Susanna Mannelin skriver i en krönika i GP om vad hon kallar den urspårade genusvetenskapen och jag blir fullkomligt skogstokig. Huvudanledningen till att jag blir fullkomligt skogstokig är att krönikan dryper av den sortens totala oförstånd inför vetenskap som kännetecknar till exempel kristna fundamentalister, nationalister, anti-vaxare och andra typer jag har väldigt svårt för. Och nota bene! Jag hävdar på intet sätt att Mannelin skulle tillhöra någon av dessa grupper eller sympatisera med dem – vad jag hävdar är att hon i den här krönikan slänger sig med samma vetenskapsfientliga, världsfrånvända trams.
För det första är den doktorsavhandling i genusvetenskap om hur tågstationer är könade utrymmen hon refererar till över ett år gammal. Det är alltså inte ens ny forskning hon ondgör sig över. Men det kan man ju förlåta för dålig forskning är ju dålig forskning även många år senare.
Vafalls! Är detta alltså dålig forskning?
Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING. Faktum är att det inte ens finns någonting som tyder på att Mannelin faktiskt läst avhandlingen i fråga, och än mindre som tyder på att hon är insatt nog i ämnet för att kunna bedöma den. Och ni vet att jag tycker att forskning ska vara till för alla, men doktorsavhandlingar inte till för alla. Doktorsavhandlingar är det högsta vetenskapliga lärdomsprov man kan avlägga och ska visa att doktoranden kan sitt ämne. Avhandlingen skrivs för en mycket snäv (i vissa fall kanske bara typ några pers) målgrupp av andra experter på liknande ämnen. Om man som icke sakkunnig har svårt att förstå en doktorsavhandling behöver man alltså inte gråta sig till sömns. Eller skriva en krönika.
Men det är heller inte doktorandens fel om random typ som läser avhandlingen inte förstår vad det handlar om. Och det är VERKLIGEN inte doktorandens fel om random typ (läs: Mannelin) gör populistiskt blaj av lösryckta meningar.
Så.
I vetenskaplig text redogör forskaren för sina källor och sin metod, samt vilken tidigare forskning (vilka teorier) man lutar sig mot respektive tar avstånd ifrån. Forskaren förklarar också tydligt vad det är hen tänker undersöka med hjälp av dessa källor, metoder och teorier. Det är det här som är det vetenskapliga. Om man vill kritisera vetenskap är det det här som man ska kritisera. Visst kan man ifrågasätta ett resultat, men då måste det vara utgående från att resultatet inte är kommet ur forskarens vetenskapliga tillvägagångssätt – inte att resultatet inte stämmer överens med vad random typ tycker.
Och i de få (men förekommande!) fall som det finns grova saker att kritisera i en doktorsavhandling brukar det antingen 1) skapa ordentliga svallvågor bland andra forskare eller 2) leda till total avståndstagande tystnad inom vetenskapssamfundet. Det sista är det mest allvarliga för då har doktoranden inte ens lyckats prestera något som andra forskare anser det värt att förhålla sig till. Som jag har förstått det har emellertid Rum, rytm och resande fått den sortens relativt svala mottagande som man kan förvänta sig från en liknande avhandling. Inom akademia alltså. På sociala medier går random typer fullkomligt bananas över den.
Så vad handlar egentligen den här avhandlingen om? Jo, den handlar om hur tågstationer ännu i dag är könade. Om att män och kvinnor väljer olika när de beaktar bostadsort, arbete och resor däremellan. Om trygghet som pendlare och om hur jämställdhet och tillgänglighet påverkar män och kvinnor när de reser med tåg. Syftet med avhandlingen är att undersöka ”hur genus kommer till uttryck i resenärerna vardagliga vistelser på tågstationerna.” Syftet uppnås genom att analysera intervjuer, dagboksanteckningar och fältstudier, vilket verkar helt rimligt.
Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att avgöra om avhandlingen är bra eller medioker. Den innehåller mycket av den sortens filosoferande analys som jag personligen har ganska svårt för, men bara för att jag personligen har svårt för det betyder det inte att det inte skulle hålla måttet. Problemet här är alltså att inte ens jag, som själv skriver en doktorsavhandling med genusperspektiv, är tillräckligt insatt för att kunna bedöma. Jag kan se att det inte finns några uppenbara felaktigheter, ja, men kvaliteten därutöver måste en annan expert avgöra.
