Vardagslivet

Kalaset

Idag har vi firat Gabriels femårsdag med kompiskalas. Och det är ju länge sedan jag fick äran att ställa till med riktigt stort kalas. De äldre barnen vill helst att jag inte är hemma när de har fest och Gabriel har ju vuxit upp under koronaåren. Visst är det ett sjuhelvetes pyssel, men handen på hjärtat hörni; jag älskar det.

Man får kalasa med extra allt. Åt helvete med färgkoordinering och klass och fram med alla färgerna på allting samtidigt och glitter på det. Barn som är så exalterade att de inte kan gå utan måste springa eller studsa fram. Barn som fyller sina tallrikar med så mycket som ryms på tallriken istället för att begränsas av föreställningar kring hur mycket de klarar av att faktiskt äta. Sockertung luft.

Älskar det.

Nu sken ju dessutom solen och femåringen kunde sitta på en sommarvarm veranda och mysa med mig. Doften av soligt barn är förresten ytterligare en av de där sakerna jag älskar.

Vardagslivet

Ikeafredag

Jag och Gabriel spenderar fredagskvällen på Ikea för mitt liv är ingenting om inte väldigt hippt. Vid bordet bredvid sitter en mamma som kanske egentligen är storasyster till barnet hon har med sig och vars dotter är precis lika vacker som henne. Och nästan samma storlek.

Om de pratar ukrainska eller ryska kan jag inte avgöra. Om jag en gång i tiden varit begåvad med språköra är jag det åtminstone inte vad gäller skillnaden på dessa språk. Men flickan och Gabriel har hittat varandra och far runt som blådårar, vinkar och talar teckenspråk.

Barn alltså. Så himla underbara.

Skilsmässor

Mors angstiga dag

Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.

Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.

Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.

Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.

Vardagslivet

Sängsällskap

Det är redan fullt i min säng när jag kommer dit för att sova. Katter och barn, så tätt intill varandra att jag kan lyfta dem som en enda hög när jag makar dem åt sidan. Stjäl ett par decimeter av sängkanten åt mig själv.

God natt. Kan man ju hoppas.

Vardagslivet

En stor ring och en liten ring

Det finns så många saker jag älskar med att prata med barn, när man får glimtar av hur deras fantastiska sinnen fungerar. Som när jag och Gabriel tränade på att rita katter. Enkelt, menade jag. En stor ring, en liten ring. Ögon, öron, svans.

Eftersom svansen tydligt blev en rävsvans fick det bli en orange räv istället.

Och han gjorde precis som han blivit instruerad, mycket nöjd med sin skapelse. En stor ring. En liten ring. Ögon, öron, svans. En av de finaste katter jag sett.

Katt. Som om man köpt den på Ikea.
Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.

Skilsmässor · Vardagslivet

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.
Vardagslivet

Extra allt jul

Vi har julpysslat. Tagit fram tomtar och änglar och julgardinerna och stjärnorna och allt. Allt. För det finns ingen som kan stoppa mig och försöka tala om rimligheter och annat trams som inte hör ihop med julen. Vi har bakat pepparkakor så hela bordet, halva mattan och alla strumpor är täckta med degbitar och mjöl, och vi har vaknat upp till riktig snö.

Gabriel kryper tätt tätt intill när han ska somna på kvällen. Lägger sitt lilla mjuka, varma ansikte hud mot hud med mitt. Slingrar sin knubbiga arm om min hals. Och innan jag hunnit värja mig slickar han mig ljudligt i näsan. Hans hemliga superkraft det där.

Vardagslivet

Bruh

Vilho har en kompis på besök över natten. De är båda två längre än mig. Fick uppbåda all min moderliga auktoritet när jag satte händerna i sidan, tittade upp på dem och med strängaste rösten meddelade att de minsann måste äta sina pizzor innan de ger sig på chipsen. De tittade över mig (för att de kan) och skrattade som fullvuxna karlar, men nu lagar de snällt iordning pizzorna. Samtidigt som de dricker kaffe och diskuterar besökförbud, så där som man gör en fredagkväll.

Vardagslivet

Tyngden

Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.

Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.

Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.