Etikett: Skilsmässa

Skilsmässor

Egentid

Charlotte1 kommentar

Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Roms angående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.

Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.

Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.

Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.

Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.

Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.

Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.

Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.

Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.

Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.

Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.

Skilsmässor · Vardagslivet

Någon ny

Charlotte1 kommentar

Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.

I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.

Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.

En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.

Skilsmässor

Ursinnet

CharlotteLämna en kommentar

Eftersom jag har jättebråttom med skrivandet av en bok som snart borde bli färdig satt jag och skrollade mig igenom Facebook. Mycket av det som dyker upp när man skrollat tillräckligt länge är ”visdomsord” och mycket av det är bottenlöst dåligt, men så alldeles nyss dök det upp en som träffade rakt i hjärteroten.

I sat with my anger long enough
until she told me
her real name is grief

Joråsatteh.

Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

Charlotte2 kommentarer

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Skilsmässor · Vardagslivet

Känslodusch

CharlotteLämna en kommentar

I dag är det A:s födelsedag. Jag bakade, precis som jag brukar, en prinsesstårta till honom trots att vi är skilda. Någon frågade varför jag gör det, bakar något som trots allt är ganska komplicerat och tidskrävande, för någon som det har varit så dåligt tillsammans med. Och jag svarade som det är, att jag gör det för att det är den sortens människa jag vill vara. För att jag numer är fri att välja. För att jag vet att han kommer att bli glad och är han glad kan han vara en bra pappa och är han en bra pappa blir Gabriel glad och då är jag också glad. En av de saker A hade allra svårast att acceptera var att jag hade varit tillsammans med någon tidigare, och särskilt då givetvis min förre make. En av de första saker jag gjorde efter att det tog slut med A var således att bjuda in ex-maken och hans nya. För så vill jag ha det. Jag vill inte bråka med någon, och särskilt inte någon som jag har barn tillsammans med.

Hur som helst. Jag lämnade av tårtan när jag ändå skulle hämta Gabriel. Eller åtminstone hade jag tänkt att det skulle bli så. A var mycket bestämd på att jag skulle komma in och äta en bit och Gabriel var fortfarande naken så där som barn oftast är, så jag kom in. Där satt en annan kvinna. Hans kompis. Som han träffat på Tinder.

Och de var säkert bara kompisar. Vem är jag att börja definiera någon annans förhållande när jag inte klarar av att definiera mitt eget till en viss man jag dejtat i snart ett halvår… Men det var liksom ändå lite märkligt. Hon var toppen! Superrolig, söt och smart! Vi hade faktiskt en ovanligt kul kväll.

När det var dags att åka packade jag Gabriel i bilen. De två gick iväg åt andra hållet. Han tänkte följa henne till hennes bil, så där som han alltid brukade göra med mig. Och när jag såg dem gå tillsammans undrade jag om det var så vi brukade se ut. Gick vi också så där långsamt? Gick vi också så där nära utan att egentligen gå nära? De som såg oss då, såg de samma sak som jag nu tittade på?

Det var en sån oväntad känslodusch. Någonting inom mig som skrek att det borde ha varit vi. Det borde ha varit vi som gick där tillsammans. Ett skrik bestämt tystat av den trygga, berusande lyckan över att det istället är jag som får ta med mig Gabriel och åka hem.

Alltid lite suddig.
Skilsmässor · Vardagslivet

Att bli bortvald, så här några år senare

Charlotte4 kommentarer

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.
Skilsmässor

Om förändrade drömmar och att hålla fast vid sin

Charlotte4 kommentarer

Ibland skriver jag för att överleva. Det känns som om jag formar långa och komplicerade berättelser i huvudet. Och ibland är jag rädd för att skriva dem i bloggen, för att de är helt uppriktiga. Men jag vet också att det är många av er som känner igen er, så jag skriver, skriver, skriver. Sådant som jag själv skulle behöva läsa. Kanske hjälper det någon annan också.

När vi satt tillsammans där i början av oss, jag och A, var våra drömmar helt lika. Vi ville ha en stor familj, liv och rörelse, släktingar och vänner. En dörr som alltid stod öppen. Vi ville ha ett stort hus ute på landet, med potential till självförsörjning, men också så mycket yta att vi kunde erbjuda plats åt den som saknade plats i världen. Vi ville ha trädgård och odla, naturen rakt utanför fönstret, lugnet och friden i öppna vidder. Vi ville jobba tillräckligt för att kunna leva, men inte leva genom jobbet. Vi ville inte resa, för vi hade sett tillräckligt och ville bygga tryggheten, satsa hemma. Vi satt där och kände att våra liv var lika sammanflätade som våra händer.

