Etikettarkiv | Nyhetskommentarer

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Var är kärleken?

Jag är knappast den enda som har lite svårt att koncentrera sig på jobbet och som uppdaterar nyhetssidorna lite väl ofta i dag. Valet i USA påverkar oss alla. Det formar vilken sorts värld vi vill leva i.

Och jag är besviken. Sorgsen.

Inte som att jag gillar Biden. Det gör jag verkligen inte. Det bästa med Biden, i mitt tycke, är hans val av vicepresidentkandidat. Vad gäller politiska ståndpunkter står demokraterna förstås närmare mina än vad republikanerna gör, men det här handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet och om människovärde – eller kanske snarare avsaknaden av detta.

Jag lyssnade på en intervju där de talade om att det här valet är både moraliskt och politiskt. Politiskt finns det fortfarande en chans för Biden att vinna, men moraliskt är valet förlorat. Trump har skapat ett internationellt politiskt klimat som är direkt skadligt för de internationella relationerna, men han har också skapat ett nationellt debattklimat som tillåter eller rent av uppmuntrar till hot och våld – särskilt mot redan utsatta grupper. Jag hade så hoppats att folk nu skulle ha ställt sig upp och sagt att man inte får bete sig som Trump gör. Att det helt enkelt inte är acceptabelt enligt de västerländska värderingar såväl USA som våra nordiska länder är byggda på att hålla på som han gör. Han är en mobbare. Och han får medhåll. Dels i röster, men också i tystnaden från hans politiska kollegor som förvisso ser att han klampar över alla anständighetens gränser men ändå liksom lite tjänar på det och därför inte säger något.

Som jag hade hoppats, att folk nu skulle säga något. Alldeles oavsett vem som får de 270 elektorer som krävs för att vinna så är det här valet redan förlorat.

Lite snabbt om att placera en random mans kvinnor framför fienden

Det kom en insändare till HBL och det kan eventuellt hända att jag flippade lite. Det handlar om försvarsmakten och om vad kvinnor och män kan göra. På ett sätt är det lite roligt, för tidigare idag trillade jag på en fotoserie om kvinnor som utför sina vardagssysslor med barn hängande på sig och tänkte att den där myten om att kvinnor är det fysiskt svagare könet är så tradig. Kvinnors fysik är nämligen en av de saker som insändarskribenten slänger sig med.

”[D]et går inte att ändra på att mannen fysiskt är det starkare könet.”

Det finns (minst) två stora problem med det tankesättet.

1: Det är bara delvis sant och då på en väldigt generell nivå. Män är till exempel också generellt längre än män, men det finns liksom aldrig några kampanjer för att bara män ska få göra sådant som långa får göra. Tänk er ett tivoli, där en del åkattraktioner endast lämpar sig för den som uppnått en viss längd. Tänk er sedan att man förutsätter att män på grund av att de är män har uppnått den längden och därför tillåter män av alla storlekar, men inga kvinnor, att åka. Skittöntigt. Den goda fysik som eftersträvas i militären kan kvinnor också utan större problem uppnå. Jag kan garantera att många av de män som nu gör värnplikten är fysiskt svagare än många kvinnor. Fysisk styrka är bara ett svepskäl. I kulturer där kvinnor är mer fysiskt aktiva än vad vi generellt är här, är kvinnor givetvis fruktansvärt starka. För att de måste.

2: Modern krigföring handlar inte om fysisk styrka så det är egentligen en ickefråga.

Insändarskribenten menar dessutom att han vet många kvinnor som hellre skulle stanna hemma och sköta hemmet om det var ekonomiskt möjligt, men att samhället redan förstört den möjligheten. Jag vet många män som skulle vilja stanna hemma och sköta hemmet också. Att det finns kvinnor som vill uppfylla den roll skribenten tycker att de ska begränsas till betyder inte att det är rätt att tvinga alla därtill. Däremot skulle man väl kunna satsa på att fler män får vara hemma om de vill.

”Ser man tillbaka på krigen genom historien, är det också kvinnorna som fått ta emot fiendens vrede då den lyckats störta det försvar som männen försökt hålla. Sådant övervåld har skett gång på gång. Vi vill inte utsätta våra kvinnor för detta genom att placera dem i fiendens väg, som godbitar under frammarschen. Men om något hör till mannen är det just att försvara våra nära och kära.”

