppsintegriteten helig på ett sätt som ingen slöja eller klädkod kan ens mätas med. Ingen har rätt att inkräkta på någon annans kroppsliga integritet och det är bra. Det är så det ska vara, tycker jag. I mitt jämställdhets- och genustänk är det en mycket viktig beståndsdel.

Det stora problemet kommer när barnen har blivit stora nog för att själva uttrycka mycket starka åsikter om den egna kroppen.

Jag tror inte att det finns någon gyllene regel för vid vilken ålder man måste börja ta barnets åsikter i beaktande, om man inte vill lägga gränsen vid 18. Jag tror att allt hänger så himla mycket på hur barnet är och vilken grej det gäller (hål öronen, fjärilar på röven, microchip för att byta TV-kanal implanterat i pannan). Jag tror att man som förälder har det viktigaste uppdraget inte i att säga ja eller nej utan att lära känna sitt barn bra nog för att veta när det är dags att låta barnets åsikt styra.

Så får vi väl diskutera det där med fjärilar en annan dag.