Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

(Några av) Mina problem med Sanditon

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.

Nyhetsplock

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.

Nyhetsplock

Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.

Vardagslivet

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Graviditet är kanske ingen sjukdom men det är banne mig inte ett välsignat tillstånd heller

På förekommen anledning är jag en liten smula irriterad på alla de här typerna som vill framhålla att det minsann inte är en sjukdom att vara gravid. För många är graviditeten en prima räkmacka, jag förstår det, men bara för att kvinnor i alla tider varit gravida så betyder det inte att det är enkelt. Det betyder bara att kvinnor är jävligt bra på att ta skit.

Och det är klart att man kan se på saken som så att det vanligaste, globalt, är att kvinnor sliter på oavsett om de är gravida eller inte. Att västerländska kvinnor är bortklemade som inte längre klarar av att jobba hela dagar på ett varmt fält under graviditeten, utan kräver inte bara ledigt från jobbet utan också betalt för det. Det är ett sätt att se på saken.

Men det finns någonting så djupt orättvist i hela det där tänket, att gravida kvinnor av princip ska klara av detsamma som icke gravida eftersom graviditet inte är en sjukdom utan ett fucking välsignat tillstånd. Jag tillhör den mycket stora skara av kvinnor som kan kryssa av ungefär varenda krämpa på listan.

Jag börjar klassiskt med ett par månader av illamående. Och innan någon smartypants nu kommer och påpekar att det är helt normalt med illamående utan att ha provat på dygnet-om-graviditets-illamående så vill jag bara upplysa om hur utvecklingen gått framåt. När jag väntade Vilho för drygt 12 år sedan hette det att det inte fanns medicin att få. Jag låg och spydde kanske i genomsnitt fem gånger om dagen i tre månader. Med den här babyn så hörde jag av mig till vården redan tidigt, när jag kände vartåt det barkade, eftersom jag vet hur dåligt det är för kroppen att hålla på och spy så där mycket. Därför fick jag utskrivet Primperan.

Enligt FASS är Primperans huvudsakliga användningsområden för vuxna ”för att förebygga fördröjt illamående och kräkningar som kan uppstå efter cellgiftbehandling” och ”för att förebygga illamående och kräkningar som orsakas av strålbehandling”. Med hjälp av det klarade jag av att inte kräkas, även om illamåendet fortfarande ofta var bedövande. Illamående under graviditeten är inte en liten grej, även om det är väldigt, väldigt vanligt.

Sedan följde förstås halsbränna, svullna fötter, onda leder och liknande. Det mesta av det klarar man av ganska enkelt. Så kom foglossningen. Inte lite, utan jag-kan-inte-ta-mig-ur-sängen-foglossningen. Det starkaste som fanns att tillgå beträffande smärtlindring var (och är) Panodil. Barnen fick hjälpa mig att klä på mig. Under ett par månaders tid använde jag inte strumpor alls. När jag behövde gå på toaletten började jag nästan gråta för det gjorde så ont att sätta sig och resa sig. En av de saker som gjorde allra mest ont, av någon konstig anledning, var att spotta efter att jag borstat tänderna. Den där lilla framåtböjda rörelsen var helvete. Jag spottade hellre på min mage. A fick hjälpa mig att lyfta benen upp i sängen om kvällen.

Där någonstans började saker och ting kännas rätt motiga. Med många kuddar i sängen kunde jag ibland få några timmars sömn, men det räckte inte och det blev tyngre och tyngre att försöka ta sig för någonting alls. På rådgivningen ringde de i alla klockor för depression. Jag satt helst själv i ett mörkt rum och gjorde ingenting, förutom hade dåligt samvete över att jag inte gjorde något vettigare med min tid. Jag orkade bara inte.

Sedan började babyn fixera sig och stabiliserade därmed mitt skraltiga bäcken. Istället för att hamna i rullstol kunde jag så småningom börja röra mig utan kryckor och sedan rent av ta promenader igen.