Däremot kan jag kommentera Mannelin, som uppenbart har förstått mindre än vad jag har gjort. Hon skriver så här:
”Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.”
För det första är det ett synnerligen fult sätt att återge citat. Citatet hon valt är nämligen inte från avhandlingens brödtext, utan från en återgivning av en anteckning från doktorandens fältundersökning (s. 91). Och det är ett välkänt faktum att många (framförallt) kvinnor lägger ner massor med tid på att matcha; väskor, skor, kläder, hår, smink unt so weiter. Det är också ett välkänt faktum att många kvinnor känner sig obekväma med vad de upplever vara en press på dem att konstant se bra ut och det är ett likaledes välkänt faktum att den pressen inte är inbillad.
Hade Mannelin bemödat sig om att undersöka varifrån tanken om den hegemoniska blicken kom hade hon sett att det är redogjort för, på sidan 35, där det står att teorin är Youngs (2005) och utgår från ”en hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga kvinnor utan även andra former av maskulinitet”. Den ”blick” som gör många kvinnor obekväma är alltså inte alla mäns blickar utan den förväntan som kommer av den sortens maskulinitet som är mest värd. Den sortens maskulinitet som gör kvinnor till sexobjekt och som gör att de män som uppfyller maskuliniteten kan bete sig som svin mot andra män.
Ja, och om man läser resten av anteckningen från fältundersökningen visar det sig att det inte ens är i förhållande till män som hon undrar vem hon är, utan i förhållande till en grupp andra kvinnor som liknar henne men som har betydligt mer slitna väskor. Hon skriver om hur det är att gå in i en väntsal, hur vi bedömer varandra (man/kvinna, ung/gammal, främling/inföding) och hur det påverkar oss i vårt resande. Hennes filosoferande går alltså ut på hur det är att passa in i eller att inte passa in i en grupp. Säg den som inte stått på en tågstation och känt sig obekväm för att den inte passar in bland de andra resenärerna.
Det här är inte en lätt avhandling att förstå. Den är grymt teoretiserande och filosoferande och kräver synnerligen goda kunskaper i genusteori av läsaren om man ska kunna tillgodogöra sig innehållet. Men det betyder inte att den är dålig. När man läser en vetenskaplig text och inte förstår vad i hela friden det handlar om kan man fundera över om det är så att ens egna små kunskaper i ämnet kanske inte är tillräckliga istället för att idiotförklara forskaren.
Och det är någonting med just genusvetenskap som får varenda käft och tro att bara för att de själva är man eller kvinna och träffat andra män och kvinnor så vet de hur allt fungerar – de är kompetenta nog att bedöma allt som rör genus – men precis som med flesta vetenskaper så finns det delar som kräver förkunskaper bortom att ha snopp eller vagina. Man kan ta vilken avhandling som helst (inklusive min) och hitta de mest bisarra teoretiska tankar om man bara försöker. Att det ska vara lättare att förstå dem bara för att de är genusvetenskapliga är ett grovt feltänk.
Hit och dit och tillbaka igen 
Intressant att läsa dina synpunkter. Tycker detta är en viktigt debatt, inte bara om genus, utan även om hur doktorsavhandlingar och övrig forskning kan vara svår att förstå för en ”vanlig” medborgare.
Jag undrar vad du tycker om hens analys om mötet med den ”vita mannen” där hen ber honom hjälpa den ”svarta kvinnan” till bussen? Jag tycker hens analys där är ensidig och hade gärna sett att hen breddat analysen. Kanske han verkligen behövde gå på ”muggen”? Kanske ordet ”muggen” är ett vanligt förekommande ordval i den trakten med omnejd där hen befinner sig? Jag är uppvuxen i en tätort utanför Malmö med ca: 2000 invånare och vi använder ordet ”dass” istället för toalett. Min pappa arbetar på bank, pendlar varje dag till jobbet (gjort det i över 30år) och påminner om mannen hen beskriver. Han klär sig propert eftersom det krävs av honom i hans arbete, men han har bott utanför Malmö i över 30 år och anammat det talspråk som används där. Han menar inget illa med hans ordval och författarens analys av ordvalet (”är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal”) känns därför färgad.
