Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.
Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver
”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?
Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.”
Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.
Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:
”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”
Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.
Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?
Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?
Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?
Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.
Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.
Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.
Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.
Hit och dit och tillbaka igen 
Hon hävdar också att hon inte vill bagateelisera vad kvinnor utsätts för, innan hon övergår till att bagatellisera vad kvinnor utsätts för…
Ironin är slående.
Jag bara måste låna dig igen. Så bra skrivet. Jag blir helt ordlös inför hela isberget.
🙂
Så. Bra. Rutet! Go Charlotte!
Roar!
Låt mig få börja med att säga att jag verkligen inte har någon lust att starta ett nytt storbråk. Seriöst.
Jag vet inte hur bra koll du har på media i sverige (för du är befinner dig väl fortfarande i Finland?), men jag antar att du vet vad som satt igång hela händelseförloppet: att Cissi Wallin gick ut och namngav en välkänd skribent på Aftonbladet som hade våldtagit henne 2005 eller däromkring. Och från vad jag förstått (har inte 100% kläm på detaljerna så handlade det om en regelrätt våldtäkt där han drogade henne, band henne och förgrep sig på henne sexuellt. Och det rör sig här om en regelrätt ”kapten klänning”-typ (jag antar att du vet vem det handlar om). Flera unga kvinnor har nu trätt fram och berättat om sina erfarenheter med denna specifika man.
Det hela gav, inte helt oväntat, upphov till hela havet stormar på de sociala medierna, men i de traditionella medierna vad det först helt tyst om saken. Sen började man där komma med inslag om #metoo, men utan att med ett ord nämna ett ord om vad dragit igång #metoo på allvar i sverige och utan att på minsta sätt lossas om att det fanns minsta anknytning till Aftonbladet eller en medieskribent med väldigt hög svansföring.
Och vad tog man då upp i Rapport och Aktuellt som exempel på sexuella trakasserier? Jo, i Rapport så var det först en tjej som talade om att ”killar går efter och kommenterar” och att folk kommer fram och tar på en (ja, obehagligt, och inte okej, men sexuellt trakasseri?), en basketcoach som för ett år sedan råkade ut för att en domare satte handen på magen på henne och sa nämnde att en domare hade satt handen på magen och sagt ”oj, vilka bra magmuskler du har” (låter onekligen creepy och konstigt, men beroende på sammanhang och omständigheter, tja …), en tjej som säger ”även om det bara är en ofrivillig hand i midjan så är det nån som kommer in på ens territorium så där”. Hon sa faktiskt ”ofrivillig hand”, det innebär ju att beröringen är oavsiktlig och därmed inte bästa vilja i världen kan påstås vara en kränkning. (Jag är öppen för att hon kanske menade ”oönskad hand”, men det var inte vad hon faktiskt sa, och inte vad som förmedlades.
Och i Aktuellt hade de med bland annat programledaren Musse Hasselvall som späkar sig (och jag får bara ”kapten klänning”-vibbar av det) och berättar om hur hemsk han varit som tafsat på sin flickvän i köket. Alltså ”flickvän … köket”. Det är ju erbarmligt löjligt.
Jag tror det är det i ljuset man skall se Elisabeth Höglunds krönika.
Ingen normalt funtad människa vill ursäkta eller relativisera bort våldtäkter eller övergrepp, men det finns även en gråskala från helt oavsiktliga övertramp på grund av missförstånd till rena svinaktigheter där det är befogat att, som Höglund sa, ”ge honom ett slag på käften”.
Det var i hög grad traditionella media (inte minst SVT) som tramsade bort övergrepp och relativiserade dem, inte Höglund. Men deras försök att lägga locket på historien med skribenten sprack. De har långsamt tvingats släppa på förlåten och det är nu känt även för dem som enbart håller sig till traditionella medier att det handlar om en person på Aftonbladet som blivit anklagad för våldtäkt och att han nu har tagit ”time out”, medan saken ”utreds som ett personalärende” på AB. Inga traditionella medier har namngett personen, men alla som intresserar sig för saken vet vem det är.
Som sagt, det är inte min avsikt att ställa till ett nytt bråk, jag tror bara att du gör misstaget att skjuta budbäraren när du siktar in dig på Höglund i det här fallet.
Menar du, dolf, att Aftonbladet och Expressen har försökt leda bort uppmärksamheten från våldtäktsfallet genom att tala om helt annan typ av sexuella trakasserier? Om nej, så förstår jag inte vad det har med saken att göra alls. Om ja, så borde väl kritiken riktas mot dessa enorma mediehus och deras oförmåga att ta tag i allvarlig brottslighet, och inte mot de kvinnor (och män) som går ut och pratar om sina upplevelser av sexuella trakasserier.