Då svullnade ungefär varenda slemhinna upp, vilket är en helt naturlig följd av den ökade blodmängden och så vidare. Resultatet i praktiken var att både hals och näsa klabbade igen. Babyn tryckte dessutom på lungorna, så jag gick med den konstanta känslan av att inte få luft. Blodtrycket var bra, men pulsen var även i så kallat viloläge skyhög på grund av stressreaktionen andningssvårigheterna orsakade. Jag började sitta och sova (vilket jag gör fortfarande två månader senare) för det var det enda som fungerande i alla fall ibland. Kortison via inhalator och nässpray för att lätta upp svullnaden. Jag vaknar likväl med snustorra läppar och en tunga som känns som en kaktus för att jag andas med öppen mun. Försök somna om så, men en tre kilos babyklump som sparkar runt på insidan.

Lite kortare tålamod med graviditet-är-inte-en-sjukdom-typerna.

Den senaste veckan har jag till detta kunnat lägga förvärkar, som dyker upp sporadiskt under dagen men med mordisk nitiskhet under natten. Livmodern är vid det här laget en ganska stor muskel och regelbundna kramper i den gör inte susen för sömnen heller, om vi säger så.

Det här kan ju låta som en väldigt lång uppräkning av saker som är ganska skit med att vara gravid, och det är precis vad det är också. Jo, jag ska vara glad att jag väntar barn bla bla bla och jo, jag ska vara tacksam över att det inte är ute på landsbygden i Afrika whatever. Jag är glad och tacksam över de här sakerna.

Men jag är också grymt frustrerad över allt jag läser om kvinnor som har det likadant eller värre och som bara stretar på. Som får höra överalltifrån att kvinnor i alla tider gjort likadant. Som tror att de är de enda som inte riktigt klarar av det, som är de enda som inte är bra på det vi kvinnor är skapta för, vår mening med livet, vårt huvudsakliga syfte. Som tror på lögnen bakom termen ”morning sickness” och som får höra från kollegor, läkare och partner att graviditet inte är en sjukdom och det är helt naturligt.

Kuvahaun tulos haulle fuck that shit gif

Vad vi definierar som sjukdom är förstås helt kulturellt betingat. Till exempel ser vi inte längre homosexualitet som en sjukdom som vi måste bota. Men våra definitioner av sjukdom är kanske inte det största problemet eftersom det är väldigt semantiskt. Nej, jag ser två betydligt större problem.

För det första:

De betydande fysiska problem som många kvinnor upplever när de blir gravida tas inte på allvar, utan bemöts med att det naturligt för kroppen genomgår ju så många förändringar och det är dessutom en övergående fas. Men det är en fas som varar upp till nio månader, och har man till exempel inkontinens eller konstanta kräkningar eller foglossning så är det ju en jävla lång tid. Det finns liksom inget annat tillstånd som möts med samma missanpassade uppmuntrande förakt för lidande. ”Det går över”. Jovisst, men fram tills dess då?

Jag ser på förlossningsprogram och kvinnor talar om hur de vill ha en naturlig förlossning för att de vill ha ”den rätta upplevelsen”. Det vill jag ha den dagen män börjar be om naturliga prostataoperationer. Möt smärtan genom rätt andning, gott folk.

Genom att lära kvinnor att alla bekymmer som hör till graviditeten är så jävla naturliga och viktiga för att få den rätta upplevelsen lär vi oss att våra kroppar ska tillfoga oss smärta. Smärta är ett naturligt tillstånd för den kvinnliga kroppen. Det är ett tankesätt som klamrar sig fast vid kvinnan som naturkraften och den kvinnliga kroppen som någonting nästan mytiskt, som styr sig själv och bara vet vad den ska göra för tusentals år av kvinnliga upplevelser flödar i vårt blod. Kvinnan är kroppen och mannen är sinnet.