Så vet ni ju redan att saker och ting förändrades när vi gifte oss. Att det ansvar han kände för mig övergick till att inkludera ett ansvar för saker jag sa och gjorde, för saker jag var och för mina brister. Och att det ganska så snabbt blev en synnerligen ohållbar situation. Jag levde sedan i den ohållbara situationen i ett par år, innan vi separerade. Då hade jag spenderat varje dag och natt med att försöka hålla samman allt som föll runt omkring och jag var helt slut. Under sommaren, efter att baby Gabriel hade haft många långa månader av sömnproblem och jag följdaktligen lika många månader av nattvakande, blev jag sedan väldigt sjuk. Vi ska prata mer om den biten senare, för jag försöker fortfarande själv få klarhet i vad som hände.

Nu när vi (läs: jag) faktiskt tagit beslutet att skiljas på riktigt är det med oerhört tungt hjärta. De aggressionsproblem som han drogs med, det mörker av trauman han levde i, har han jobbat bort. Det påpekade han också för mig när vi diskuterade. Att jag hade sagt till honom att han måste lösa sina aggresionproblem och att han har gjort det, så varför räcker det inte? Och jag har funderat så mycket på det här och kommit fram till att det är en kombination av saker som gör att det inte räcker.

Ibland tänker jag att det är lite som en trafikolycka. Om man kör på någon och den personen blir allvarligt skadad så är det klart att det underlättar situationen att personen som körde bilen inte gjorde det med flit. Att det var ärliga misstag och att hen inte visste bättre. Men det gör inte skadorna mindre. De finns där ändå. Läker inte snabbare.

Och så tänker jag på alla de drömmar vi hade tillsammans. De som vi byggde vår gemensamma framtid på. Jag vet inte när han för första gången sa att han ville resa, men det var kanske ett halvår in i vårt äktenskap. Tror att det var till USA han ville. Sedan ville han till Norge, Tyskland och nu senast Italien. Jag kanske kan tänka mig att åka någonstans, någon gång, men jag har absolut ingen som helst drift att resa. Nada. Sedan tycker han att mitt fina hus är för stort. Det går inte att hålla rent. Det är för tyst. För mycket jobb. Sedan har det också förstås fel färg och fel form på taket (han vill ha ett rött hus med mansardtak såatteh). Han gillar inte att det rätt som det är kan stå grannar i farstun, samtidigt som han ogillar att det inte finns något folk här omkring.

Och jag blir sårad varje gång han hittar något han inte tycker om, för huset är en del av mig. Som en poet vars poesi ständigt kritiseras, eller en konstnär som får sin konst underkänd. Jag har följt den dröm vi delade förut, jag har varje dag arbetat för att uppnå allt det där. Men det duger inte åt honom. Han vill ha något annat och jag tror inte att han själv riktigt vet vad.

Samtidigt kan jag bli så helvetes jävla förbannad, för jag vet och jag ser att han är som lyckligast när vi arbetar tillsammans med trädgården. När vi gräver och planterar, och tillsammans ser på hur det spirar. Jag vet att han älskar det lika mycket som jag gör och jag vill så innerligt gärna, att jag inte ens kan sätta ord på det, att han skulle dela allt det här med mig. Att det skulle vara vad han verkligen verkligen ville. Då skulle vi kanske kunna arbeta oss igenom de andra problemen (och gudarna ska veta att de är många) – om vi visste att vi var på väg åt samma håll. Kanske jag skulle ha orken och tålamodet att kompromissa, förklara och diskutera om jag visste att i slutet av dagen är jag allt vad han vill ha.

Men det är jag inte. Jag vet det. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag vetat det i flera år. Det gör bara så fruktansvärt ont att erkänna det ens för sig själv. Kanske har jag väntat på att han ska vakna upp och se mig så som han såg mig när vi träffades? I mörka stunder tänker jag att när vi träffades var han väldigt sjuk. Varken han eller hans släkt trodde att han skulle leva särskilt mycket längre, och att han säkert skulle få spendera större delen av sitt kvarvarande liv i rullstol. Jag sa då till honom precis som det var, att jag skiter i om han sitter i rullstol och jag vet att han älskade mig för de orden. Sedan fick han rätt medicinering här i Finland. Han blev frisk. Fick tillbaka sin styrka. Fick tillbaka sitt liv. Och jag tror, att när han efter så många års sjukdom utan framtidstro fick tillbaka chansen att leva, kände att han kunde få bättre än mig. Jag dög när han var sjuk och alternativen var få. Nu är världen öppen för hans fötter. Satans jävlar i helvetet.

Jag lever nu vår dröm.

