Tag Archive | Barnen

Mina stora små barn

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)

 

Bebisar, bebisar överallt

Allteftersom min mage växte, började också kattens mage bli allt rundare. Ett tag började bli rädd för att hon tänkte få bebis innan mig, men tack och lov så hann jag först. För en vecka sedan (jag ber ödmjukast om ursäkt över hur dålig jag är på att uppdatera…) fick Salama fem små, ljuvliga ungar! Jag sprang mellan min säng och Gabriel, och Salamas bädd och hennes ungar. En av dem hade hon gett upp hoppet om och när jag kom tillbaka till köket så låg den alldeles kall kvar i sin fostersäck. Efter slungande fick vi vattnet ur lungorna på den, gnuggade den torr och varm och genom att trycka fram lite av Salamas mjölk lockade vi den till slut att dia. Nu mera syns det inte ens vilken unge det var, för den är lika stark och rund som sina syskon.

 

Vi dör sötdöden här.

Vi har diskuterat en del om vad vi ska göra med kattungarna. För mig har det varit självklart att vi ska hitta nya hem i bekantskapskretsen åt dem. För A hade det tydligen varit precis lika självklart att vi ska ha kvar dem allihop. När jag talade om att börja leta hem till dem tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och gissa vems sida barnen står på..?

Ja, och på tal om bebisar. Det är en ytterst overklig känsla att se den där typen som brukade vara ens lilla bebis fiska upp sin gråtande lillebror och sedan fortsätta sin frukost innan hon gör sig färdig för skolan.

Like a BAWS.

Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.

Skidlärare

Jag har lärt barnen att skida. I dag har vi tränat backteknik, både i betydelsen ”hur man åker bakåt nedför en backe” och ”hur man slutligen tar sig uppför en backe”. Det var på det hela taget mycket lyckat och barnen har nu insupit alla mina visdomar. En grundläggande sak som vi fick träna ganska länge på är att inte kasta stavarna alltför långt åt helvete när man blir förbannad, eftersom man ändå i något skede måste hitta dem igen. Vi har också tränat på att krypa, samt rulla ur vägen när andra åkare kommer. Möjligen skulle det finnas ett par saker att lägga till i deras träning, men det får någon som faktiskt klarar av att stå på skidor ansvara för. Jag har nu dragit mitt betydelsefulla strå till lärdomsstacken.

Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.

Det blir inte lättare

Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.

Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.

Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?

Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.

Det nya livet har blivit vardag.

Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!

Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.

Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.

Fan heller att det blir lättare.

17571067_1388482761213348_1823400091_o

Att mäta sina barn i pengar

I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.

Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.

Det gör mig alltid väldigt beklämd.

Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.

För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.

Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.