Etikettarkiv | Sit on my face and tell me that you love me

Men det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan!

Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.

Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver

”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.

Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.

Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:

”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.

Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?

Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?

Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?

Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.

Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.

Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.

Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.

 

Det finns ingen åsiktskorridor att övervaka

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver på Expressen om att ingen går säker i åsiktskorridoren.

”För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. Dessutom kommer dina gamla fiender att ta tillfället i akt att tillsammans med nyförvärvade sådana ge dig en spark i mellangärdet när du redan ligger på marken.”

I mitt stilla sinne undrar jag; vilken jävla åsiktskorridor?

För är det någonting som blivit mer och mer uppenbart under de senaste åren så är det att åsiktskorridor är ett behändigt ord som betyder ingenting alls. Det finns ingen åsiktskorridor i någon enkelriktad mainstreammedia längre. Det finns inget politiskt korrekt som media håller fast vid och de enda åsikter som TV och tidningar vägrar ta in är de som bryter mot lagen – det som bryter mot god ton är för länge sedan upptaget i kanon. Men TV och tidningar är inte ens längre så pass viktiga att de skulle kunna upprätthålla någon allmän åsiktskorridor av politisk korrekthet. Härrigud, en av världens högsta maktpositioner innehas strax av en tomte vars främsta kommunikationsmedel även i internationella storpolitiska frågor är hans personliga Twitterkonto.

Det nya medialandskapet har välsignat oss med en sanslös massa plattformer för åsikter av alla de slag. En del människor, till exempel Blondinbella, har lyckats bygga upp ett namn, ett brand och en karriär på en sådan plattform där de (inom lagens ramar) kan skriva precis vad de vill. Säkert är det också det enorma utbudet och de mer demokratiska förutsättningarna för taltur som gör att folk reagerar så starkt som de gör när en person som Katerina Janouch kommenterar Sveriges flyktingpolitik. Janouch är en publicerad författare, hon är journalist och hon har en uppsjö väl etablerade plattformer från vilka hon har möjligheter att påverka och göra sina röst hörd. Men står hon sedan där uppe och säger saker som många av oss som lyssnar inte håller med om är det klart att hon får mothugg. Hon har rätt till sin åsikt (som för övrigt alltså inte är faktabaserad utan just en åsikt), men hon har banne mig inte rätt att stå oemotsagd.

Vi övervakar inte en åsiktskorridor. Vi utnyttjar våra forum och plattformer för att visa stöd eller missnöje, för att kommentera, diskutera och ibland debattera andras åsikter. Janouch hävdade i TV att Sverige inte har råd att ge pensionärerna mat på grund av invandringen. Problemet med det uttalandet är inte att det inte platsar i en stram åsiktskorridor utan att det

  • framställs som fakta (när det är en åsikt)
  • saknar statistisk grund (pensionärer har statistiskt fått det sämre men räknas in i samma grupp som sjukskrivna och arbetslösa – där förövrigt säkert många av invandrarna också hamnar i statistisken)
  • är direkt felaktigt (det finns ingen bevisad koppling mellan pensionärernas födointag och invandrare)
  • underblåser främlingsfientliga agendor (som vi vet är skadligt för ett öppet samhälle)

Varför i hela friden skulle vi låta det passera?

Visst, vill man undvika stormar bör man hålla tyst. Så har det varit sedan Hedenhös, för att låna ett uttryck från Heberlein. Att kasta ur sig åsikter på några av de större forumen är som att kasta sten på vattnet. Gör man det snyggt studsar den långt och bildar prydliga ringar längs sin färd, men kastar man utan större omsorg för hur man vinklar sitt kast blir det bara plask. Gör man det dessutom med en rätt stor sten blir plasket desto större. Att kasta en stor sten med bra studs kräver finess, viss träning och att vattnet är lagom stort och lugnt. Janouch har den här gången kastat lite som mina ungar gjorde där i treårsåldern när det var ungefär lika stor chans att de träffade sig själva i bakhuvudet som att stenen ens nådde fram till vattnet.

Så att säga.

Och vad företag med ansvar inför sina ägare (till exempel förlag) gör när en av dem som är deras ansikte utåt säger saker som de inte vill stå bakom måste vara upp till företaget. Det är inte en åsiktskorridor, utan affärssinne.

Sexiga rubriker och cybertrakasserier

Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.

”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”

Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.

”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”

Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.

The Daily Beasts artikel är baserad på en studie gjord av Demos. Följer man länken bakom ordet ”report” i the Daily Beasts artikel hamnar man emellertid på ytterligare en tidningsartikel med rubriken ”Sexism in Cyberspace: Men Receive More Twitter Abuse than Women” från Yahoo!. Därifrån, samt via en länk längre ner i artikeln på the Daily Beast, kommer man till tankesmedjan Demos studie. Den har i sin tur rubriken ”Male celebreties receive more abuse on Twitter than women”.

Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.

”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”

Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.

Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:

1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.

2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.

3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.

Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.

Eller kanske det bara är mannen som utvecklas.

Det blir sällan lika uppenbart hur stark den manliga normen är i vår uppfattning av människans utveckling som när man försöker googla bilder på tidigare utvecklingsstadier. Det finns alltså inte en enda bild där utvecklingen representeras av något annat än män.

 

 

Och så där fortsätter det in absurdum. Men vad har det för betydelse då? Är det inte ganska typiskt rabiata feminister att haka upp sig på sånt här, va? Grejen är den här: Det återproducerar männens dominans och mannen som norm – det grundläggande, äkta, som allt ska relateras till. Det är som om Bibelns idé om att kvinnan skapades från mannens revben styr även avbildningarna av evolutionen. Mannen utvecklades. Kvinnan fanns någonstans där i skuggorna.