För det andra:

Medan vi lyssnar på våra kroppar och njuter av kraften i att bli sönderslagna inifrån precis som våra förmödrar också gjorde, vilar dagens samhället på helt andra prioriteringar och principer. Kvinnor uppmuntras att offra sig själva för att uppnå ideal som inte är värt ett skit när det kommer till kritan. En medicinfri förlossning är lika mycket värd som en vacker instragramfrukost när det kommer till att söka jobb. Visst, hade man fått skriva överst på sin CV ”fött och uppfostrat fem barn endast med hjälp av kaffe” så hade det kanske varit motiverat att göra det, men så fungerar det ju (tyvärr) inte. Barnafödande ses inte som en merit.

Dessutom, och jag inser att det här kanske ter sig en smula motsägelsefullt, så behöver ju inte det faktum att man mår aldrig så jävla babianballe när man är gravid betyda att man inte kan jobba alls. För egen del var månad sju till åtta, då jag egentligen borde ha jobbat på som en oljad gnu med mitt nya forskningsprojekt, månader som nästan helt gick åt till att försöka ta sig igenom dagen. Månad nio däremot, som borde ha varit mammaledighetens början, fick jag bättre balans i andningsproblemen och sömnbristen och kan jobba en hel del. Ja, och nu med bara ett par dagar kvar till beräknat datum sitter jag här och skriver kolumner och abstract och jobbar på en artikel. Med lite större flexibilitet i dagens rigida system skulle man kunna utnyttja den gravida arbetskraften, utan att köra slut på den helt. Det måste liksom gå att hitta någon sorts balans i att en del klarar av att jobba hur bra som helst, andra inte alls, och de flesta mer eller mindre i perioder.

Poängen är väl att det är olika för alla, att vi måste acceptera och respektera att det är olika för alla och att det är hög tid att vi slutar låtsas som att det naturliga med en graviditet innebär att det är naturligt att kvinnor ska genomlida alla dess pinor. 

Hur som helst. För ett par veckor sedan var jag på gravidfotografering, som fotograf Chanette Härus erbjöd. Det är det kallaste jag någonsin har gjort, men det är också kul att ha lite proffsiga bilder från slutrakan. Vid tillfället var det ungefär -15 C i luften och en frisk nordlig vind (tror min telefon sa att det skulle kännas som -25 C), men jag hivade av mig jackan och log i alla fall. För vad gör man inte?

Nyhetsplock

Jävla betalmurar

Jag betalar gärna för journalistik. Verkligen. Det gör jag. Men nu när både SvD och DN har lagt i princip allting bakom betalmur håller jag på att få fullkomligt fel i huvudet. Jätteviktiga nyheter och välskrivna kommentarer som inte kommer folk till godo, som inte kan spridas till dem som behöver läsa. Det här kommer bara att bredda klyftan mellan dem som läser så kallad etablerad media och de som läser alternativ och det är inte bra.

Jag vill inte ha tillgång till allt digital material och hela SvDs arkiv. Jag vill läsa vissa, utvalda artiklar som jag är intresserad av. Sporten skulle jag till exempel inte läsa ens om det var SvD som betalade mig för det. Och detsamma gäller DN. Det är några artiklar i veckan som jag skulle vilja komma åt. Dessutom läser jag gärna andra digitala nyheter också och jag skulle gärna betala för det även om jag inte är tvingad till det.

Så nej. Jag tänker inte gräva fram mitt betalkort för att registrera mig på förtitolv olika ställen för att kunna läsa ströartiklar. Det måste gå att ordna finansiella bidrag till journalistik på något annat vis, utan bli en Lamotte. Och jag vill kunna sprida välskrivna artiklar så att de kan komma andra till godo – särskilt dem som inte skulle betala en spänn för att få läsa. Vi får inte ha privilegierad, högkvalitativ journalistik som bara finns tillgänglig för några få.