För ja, alla de saker du räknar upp ÄR sexuella trakasserier (även om de självklart inte är lika allvarliga som våldtäkt). Och när man resonerat så långt så kan man t.ex läsa charlottes blogginlägg en gång till för att förstå varför det är viktigt att lyfta upp också denna form av sexuella trakasserier.
Och till exempel Cissi Wallin själv har ju skrivit en kolumn där hon lyfter upp just tafsandet på flickvännen i köket som ett av de där problemena som vi måste börja prata mer om. För på vilket sätt är det inte problematiskt att en pojkvän (som är den person man kan tycka att en flickvän ska kunna känna sig helt trygg med) mot flickvännens vilja tafsar på henne i köket (=hemmet=den plats där hon åtminstone borde kunna få känna sig trygg)?
(Förlåt, inte bara aftonbladet och expressen tydligen, utan mediehus överlag. Resonemanget kvarstår, men med den rättelsen.)
(Det här kanske är en dubblett, verkar som något gick fel på första försöket att posta den, men inte säker)
”Menar du, dolf, att Aftonbladet och Expressen har försökt leda bort uppmärksamheten från våldtäktsfallet genom att tala om helt annan typ av sexuella trakasserier?” Ja, exakt det jag menar. Och min kritik är inte heller avsedd att vara riktad mot personerna i nyhetsinslagen (men Hasselvall uppfattar jag som slemmigt ”virtue signaling”), utan kritiken riktar sig just mot media. Det finns ju ingen som helst möjlighet från någon att göra någon som helst vettig bedömning av rimligheten i vad en slumpvis vald person på gatan säger under 5 sekunder i ett nyhetsinslag.
Saker som ”kommentar på gatan” täcker ju ett väldigt brett register från komplimanger som uppskattas av en del, men inte av alla, till regelrätta trakasserier med skymfer, könsord och vulgära hot av typen ”skall knulla sönder dig jävla hora …” som alla normala människor anser vara låååångt över gränsen för vad som är acceptabelt. Så när en random tjej klagar på ”kommentarer på gatan” har man ju ingen aning om vad det rör sig om för kommentarer eller sammanhang. Så påståendet blir faktiskt intetsägande. Men det är inte kritik av henne eller påståendet i sig, det är kritik av hur nyheterna använder det. Se för övrigt svaret till Charlotte.
Men alltså Dolf. Hela poängen summeras i det här ”Så när en random tjej klagar på ‘kommentarer på gatan’ har man ju ingen aning om vad det rör sig om för kommentarer eller sammanhang.”
Jo, det har man. Det rör sig om kommentarer som gjort henne obekväm i sammanhang som för henne var opassande. Det är allt man behöver veta.
I beg to disagree. Det brukar ju heta att man inte skall döma någon ohörd. Även i detta fall gäller att man bara ena sidans version av saken. Och det i form av generalisering. Jag har ingen aning om vad hon anser vara en opassande kommentar, och till syvende och sist så har man både rätt att kommentera och tilltala andra människor.
Charlotte, du är bäst. Så ini helskotta bra skrivet. Jag blir tårögd av stolthet.
Skriv inte kilometerlång kommentarer på min blogg om du inte vill ha storbråk. Du vet ju hur jag fungerar vid det här laget! 😀
Jag är väl medveten om Cissi Wallins anklagelser, så har jag det sagt.
Sedan det här med de exempel du tar upp och vad du tycker är erbarmligt löjligt. Det är inte upp till dig att avgöra vad som är på rätt eller fel sida gränsen. Det är upp till kvinnan att sätta gränserna för vad någon annan får göra med hennes kropp. Cat calling, som du beskriver, är jävligt obehagligt, just eftersom man aldrig vet vart det slutar. Att bli förföljd av någon som kommenterar hur man ser ut och vad den personen vill göra med en hör till vardagen för många kvinnor, men det borde inte vara normalt. Även en pojkvän i ett kök kan kännas obehagligt. Tro mig. Jag har haft just en sån pojkvän i tonåren. Vi är ju förbi (eller borde vara förbi) den tiden när kvinnans kropp tillhör mannen bara för att de är gifta.
Höglund är en synnerligen kompetent och smart skribent. Hon är ingen grinig Trump på Twitter, som kan skriva vad som helst som någon annan sedan måste sätta in i kontext. Hon är erfaren nog att själv beskriva sin poäng och om hon vill att den ska ses i ljuset av något annat än den globala #metoo-kampanjen så är jag övertygad om att hon skulle ha skrivit det. Jag håller med henne i mycket av vad hon skriver i andra frågor men i det här tycker jag att hon har rejält fel.
