Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.

Skilsmässor · Vardagslivet

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.
Vardagslivet

Extra allt jul

Vi har julpysslat. Tagit fram tomtar och änglar och julgardinerna och stjärnorna och allt. Allt. För det finns ingen som kan stoppa mig och försöka tala om rimligheter och annat trams som inte hör ihop med julen. Vi har bakat pepparkakor så hela bordet, halva mattan och alla strumpor är täckta med degbitar och mjöl, och vi har vaknat upp till riktig snö.

Gabriel kryper tätt tätt intill när han ska somna på kvällen. Lägger sitt lilla mjuka, varma ansikte hud mot hud med mitt. Slingrar sin knubbiga arm om min hals. Och innan jag hunnit värja mig slickar han mig ljudligt i näsan. Hans hemliga superkraft det där.

Vardagslivet

Bruh

Vilho har en kompis på besök över natten. De är båda två längre än mig. Fick uppbåda all min moderliga auktoritet när jag satte händerna i sidan, tittade upp på dem och med strängaste rösten meddelade att de minsann måste äta sina pizzor innan de ger sig på chipsen. De tittade över mig (för att de kan) och skrattade som fullvuxna karlar, men nu lagar de snällt iordning pizzorna. Samtidigt som de dricker kaffe och diskuterar besökförbud, så där som man gör en fredagkväll.

Vardagslivet

Tyngden

Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.

Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.

Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.

Vardagslivet

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479
Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Vardagslivet

Saknad

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.

Vardagslivet

Nedvärdera

I bilen på väg till skolan. Det är möjligt att en sväng ut på stora vägen av den sorten som skulle få Schumacher att bli imponerad kan ha haft att göra med att sonen hade spillt te i baksätet, men jag vidhåller att det mest var hans fel ändå:

Sonen (torkar febrilt): Tack gode guuuud för de här servetterna i alla fall.
Jag: Pfft. Det var mina servetter. Gud hade inget med dem att göra.
Dottern: Typ samma sak mamma ju, du och Gud.
Sonen: Precis! Våga inte nedvärdera dig själv, mamma!

Så jo, de har förlängd spelkväll med läsk, chips och pizza ikväll.

Vardagslivet

Barns känsla för sömn

Två timmar, en dag i veckan är det babyträff då man har en chans att få träffa andra föräldrar och andra bebisar. Gissa vilken tid på veckan min bebis sover som allra bäst?

Inte ens det mycket väl beprövade knepet att jag sätter mig ner med en kopp kaffe framför datorn, som normalt får honom att vakna omedelbart, tycks fungera. Lite samma tendens har det varit under hela förra veckan när han vaknat allra senast 6.30 på morgonen för att vi rent teoretiskt har kunnat sova hur länge som helst. I dag, när storasyster måste ha skjuts till skolan, då ligger lillgrisen och snusar så att inte ens väckarklockan stör.

Undrar varför det alltid fungerar så här med barn.

Vardagslivet

I munnen

Bebis har ”stoppa i munnen” som default setting på allt han får tag i. Utom plockmat. Där är det ”skrapa sakta och systematiskt ner på golvet” som gäller.

För övrigt har han nu insett den viktiga kunskapen att han kan bära saker med munnen när det inte finns händer nog. Dör sötdöden när han laddar munnen med saker han vill bära med sig och sedan fräser iväg. Just nu trötar han med imponerande beslutsamhet sin ena strumpa in i munnen så att han ska kunna vifta med den när han dragit sig upp mot mitt ben.