Nyhetsplock

Arvsynden och tacksamheten och I don’t even

Det är tunga, tunga dagar i efterdyningarna av ungefär tjugo livsavgörande saker som staplats på varandra de senaste åren, och nu ska hanteras i ett smärtorus av foglossning och sammandragningar. Jag orkar inte göra någonting. Hade det inte varit för hunden hade jag knappast tagit mig upp ur sängen och än mindre ut ur huset. Igår tvättade jag (av den enkla orsaken att jag inte hade några rena underkläder kvar), men redan det kändes som lite väl ansträngande för mitt bräckliga jag.

Så. Jävla. Blasé.

På så vis är det förstås riktigt trevligt att Hufvudstadsbladet glatt fortsätter att publicera professor Lillkranks kolumner om #metoo för orkeslösa tanter av min sort drivs av nej-nu-jävlar, när kattungar och cupcakes inte räcker till.

Om vi säger så här; jag letar efter ett citat ur Lillkränkts Lillkranks text att börja diskutera. Att liksom utgå ifrån. Det går inte. Texten måste läsas i sin helhet. Så fantastiskt fucked up är hela grejen.

”Arvsynden är världshistoriens bästa affärsmodell. Först skapar man en historia om Adam och Eva, syndafallet och oundvikliga straff i helvetets eld. Sedan erbjuder man sig själv som en lösning, för ett pris.

Likväl, tänk om jag kunde övertyga er alla att jag äger atmosfären. Ni måste betala mig för att få andas. Sedan låter jag i min outgrundliga godhet och nåd er leva, men i gengäld måste ni underkasta er och göra som jag säger. Ingen skulle gå på det tricket. Jag skulle bli inlåst på dårhus. Men tänk i stället om jag var en organisation. Steg för steg skulle vi ta makten över världsbilden genom barnuppfostring, utbildning, historieskrivning och medier.

Sekulariseringen har tärt på kyrkans makt över själarna, men affärsmodellen är alltför bra för att kasseras. Kulturvänstern och radikalfeministerna kör sin egen version. Arvsynden är inbakad i den västerländska civilisationen och roten till allt ont är den vita, heterosexuella, köttätande mannen. Alla som tror sig ha drabbats samlar offerpoäng. Den vita mannen tvingas lösa in dem med riktiga pengar och underkastelse. Metoden har varit framgångsrik till den grad att det gått inflation på offerpoäng. #metoo-rörelsen skrapar bottnen i skattekistan genom att likställa ett tafatt raggningsförsök med våldtäkt.

Men storyn är falsk. Visst, den vita mannen har ägnat sig åt korståg, kolonialism, förtryck, exploatering och mord. Men detsamma har alla gjort, från mongolerna till araberna till aztekerna. Alla civilisationer som har haft styrkan att plundra sina grannar har gjort det. Detta är det historiska normala. Den vita mannen har ingen särskild skuld, inte heller den vita kvinnan som gärna varit med att dela på bytet.

På minussidan är alla civilisationer lika goda kålsupare, variationerna finns endast i volym och metod. På plussidan uppstår däremot historiskt onormala skillnader. Den vita mannen avskaffade slaveriet, tillät sina kvinnor emanciperas, formulerade de mänskliga rättigheterna och skapade välfärdsstaten. Allt detta åstadkoms under upplysningens kultur av självrannsakan och kritik mot teologiska auktoriteter. Som den mycket missförstådda historikern Francis Fukuyama påpekat är den liberala demokratin med marknadsekonomi det enda kända system som lyckats med tricket att samtidigt skapa både välstånd och frihet.

Av den rika och självkritiska vita mannen kan förfördelade minoriteter faktiskt hoppas på att få upprättelse och kompensation. I andra civilisationer ger offerstatus inga poäng, endast piskrapp. Försök i Ulan Bator eller Kabul den som törs.

Den vita mannens arvsynd är ett historiskt falsarium. Den bygger på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria. Det finns mycket att kritiskt betrakta, men ingen allmän och obotbar skuld. Däremot finns det en grupp hänsynslösa profitörer i färd med att exploatera affärsmodellen som ger riklig vinning till den som kan gripa makten över själarna.”

