Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.