Den blev lång för jag ville ge sammanhanget, och jag vet inte vad du ser eller inte ser i Finland av vad som händer här.
Korta versionen: Framträdande mediaperson som är tongivande i svenska debatten begår våldtäkt, media fokuserar på ofrivillig hand i midjan och tafsande på flickvän i köket.
Jag ifrågasätter inte kvinnornas berättelser, jag ifrågasätter medias användning av dem. Jag förstår att en ofrivillig hand i midjan upplevs obehagligt, men det är en olyckshändelse, inte ett övergrepp. Om en främmande karl klappar en kvinna i rumpan i affären så tror sjutton att hon upplever det som en kränkning, men om det skulle visa sig att han misstog henne för sin fru så bör saken vara avklarad när han generat har bett om ursäkt. Då är det inte ett övergrepp som man skall starta inleda en juridisk process för.
Och det där med att tafsa på sin flickvän i köket, det borde vara ett smärre vardagsproblem som man hanterar sinsemellan med kommunikation. Kan man inte det är det något grundläggande fel på förhållandet från början. ”Tafsande i köket” framstår mer som att klaga på repor i lacken när bilen borde ha körförbud för att varken bromsar eller styrinrättning fungerar. Om tafsande i köket verkligen upplevs som ett problem så är det snarast ett symptom på en mer djupgående spricka i förhållandet.
Men kontentan jag ville visa på var att media ganska klart försökte styra bort intresset från sin egen roll, men det gick inte. The cat is out of the bag. Nu har även en mediaperson på TV4 blivit avstängd för sexuella trakasserier och SVT har inlett en internutredning om sexuella trakasserier från en högre chef.
Det är inte heller enbart Cissi Wallin som har pekat ut Aftonbladetskribenten. Det är minst 4 stycken som har gått ut med hur de råkat ut för honom i olika sammanhang, plus flera personer som vittnat om att ”alla visste” men att man ändå fjäskade för honom.
Dubbelmoralen hos media har framgått ganska tydlige från hur de har hanterat den här saken när det rör en av deras egna.
Om någon upplever att någon annan tafsar så fattar du väl att det inte känns som en kärlekshandling. Du kan inte utgå från ditt eget liv utan får sätta dig in i att andra lever i andra sammanhang än dig. Och tack för så bra skrivet inlägg 💖
Det var väl precis det jag sa. Jag förstår att en oväntad/oinbjuden beröring känns likadan oavsett orsak. Men det måste väl ändå ha en viss betydelse vad uppsåtet var, om det överhuvud taget förekom ett uppsåt?
Om en karl klappar dig i rumpan i affären kanske det kan vara befogat att åtminstone fråga ”vad i helvete gör du” för skulle det vara så att han ärligt misstagit dig för sin fru så förtjänar du en misshandelsdom om du slog ut ett par tänder på honom.
Dolf, du lyssnar ju inte alls. Det är inte upp till dig att avgöra vad som är ok eller inte om det inte händer din kropp. Om kvinnor menar att tafsande pojkvänner (se för övrigt Ainas smarta kommentar om tafs) är ett problem för dessa kvinnor så är det ett problem för dessa kvinnor. Är det fel på förhållandet? Sannolikt, men det gör det ju inte mindre problematiskt.
Anna Gullberg har för övrigt skrivit flera bra texter om just det här med medias inblandning nu, och om hur komplicerat det är. De skyldiga ska straffas, men den juridiska vägen – inte via skammens some. http://www.gd.se/gavleborg/gavle/anna-gullberg-publicistisk-trovardighet-ar-en-kanslig-valuta-aftonbladet-och-tv4-har-en-svar-uppgift
Tycker den här bilden sammanfattar min kritik ganska bra:
Jag tycker mer det verkar som du inte förstår mig. Det finns väl alltid, till och med bland helt okända människor en acceptabel nivå av beröring (t.ex. knackar kvinnan framför på axeln och ”ursäkta, du tappade portmonnän”), eller för att verkligen ta ett extremfall, kolla pulsen på en person som segnat ned på trottoaren.
Lever man i ett romantiskt/sexuellt förhållande med en person har man väl en mycket högre toleransnivå för vad som utgör en okej beröring än vad man har med en främmande person? Eftersom alla förhållanden är olika, eftersom människorna i dem är olika, så kommer det att finnas vissa skillnader i vad som anses acceptabelt i dem. Och i ett nytt förhållande kommer det rimligtvis att förekomma ett visst ”trial and error” tills man vet var gränserna går.
