Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.
Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Låter fantastiskt!