Kuvahaun tulos haulle black books gif

Lillkrank är professor i produktionsekonomi. Han är säkert skitbra på produktionsekonomi. Hans tanke om att profitera på atmosfären skulle säkert gå att genomdriva om han bara försökte. Men med risk för att hamna i ett ”nej-det-är-DU-som-är-dum”-träsk så är det faktiskt han som visar på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria.

För det första verkar gränserna för vad som är Europa en smula suddiga. Lillkrank tar själv upp exempel där den vite mannen har varit ett klassisk praktarsle i form av korståg och kolonialism. Hela vitsen med korstågen och kolonialismen är ju att det inte skedde på europeisk mark. Det är saker som tillhör världshistorien – inte den europeiska historien. Lillkrank verkar snarare definiera allt som den vite mannen har drivit som en del av den europeiska historien, vilket bara det är ett eurocentriskt von-oben-perspektiv som heter duga.

För det andra påpekar Lillkrank att andra folkgrupper faktiskt också haft sin beskärda del av dåligheter. Han tar upp aztekerna och mongolerna, vilka båda är folk välkända för sina våldsamheter, men det är också folk som i det formatet de en gång var kända har varit utdöda i många hundra år. Aztekerna är i dagsläget inte ett jättehot mot klimatet. Mongolernas brott mot mänskligheten får ses som lika preskriberade som korsfararnas. Araberna däremot, skulle vi ju kunna fortsätta med om vi ville.

Och det vill vi.

För araberna har gjort och gör fortfarande massor med dumheter, om vi ska generalisera. Men för den som faktiskt har läst utomeuropeisk historia kommer det inte som en nyhet att araberna också har bildat och upprätthållit fantastiska, blomstrande kulturer som givit oss siffror, algebra, sjukvård, byggnadskonst, bevarandet av antika tänkare, filosofi, poesi och så vidare in absurdum. Vill man framhålla den västerländska upplysningen som något på plussidan för den vite mannen så kan man hitta precis lika många saker på plussidan för den arabiske mannen.

Observera att nyckelordet är ”man”.

Genushistoriker har i årtionden redan uppmärksammat att de traditionella historiska epokindelningarna endast gäller männens historia. Upplysningen, som Lillkrank gillar så mycket, var inte en upplysning för kvinnor. Å ena sidan drevs upplysningen i betydligt högre grad än vad tidigare forskning har uppmärksammat även av kvinnor. Den indelningen mellan privat och offentligt som skulle komma under 1800-talet hade ännu inte fått fäste. Genom kvinnors texter och framförallt genom deras engagemang i det fria samtalet i deras organiserade salonger kunde upplysningstankarna frodas.

Å andra sidan gäller det, för att låna ett uttryck, inte alla kvinnor. Det handlar inte om kvinnor i allmänhet utan om en viss sorts väldigt rik kvinna, med rätt kontakter, på precis samma sätt som de kända upplysningsmännen var en viss sorts man, ur en viss samhällsklass. Men eftersom det var mannen som var normen fick även män i de lägre stånden del av upplysningens förändringar på sätt som de vanliga kvinnorna inte fick.

Det heter ”Frihet, jämlikhet och broderskap” av en anledning. (Att kvinnor inte räknades in i den ekvationen, utifall att det krävde förtydligande.) Nej men har du inte sett den där tavlan med Marianne då va, frågar sig säkert någon. Jo. Många gånger. Titta noga på den en gång till.

Kuvahaun tulos haulle frihet jämlikhet broderskap

Den barbröstade kvinnan är inte Marianne utan Friheten. I likhet med de antika idealen avbildas Friheten som en kvinna. Det betyder inte att fransmännen såg kvinnor som fria mer än vad antikens män gjorde. Den gudomliga Friheten leder männen, inte kvinnorna i kampen för männens frihet.

Det samma kan man förövrigt säga om amerikanernas ”All men are created equal”. Alla män är skapade lika. Kvinnor, not so much.