Visst blir jag fortfarande vansinnigt förbannad när jag tänker på att han har ändrat sig, men jag kan också ändå in i hjärteroten njuta av vad jag har. Hönsen får numer vara ute lösa i trädgården om dagarna. Kaninen likaså. De stormtrivs! Och jag har skördat de första rädisorna. Jag har också fått tillbaka mitt liv. Min dörr står alltid öppen. Just så som jag vill ha det.

  • James blickar ut över sitt territorium.
  • Hönsen sandbadar.
  • Hur kan man inte vilja ha det här?
  • Mr Darcy.
  • De första små rädisorna. Det lönade sig att så tidigt!
Vardagslivet

Uppbrott

Charlotte3 kommentarer

Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.

Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.

Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.

Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.

Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.

Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.

Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.

Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.

Vardagslivet

Det sannolikt minst peppiga alla hjärtans dag-inlägget ni kommer att läsa

Charlotte9 kommentarer

Jag tänker mig nu att jag har skaffat mig tillräckligt mycket erfarenheter genom skilsmässor och separationer för att kunna göra ett ganska så krasst men likväl fullkomligt sant konstaterande vad gäller förhållanden:

Kärlek räcker inte.

Alltså, kärlek är förvisso en jättebra grund att bygga ett förhållande på. Jag skulle inte direkt rekommendera någon att försöka bygga ett förhållande utan kärlek. Men kärlek räcker inte för att bygga någonting bestående. Det behövs mycket mer.

Och ni bah ”hörru bittertanten, vad menar du med kärlek då va”? Allt man brukar inkludera i begreppet kärlek, mina vänner. Från den första förälskelsefjärilen i magen till det längre förhållandets rutinkärlek. Från att klä sig i finaste kläderna för att gå på dejt till att ligga i sunkiga mysbrallorna framför TVn.

Ett förhållande kräver, förutom kärlek,

  • respekt för den andres person, inklusive alla de brister som ibland inte är av den sexigare sorten. Tror att det var Dr. Phil som sa att det inte gäller att hitta någon som är utan brister, utan någon med vars brister man kan leva.
  • en gemensam värdegrund att stå på. Jag skulle till exempel aldrig någonsin kunna vara tillsammans med någon som inte har en grundmurad tro på alla människors lika värde. När Peppe frågade sina läsare om vad som var dealbreakers för dem så var det nog en av de sakerna som kom upp oftast också. Och egentligen så handlar det inte om politik. Visst skulle jag, teoretiskt, kunna dejta en sverigedemokrat eller en sannfinländare men jag har på känn att den gemensamma värdegrunden inte skulle finnas där. Mänskliga rättigheter ska inte få vara en politiskt fråga.
  • uttryck för kärlek som den andre parten förstår. Vi förstår oss på kärleksfulla handlingar på helt olika sätt. En del kanske behöver beröring, andra är verbala och de allra flesta någon sort komplicerad blandning. Jag kan vara dödens förälskad i någon, men om jag inte kan visa det på ett sätt som den andre registrerar som en kärleksfull handling så betyder det ingenting. Exempelvis: en man som vill visa kärlek genom att köpa presenter och bjuda på middag funkar inte för mig. Ännu värre vore en man som vill hitta på en massa överraskning eller (HORROR OF HORRORS) vill deklarera sin kärlek med sång eller poesi.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma historien. När man tänker tillbaka på hur det var i början när man träffades ska man se det ungefär likadant. Alltså inte identiskt, men så att det känns som att man upplevde samma sak från två håll.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma framtiden. Man kan ju vara helt vansinneskär och vilja offra hela världen för den andre, men om man inte har talat om framtiden är man ändå fucked. På ett dåligt sätt. Vill man vara kär i stunden, andas in nuet, gotta ner sig i den kärlek man har just där och då så är det förstås fritt fram, men för att det ska fungera måste man se på framtiden på samma sätt. Jag skulle till exempel aldrig kunna vara tillsammans med någon som planerar att spendera sin ålderdom på Maldiverna.

Jag känner mig också lite frestad att påstå att alla förhållanden behöver katt, men jag har förstått att de finns sånna som fått det att funka ändå. OBS! att det bara är något jag har hört – inte sett faktiska bevis på.

img_3286
Kom, sötnos! Så tar vi en fin bild till bloggen!

Många gånger har jag fått höra att så länge man älskar varandra så kan man lösa allt. Det är sentimentalt dravel. När det går åt helvete för att ni trodde att kärlek räcker så vet ni var ni läste det först.

Joråsatteh. Hoppas allt är bra med er!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att ångra sitt barn

Charlotte4 kommentarer

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.