Etikettarkiv | Skilsmässa

Det sannolikt minst peppiga alla hjärtans dag-inlägget ni kommer att läsa

Jag tänker mig nu att jag har skaffat mig tillräckligt mycket erfarenheter genom skilsmässor och separationer för att kunna göra ett ganska så krasst men likväl fullkomligt sant konstaterande vad gäller förhållanden:

Kärlek räcker inte.

Alltså, kärlek är förvisso en jättebra grund att bygga ett förhållande på. Jag skulle inte direkt rekommendera någon att försöka bygga ett förhållande utan kärlek. Men kärlek räcker inte för att bygga någonting bestående. Det behövs mycket mer.

Och ni bah ”hörru bittertanten, vad menar du med kärlek då va”? Allt man brukar inkludera i begreppet kärlek, mina vänner. Från den första förälskelsefjärilen i magen till det längre förhållandets rutinkärlek. Från att klä sig i finaste kläderna för att gå på dejt till att ligga i sunkiga mysbrallorna framför TVn.

Ett förhållande kräver, förutom kärlek,

  • respekt för den andres person, inklusive alla de brister som ibland inte är av den sexigare sorten. Tror att det var Dr. Phil som sa att det inte gäller att hitta någon som är utan brister, utan någon med vars brister man kan leva.
  • en gemensam värdegrund att stå på. Jag skulle till exempel aldrig någonsin kunna vara tillsammans med någon som inte har en grundmurad tro på alla människors lika värde. När Peppe frågade sina läsare om vad som var dealbreakers för dem så var det nog en av de sakerna som kom upp oftast också. Och egentligen så handlar det inte om politik. Visst skulle jag, teoretiskt, kunna dejta en sverigedemokrat eller en sannfinländare men jag har på känn att den gemensamma värdegrunden inte skulle finnas där. Mänskliga rättigheter ska inte få vara en politiskt fråga.
  • uttryck för kärlek som den andre parten förstår. Vi förstår oss på kärleksfulla handlingar på helt olika sätt. En del kanske behöver beröring, andra är verbala och de allra flesta någon sort komplicerad blandning. Jag kan vara dödens förälskad i någon, men om jag inte kan visa det på ett sätt som den andre registrerar som en kärleksfull handling så betyder det ingenting. Exempelvis: en man som vill visa kärlek genom att köpa presenter och bjuda på middag funkar inte för mig. Ännu värre vore en man som vill hitta på en massa överraskning eller (HORROR OF HORRORS) vill deklarera sin kärlek med sång eller poesi.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma historien. När man tänker tillbaka på hur det var i början när man träffades ska man se det ungefär likadant. Alltså inte identiskt, men så att det känns som att man upplevde samma sak från två håll.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma framtiden. Man kan ju vara helt vansinneskär och vilja offra hela världen för den andre, men om man inte har talat om framtiden är man ändå fucked. På ett dåligt sätt. Vill man vara kär i stunden, andas in nuet, gotta ner sig i den kärlek man har just där och då så är det förstås fritt fram, men för att det ska fungera måste man se på framtiden på samma sätt. Jag skulle till exempel aldrig kunna vara tillsammans med någon som planerar att spendera sin ålderdom på Maldiverna.

Jag känner mig också lite frestad att påstå att alla förhållanden behöver katt, men jag har förstått att de finns sånna som fått det att funka ändå. OBS! att det bara är något jag har hört – inte sett faktiska bevis på.

img_3286

Kom, sötnos! Så tar vi en fin bild till bloggen!

Många gånger har jag fått höra att så länge man älskar varandra så kan man lösa allt. Det är sentimentalt dravel. När det går åt helvete för att ni trodde att kärlek räcker så vet ni var ni läste det först.

Joråsatteh. Hoppas allt är bra med er!

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Visst gör det ont när drömmar brister

Det händer så mycket saker att jag knappt vet var jag ska börja. Men det är kanske framförallt en sak som jag känner att jag måste berätta, för att vi liksom ska kunna komma vidare.

Jag och A har separerat.

Det är en lång och mycket sorglig historia som jag inte vet hur jag ska klä i ord. Kärleken saknas inte, inte alls, men förmågan att bo tillsammans och skapa en bra familj för tre barn brister. Åtminstone just nu.

Det känns som om jag har fallit handlöst en lång tid. Flera år kanske. Och jag trodde att jag landat på fast mark men det var nog mer ett klippblock jag dunsade mot på vägen längre ner. En del av mig vill inte ens skriva det här inlägget, för trots att garderober är urstädade, bestick uppdelade, kuddmängden halverad, så blir det mycket mer sant när man har satt det på pränt. Helst skulle jag nog önska att det inte var sant.

Samtidigt vet jag att det var det rätta beslutet, och det är väl på något vis en tröst.

Så.

Nu har jag det sagt.

Saknad

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.

Så har jag inget hus längre

För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.

Det här är kattungen Greta Gris. Hon klättrade själv upp i min famn. Via baksidan av mina lår.

Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.

Hus i helvete

Jag försökte verkligen skriva så neutralt som möjligt, det gjorde jag, om hur det känns att betala för någon annans bostad. Problemet är väl säkert att det inte är ett neutralt ämne. Det lyser igenom att jag inte är neutralt inställd. Även om det är juridiskt korrekt att jag ska betala, så tycker jag att det känns orättvist. Jävligt orättvist, faktiskt.

Och jag vet ju att jag är i slutet av en stipendieperiod, att mina pengar redan är använda och att de par hundra euro som nu ska läggas på fastighetsskatt för en bostad jag inte längre bor i kommer att behövas tas från annat. Nya vinterkängor kan jag glömma. När man lever med små marginaler känns det extra jävligt.

Det tog förstås hus i helvete (no pun intended) av inlägget, men jag kan garantera att jag inte skrev det för att varken skrapa ihop sympatipoäng eller försöka mobilisera en hatgrupp. Jag skrev det för att jag önskar att jag hade vetat sånna här saker långt tidigare. Inte för att jag hade låtit bli att skilja mig, utan för att jag hade kunnat göra det smartare, vara bättre förberedd på ekonomiska realiteter. Jag skrev ett sådant inlägg jag önskade att någon visat mig för två år sedan. Och det finns så mycket annat jag önskar att jag hade vetat då och som har att göra med praktiska juridiska och ekonomiska saker men som jag känner att jag inte kan skriva. Jag kan helt enkelt inte formulera det så att det inte låter bittert och anklagande, och jag vill ju egentligen bara att det ska vara informativt.

Samtidigt protesterar mitt inre mot att vara tyst. Hur många flera kvinnor ska behöva göra det här för att vi inte vågar eller vill eller orkar prata öppet och ärligt om den krassa verkligheten? För vi är många, jag förstår det, och ju mer jag skriver om det här desto fler är det som hör av sig och känner igen sig, som begått liknande misstag. Tills vidare får jag avvakta och så får vi väl se vad framtiden för med sig.