Men åter till Lillkranks text och den vite mannens oskuld. Jag fastnar särskilt på hans förtjusande hjärnprutt om hur alla andra borde vara tacksamma mot den vite mannen, snarare än arga över dennes påstådda privilegier. Den vite mannen avskaffade slaveriet. Dude, vem fan tror du det var som plockade sisådär en 10 miljoner afrikaner och skeppade dem till slaveriet i den nya världen, huh?

Jo, araberna hade slavar och jo, araberna (och till viss del afrikaner själva –  Nordafrika låg ju under araberna) deltog i slavhandeln men det saknar liksom motstycke till slavhandeln som den vite mannen drev. Och som den vite mannen tjänade på. SOM DEN VITE MANNEN FUCKING FORTFARANDE TJÄNAR PÅ.

Slaveriet rör ju inte mig personligen, men jag har full förståelse för om Lillkrank inte kommer att bli överöst med tackbrev för slaveriets upphävande. Medan han väntar kan han dock med fördel läsa lite av den utomeuropeiska historia han vurmar för, och bekanta sig med kolonialismens och slaveriets effekter på dagens Afrika och dagens USA. Till exempel Norrie MacQueens Colonialism. På sida 156-157 skriver han

”On the dark side, colonialism lies somewhere beneath the surface of most of the violent conflicts that afflict the contemporary world […]. The so-called ‘war on terror’ – in the Middle East, Asia and Africa – is perhaps not the Manichean struggle between good and evil, darkness and light that its more enthusiastic supporters claim. Its roots lie in the complex of unsolved problems over land, culture and perceive inequalities in the distribution of world power that is a heritage of colonialism.”

Kuvahaun tulos haulle scramble for africa
Tack, killar, för att ni gjorde ett så bra jobb med de raka, prydliga gränserna! Det har verkligen underlättat för alla!

Jag borde väl istället visa lite jävla tacksamhet för att den vite mannen var god nog att tillåta ”sina kvinnor emanciperas”. Hur i hela helvete kan man ens skriva den meningen på fullt allvar. ”Tillåta”? ”Sina kvinnor”?

Kuvahaun tulos haulle suffragettes
Män tillåter sina kvinnor rättigheter. True story.

Kuvahaun tulos haulle suffragettes rally
Tack, män, för era betydande insatser för kvinnors rättigheter! Jag vill också passa på att tacka Hitler för Autobahn. Det gjorde du jävligt bra!

Gladast blir jag när Lillkrank gör kopplingen till #metoo och säger att den vite mannen får betala för kvinnornas offerpoäng med riktiga pengar och underkastelse. Fun fact; det år 1874 kom en ny lag enligt vilken en gift kvinna skulle ha rätt att själv råda över sin arbetsinkomst. Innan dess var det maken som hade hand om även de slantarna. Det behövs riktiga pengar från män till kvinnor. Inte som straff, utan som en utjämning av resurserna i samhället.

Och underkastelse? Alltså, I don’t even. Vi begär ju inte mer än rätten att bestämma över vår egen kropp. Fun fact; först år 1994 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott i finsk lagstiftning. Det krävs ingen underkastelse. Det krävs bara lite jävla respekt för att ett nej är ett nej är ett nej och NEJ.

Kuvahaun tulos haulle hell no wonder woman gif

Nämen lite mer tacksamhet, tjejer! Nästa gång en hygglig kille har svårt med skillnaden på raggningsförsök och våldtäkt kan ni tänka på allt gott den vite mannen gjort för världen, på hur han gav er rösträtt och frigjorde slavarna. Sedan är det ju bara ställa upp och bjuda till. Världen hade ju trots allt inte varit ett sådant fantastiskt ställe för kvinnor och rasifierade, om inte den vite mannen visat oss Den Rätta Vägen och låtit oss följa honom på den.

EDIT: Jag skyller på gravidhjärnan, men herr professorn heter alltså Lillrank – inte ens Lillkrank som jag konsekvent har kallat honom i många år redan.