Varför hjälpte hon inte själv kvinnan genom att följa henne till bussen? Hon menar att mannens degradering snappas upp av kvinnorna som ironiskt säger ”vill du ha en puss?”, men hur kan hon med säkerhet veta det? Hon kanske var upptagen med att göra sig förstådd och därför inte märkte att kvinnorna började med sin ironiska jargong redan innan hon frågade mannen om hjälp. Skulle man inte kunna tolka kvinnornas ironiska härmning som en ”hint” till varför hon inte försöker göra sig förstådd på engelska istället?
Jag är inte expert på genusfrågor, är inte forskare och har bara läst en kurs på högskolan (håller på att jobba på min utbildning, sakta men säkert!). Men jag älskar att dyka in i något och analysera det. Jag håller med om det du skriver om att det är fel att idiotförklara forskaren bara för att man själv inte förstår. Dessutom håller jag med om att många tror att genusvetenskap är ”simplare” än annan vetenskap och skulle därför vara enklare att förstå. Men det är ju snarare tvärtom eftersom, precis som hen skriver i sin avhandling, att man ofta ser genom den heterosexuella manliga normerade blicken. Hur ska jag analysera en händelse om jag inte är säker på om personerna som är inblandade identifierar sig som män eller kvinnor? (sida 85-87)
MVH Sandi
Tack för din kommentar! Tycker också att debatten är jätteviktig och jag har många gånger påpekat hur viktigt det är att forskare klarar av att förklara sitt forskningsämne för vem som helst som vill höra (vilket ofta inte ens är ens nära och kära…).
Jag pendlade via Linköpings station i flera år och spenderade hela min uppväxt med folk som sa att de skulle på muggen utan en tanke på klasstillhörighet. Jag betvivlar att det skulle vara väldigt annorlunda på Norrköpings station. Situationen med den rasifierade kvinnan som skulle med en ersättningsbuss efter ett inställt tåg är förstås komplicerad att förklara eftersom det finns så många olika faktorer som kunde spela in. Hon tar upp etnicitet (och påpekar, helt korrekt, att det skapas ett kollektivt band mellan dem som talar svenska i situationen eftersom de förstår vad som händer) och klass (eftersom hon vänder sig till en man hon bedömer befinner sig i samma samhällsklass som henne själv). Ur vetenskaplig synpunkt skulle en faktor som ålder vara väldigt intressant och eftersom hon lägger avgörande betydelse vid begreppet ”muggen” hade dialektala skillnader också varit relevanta. Mellan Norrköping och Malmö finns det tillräckligt många olika svenska dialekter för att det inte ska vara självklart hur ett begrepp ska tolkas. Jag tycker att hennes beskrivningar av sina egna reaktioner är betydligt intressantare än hennes placerande av mannen i sammanhanget, eftersom hon inte redogör för möjliga andra tolkningar av hans agerande (t.ex. att han faktiskt behövde på gå på toaletten men valde att säga muggen för det är han van vid att säga).
Tack för ett bra blogginlägg! Avhandlingen är dock inte skriven inom genusvetenskap utan på institutionen Tema Kultur och samhälle (om än med genusperspektiv, vad jag förstår). Många refererar till den som en genusvetenskaplig avhandling och kritikerna är naturligtvis snabba att fördöma hela genusämnet. Vänliga hälsningar! / K
Tack!
Du har alldeles rätt, avhandlingen är inte skriven vid en genusvetarinst. Sedan tycker jag att det är en jätteintressant fråga huruvida det är en genusvetenskaplig avhandling eller inte. Alltså, tekniskt sett nej, förstås, men eftersom avhandlingen specifikt undersöker genus, med endast (så vitt jag kan se) genusvetenskaplig metod och teori är det bara teknikaliteter som skiljer den från en genusvetenskaplig avhandling.
Och jag skulle vilja höra de där kritikerna läsa något som kommer ut från filosofiska institutioner… Där finns det teoretiserande koncept om något!
