Etikettarkiv | Föräldraskap

Manliga våldsamma dinosaurier

Nu med Gabriel blir det en till vända barnprogram, och det har ju hänt en hel del positivt på den fronten sedan storbarnen var små för typ 10 år sedan. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara en lång väg kvar att gå…

Gabriel tittar ibland på en Youtubeserie som heter Babybus och i ärlighetens namn är rätt skit, men den är också färgglad och har musik så han gillar den förstås. Serien har, bland mycket annat – det mesta matrelaterat, en sekvens om dinosaurier. Ibland handlar den som Dinosaur Rescue Team som förmodligen är världens sämsta räddningssällskap och som har en sång ingen någonsin kommer att kunna sjunga. Poäng för att de inte kallar dinosaurierna för typ Bob och John utan kör på de vetenskapliga latinska namnen, förvisso, men parasaurolophus och ankylosaurus rullar inte riktigt på tungan i sången så att säga.

T. rex trotting along beside a T. rex-sized chicken. Calculations ...

Men det jag ville skriva om var egentligen T-rex. Många barn är ju väldigt fascinerade av dinosaurier, och av en mycket god anledning eftersom att dinosaurier är skithäftiga, men det finns stora problem med hur T-rex framställs. Nej, jag menar inte bara det faktum att ny forskning visar att det är mycket möjligt att T-rex hade fjädrar och var en föregångare till kränkta, vita höns, utan hur T-rex könas.

I media för barn är T-rex nästan alltid en man/pojke. Han är arg, destruktiv och farlig och alla de andra är rädda för honom. Dessutom – eller möjligen just därför – framställs han som kungen.

I Babybus terroriserar han de andra dinosaurierna, men han gör det med manliga attribut och en djup manlig röst som inte finns hos någon annan karaktär. Manligheten är en avgörande del av ”the tyrant lizard king”. För att göra det ännu tydligare finns det också en rosa, kvinnlig T-rex med. Hon kallas Tea rex (vilket hade varit lite fyndigt om det inte också vore så grymt sexistiskt) och står i ett rosa prydligt förkläde vid ett stenbord för att laga te och kaka.

img_3953

Jodå.

Man behöver ju inte vara feminist för se vissa strukturella problem här, för i ärlighetens namn tycker jag inte att det är flickdinosaurien med sitt te som är det största problemet, utan den syn på manlighet som ges. Våldsamheten. Hur han tar vad han vill ha utan en tanke på någon annan och därmed är kung. Det är inte en hälsosam manlighet som visas för barnen.

Och alla de där som normalt brukar hålla på och tjata om vad som är natuuurligt och att man ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor kunde med fördel fundera över hur man ska göra med dinosaurier. Nu vet vi ju väldigt lite om dinosauriers beteende, men om man tittar på djurriket överlag så är det ju ovanligt att pappan är ute och jagar och har aggressionsproblem medan mamman lagar mat. Tvärtom är det i väldigt många djurarter honorna som tenderar att vara aggresivare och farligare. I Jurassic Park (som ingalunda är ett föredöme vad gäller jämställdhet eller ens vetenskaplig korrekthet) är åtminstone den aggressiva och dominanta T-rexen en hona, vars beteende och karaktärsdrag sätts i samband med hennes kön.

Men det fungerar inte i barnprogram. En tedrickande, tårtbakande dinosaurie i förkläde är inga problem för fantasin men en aggro kvinna är tvärnit. Hade jag varit en av inte-alla-män-männen hade det här varit en av de sakerna jag protesterat mest högljutt mot. Hade jag varit lite cynisk, vilket jag efter så här många veckor av hemskolade tonårsbarn börjar vara, skulle jag nästan säga att det är som om inte-alla-män-männen skulle tycka att bilden av en dominant man är helt i sin ordning. Nästan som om… de tjänade på en sådan bild.

Dåliga feminister och minst lika dåliga mammor

I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.

För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.

Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!

Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.

Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.

Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.

Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.

img_3006

Min älskade dotter. Driver mig till vansinne allt som oftast.

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Barns känsla för sömn

Två timmar, en dag i veckan är det babyträff då man har en chans att få träffa andra föräldrar och andra bebisar. Gissa vilken tid på veckan min bebis sover som allra bäst?

Inte ens det mycket väl beprövade knepet att jag sätter mig ner med en kopp kaffe framför datorn, som normalt får honom att vakna omedelbart, tycks fungera. Lite samma tendens har det varit under hela förra veckan när han vaknat allra senast 6.30 på morgonen för att vi rent teoretiskt har kunnat sova hur länge som helst. I dag, när storasyster måste ha skjuts till skolan, då ligger lillgrisen och snusar så att inte ens väckarklockan stör.

Undrar varför det alltid fungerar så här med barn.

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.

Med tredje barnet så vet man ju

Jag i teorin: Nämen det är ju tredje barnet så det är ju bara andas lugnt och man märker ju liksom när det är på gång och det är ju inte så himla svårt att avgöra för när det är på riktigt så vet man ju höh höh höh!

Jag i praktiken: *googlar frenetiskt ”tecken på förlossning hur märkte ni att det startat”*