Etikettarkiv | Föräldraskap

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Barns känsla för sömn

Två timmar, en dag i veckan är det babyträff då man har en chans att få träffa andra föräldrar och andra bebisar. Gissa vilken tid på veckan min bebis sover som allra bäst?

Inte ens det mycket väl beprövade knepet att jag sätter mig ner med en kopp kaffe framför datorn, som normalt får honom att vakna omedelbart, tycks fungera. Lite samma tendens har det varit under hela förra veckan när han vaknat allra senast 6.30 på morgonen för att vi rent teoretiskt har kunnat sova hur länge som helst. I dag, när storasyster måste ha skjuts till skolan, då ligger lillgrisen och snusar så att inte ens väckarklockan stör.

Undrar varför det alltid fungerar så här med barn.

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.

Med tredje barnet så vet man ju

Jag i teorin: Nämen det är ju tredje barnet så det är ju bara andas lugnt och man märker ju liksom när det är på gång och det är ju inte så himla svårt att avgöra för när det är på riktigt så vet man ju höh höh höh!

Jag i praktiken: *googlar frenetiskt ”tecken på förlossning hur märkte ni att det startat”*