Jag kan näppeligen se en klapp i ändan på partnern som står och diskar som en kränkning. Det gjorde till och med min mor med mig ända upp i vuxen ålder. (Utan någon som helst sexuell betydelse kanske det är bäst att tillägga.) Det var väl kanske tillfällen jag inte uppskattade det, för att jag var på dåligt humör eller irriterad, men rent generellt inget som jag hade problem med.
Antingen 1) kommer man underfund med varandra i ett förhållande och hamnar på rätt nivå efter ett tag, och då är ju problemet löst. Att i det fallet säga att ”jag var ett svin som tafsade på min flickvän i köket” är lite som att säga ”jag var ett svin som var attraherad av min flickvän”, det låter verkligen konstigt 2) man kommer inte överens och hittar inte en acceptabel nivå. Då kan det vara befogat att säga att någon av dem är ett svin om den ignorerar partern och inte tar till sig av dennes önskemål och då är det ett skitförhållande. Men att tala om ”tafsande” i ett föhållande skorrar falskt. Det ingår liksom i förutsättningarna för ett förhållande (av den typen) att sexuell beröring är okej, även om det finns begränsningar i förutsättnignarna för när, var och hur.
Jag har lite svårt att se varför beröring måste bli så svart och vitt, det är med beröringar precis som med tilltal, det kan ske med respekt för den man berör/tilltalar, eller det kan ske respektlöst osv.
Jag tror inte det finns någon kvinna som känner sig kränkt över att bli klappad i rumpan av sin pojkvän, om det händer en gång och han lägger ner utan tjafs om han får veta att man inte gillar det. Problemet ligger i att det för många män verkar vara en slags rätt man har i ett förhållande (och nej det behöver inte vara ett ”dåligt” förhållande för det). Mannen klappar rumpor, kramar bröst och torrjuckar medans man står i köket, och ett ”gör inte sådär älskling” räcker inte. Först efter att man ryter ifrån ordentligt lyssnar han, och då blir reaktionen ofta förnärmad. Som om man har kränkt honom tagit ifrån honom en rättighet. Och sorry to say, men börjar man sura för detta, då har man inte fullt ut accepterat premissen att kvinnor äger sin egen kropp även i ett förhållande.
Det är denna automatreaktion hos män som jag tror kvinnor vill lägga fokus på. Man vill att män slutar förvänta att det är okej med all slags beröring jämt, bara för att man är ihop. Klart att det blir trial and error i viss mån. Men att man liksom ändå behåller tentaklerna ute vid sexuell beröring för att kunna avgöra om partnern är med på noterna. Jag känner bara att många killar fäller in de där tentaklerna för gott när man blir ett par, för då är utgångsläget att det är fritt fram.
Jag vill inte heller dra igång något bråk – men blir lite osäker på vad du Charlotte menar med att ta upp intersektionaliteten. För visst måste man se till sammanhanget. En politiker som nyper städerskan i rumpan är åtminstone i kmina ögon klart ”värre” än om man gör det i ett etablerat förhållande.
Så jag tycker inte att det uteslutande handlar om ett nyp i rumpan, man måste se sammanhanget. Då går det att tala om ett strukturellt problem. Inte bara reducera det till ”män vs kvinnor”.
Eller?
Lek först med tanken på att det inom det ”etablerade förhållandet” finns sexuellt våld. Maken som nyper sin fru gör det för att vara rolig, men hon har fått stryk tillräckligt många gånger för att veta vad som väntar. Ett nyp i rumpan i ett etablerat förhållande måste inte alls vara bättre än något annat. Jag tog upp intersektionaliteten för att Höglund efterlyste analys och jag ville visa på att ett nyp i rumpan visst kan vara att sexuellt antasta någon.
När jag talar om ett strukturellt problem så menar jag att rumpnypen (som en del vill förringa) är en del av det stora hela. De är en del av problematiken. För de flesta av oss är de inte det värsta som kan hända, men de är liväl en del av pusslet. Och kampanjen handlar ju specifikt om vad kvinnor har blivit utsatta för av män – vilket vi också statiskt vet är det mest utspridda och med de allvarligaste konsekvenserna – så det är knappast att _reducera_ till män vs kvinnor utan att påtala ett specifikt problem.
Du har helt rätt. Det viktigaste just nu är att låta alla tjejer och kvinnor höras. Höglund får ha sina gränser andra tjejer har sina. Det är till och med ok att en kvinna tycker att ett nyp i rumpan var mysigt och ett annat var otäckt.
Så in i helvete bra skrivet!