Snyggt skrivet och förklarat!
Jag tror en annan anledning till att sådant här händer är att folk ofta tror att ord har samma betydelser i alla kontexter så att de tror att de förstår genusvetenskap för att de ”förstår” texterna om det, medans de faktiskt inte tolkar rätt om vad som menas eftersom de inte satt sig in i grund konsepten.
Jag tror att du har en jätteviktig poäng här. Sådant som ”den manliga blicken” tolkas ordagrant som att betyda att en man tittar, när det egentligen är betydligt mer komplicerat begrepp som åsyftas.
Känner mig kluven till din analys. Som doktorand tycker jag är det är viktigt att doktorander och universitetet i allmänhet kan visa prov på det tredje uppdraget. Det vill säga, att vi vill och -kan- kommunicera ut vår forskning på ett begripligt sätt.
Inom mitt fält, allmänmedicin, så tror jag också de flesta ‘vanliga’ medborgare skulle ha svårt att förstå våra avhandlingar från pärm till pärm. Det krävs ofta en del förkunskaper inom området för att förstå vissa naturalförlopp och nyckeltermer. Dock upplever jag att de som disputerar i ämnet ofta har en fantastisk talang för att kunna förklara och nå ut med sina viktigaste fynd på ett begripligt vis. Ofta har man vanan inne eftersom man arbetat kliniskt med patienter och deras anhöriga, och då behövt förklara komplicerade förlopp för personer utan förkunskaper. Detta gäller kanske inte alltid för genusvetenskapen, där det saknas en praktik, en ‘klinik’ att förhålla sig till. Dvs. relationen mellan teori och praktik blir inte lika explicit.
Detta är beklagligt då vår forskning till största del är skattefinansierad. Det är vår plikt att kunna förklara och nå ut med vår forskning till medborgarna som betalar för att vi ska kunna forska.
Vidare tror jag att det finns metodologiska synpunkter på genusvetenskapen (och humanioran i stort) som gör att många har svårt att ta den på allvar. Generellt tror jag gemene man föräntar sig mer data från fyra års forskargärning än flertalet sk. etnografiska studier (enstaka intervjuer,fältanteckningar etc.) lyckats generera. Forskningen kan då kännas godtycklig för allmänheten.
Du skriver att doktorsavhandlingen kanske inte kan förstås av fler än några enstaka experter på området. Visst kan det vara så. Men då behöver implikationerna med forskningen tydliggöras. Vad är ‘nyttan’ med just denna forskning. Vad är bidraget till den större helheten? Varför ska skattebetalare betala nära fyra miljoner för just den -här- doktorandens forskning?
Jag håller fullkomligt med om att tredje uppgiften är minst lika viktig som de andra två och att forskare ska kunna förklara sina resultat även för den som inte är insatt. Men ingen har ju bett hon som skrivit den här avhandlingen att förklara vad hon menar heller. Folk har ju upprörts av hennes avhandling (som alltså är komplicerad, även för den som är insatt i genusteori) som om en doktorsavhandling ska kunna läsas och förstås av vem som helst. Det är DET jag vänder mig emot.
Dessutom är det något som nästan bara genusteoretiska avhandlingar utsätts för. Ingen läser datatekniska avhandlingar och idiotförklarar doktoranden när de inte förstår.
Intressant argumentationsteknik.
line 10: ”appeal to authority”
line 20: Goto line 10
End
Vetenskap?
Det finns ingen som helst vetenskap i avhandlingen bara en massa flum.
Hej John och tack för din insiktsfulla kommentar!
Vad har du för kvalifikationer att avgöra avhandlingens kvalitet?
Hur man än vrider och vänder på det måste man vara oerhört frikostig med vidden av begreppet ”vetenskap” för att stationsbesöken ska klassas som det.
Frågan är ju egentligen varför det ska vara oerhört stränga beviskrav inom naturvetenskaplig forskning medan det här verkar saknas helt?
Det finns ju uppenbarligen metoder och ämnen som fungerar alldeles utmärkt att göra genusvetenskap av. Exempelvis hade doktoranden kunnat göra en statistisk analys av hur män och kvinnor uppelever tågstationer för att undersöka om där finns några mönster.