Tag Archive | Barnen

Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.

Det blir inte lättare

Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.

Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.

Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?

Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.

Det nya livet har blivit vardag.

Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!

Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.

Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.

Fan heller att det blir lättare.

17571067_1388482761213348_1823400091_o

Att mäta sina barn i pengar

I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.

Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.

Det gör mig alltid väldigt beklämd.

Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.

För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.

Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.

Lugn och ro

Jag försöker jobba hemifrån för att spara tid och inte behöva åka in till kontoret. Hittills i dag har det genererat ungefär en timmes effektiv arbetstid. Och visst är det kul att barnen vill umgås och så, men de kommer surrande som flugor på bajs så fort jag försöker sätta mig ner och jobba. Lika snabbt försvinner de förstås igen om jag reser mig för att städa eller något istället. Det fina är att köket är skinande rent. Min wordcount för dagens avhandlingsskrivande är dock inte lika imponerande.

win_20160923_17_14_54_pro

Kvällsromantik

Nu ligger barnen och snusar i sina sängar, Blossa ligger på sin tron av filtar och drömmer, jag har förberett morgondagens mat, kört fyra maskiner tvätt och nästan hunnit städa färdigt köket. Det är dags för mig att skriva avhandling ett par timmar, till det stilla ljudet av vårtokiga fåglar och den ljuvliga doften av blommande hägg. Det är kvällar som de här som får en att orka.

Och att glömma varför man var tvungen att köra fyra maskiner tvätt.

Åttaåringen

För exakt åtta år sedan kom lilla Tilda till världen. Underbara fina Tilda. Så modig, så stark och nyfiken på hela världen. Tilda med det stora hjärtat, med den underbara humorn och med det hiskeliga humöret.

Åtta år blir hon idag.

Och för första gången på de här åtta åren får jag inte vara med henne på hennes födelsedag eftersom det är pappadag. Det tar begreppet ensamhet till en helt ny nivå att inte få hålla sitt barn när man vill och jag försöker intala mig själv att jag klarar det. Att Tilda säkert har det bra och att jag får tillbaka henne och hennes bror imorgon. Men egentligen klarar jag det inte alls. Det här är en trasig dag.

IMG_4646