Det här är så snett att jag knappt vet var jag ska börja, men så här: jo, kvinnor har använts av trupper som brutit igenom försvarslinjer. Det stämmer. Men kvinnor har i alla tider hjälpt till med försvaret, och när linjerna faller har både män och kvinnor fått plikta. Övervåld kallas det när civila drabbas – oavsett kön. Är det fler civila kvinnor? Säkert, men våld blir inte övervåld bara för att det drabbar kvinnor.

For the first time, women soldiers in combat duty posted along LoC - Making  history | The Economic Times
Slide 6 of 24: Ayesha Farooq, 26, Pakistan's only female war-ready fighter pilot, climbs up to a Chinese-made F-7PG fighter jet at Mushaf base in Sargodha, north Pakistan on June 6, 2013. Farooq, from Punjab province's historic city of Bahawalpur is one of 19 women who have become pilots in the Pakistan Air Force over the last decade - there are five other female fighter pilots, but they have yet to take the final tests to qualify for combat.

Sist, men definitivt inte minst: Käre man. Vi är inte era kvinnor. Vi är våra egna. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska utsättas för och inte. Och om du tror att det bara hör till mannen att försvara de nära och kära, har du aldrig sett någonting hota en kvinnas barn.

Några tankar om journalisters frågor

Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.

Exempelvis:

En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.

Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.

Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.

Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.

Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.

Jag är med henne

Så YLE hörde av sig och ville ha en kommentar kring det hoolabaloo som blev när statsminister Sanna Marin var med på ett modefoto iförd en kavaj men ingen topp. Som om det vore slutet på världen. Och jag suckade och berättade som det är, att det här är en del av ett djupt rotat, patriarkalt mönster enligt vilket kvinnors sexualitet måste kontrolleras och alla representationer av kvinnor på maktpositioner måste trashas. En del verkar tro att det handlar om vad kvinna har på sig. Det gör det inte. Det handlar om kön.

Sedan tog det förstås inte lång tid förrän jag fick höra från de där som ”i princip” håller med men som tror att det skulle bli samma ramaskri om det gällde en man. På frågan huruvida de skulle kunna frambringa något som helst bevis för den ståndpunkten svarar de att jag ska tänka mig att det skulle bli sådan uppståndelse. Jag har förvisso bra fantasi – det är inte problemet här – problemet är att jag ombeds tänka mig att det vore likadant för en man när det inte finns några tecken på att det vore så.

Maktens symboler är fortfarande manliga. Kvinnors sexualitet kontrolleras fortfarande. Det är de här två sakerna som gör att det skiter sig, när statsministern bara har hud under sin kavaj, men inte till exempel när en manlig president sitter naken på en häst* eller en blir fotograferad i bastun. Att rida och att driva storpolitik på en bastubänk är manligt. Det är makt. Det finns ingen konflikt i symboliken.

Vi borde ha kommit längre än att göra en vuxen kvinnas trots allt relativt modesta klädval i en modetidning till en fråga om kompetens i yrkeslivet. Jag är helhjärtat och barbröstat på hennes sida.

* fast han var nog inte president när den bilden togs

Mina tankar om masker

Det finns förstås rätt många saker som stör mig i debatterna kring coronaviruset, och jag försöker undvika att skriva om det för det blir garanterat dålig stämning, men nu kan jag inte låta bli.

Det här med masker alltså hörrni. Att det ska vara så satans svårt att ta till sig forskningsresultat och sedan fundera över hur de kunskaperna ska kunna appliceras i praktiken.

Några saker vet vi ju med säkerhet om masker.

  • De skyddar inte bäraren. Så är det bara.
  • De kan skydda andra runt omkring.
  • Man får inte röra masken med händerna, dra den lite av och på, använda den vid flera tillfällen, ha den käckt på hakan, låta den dingla från ena örat eller ens lyfta på den när man vill andas.
  • Masker som inte används enligt konstens alla regler har sannolikt motsatt effekt på smittskyddet eftersom de bli potentiella smitthärdar.

Den positiva effekten på begränsning av smittspridningen kommer alltså endast av att maskerna används korrekt och att användningen av dem inte leder till att folk drar ned på det betydligt effektivare distanshållandet och handtvättandet, vilket har varit tydliga trender. Det är alltså, rent objektivt, en hel rad faktorer som måste klaffa för att masker ska fungera. Forskningen säger således att när alla de här faktorerna uppfylls – utan undantag – kan masker ha en viss positiv effekt.

Man behöver ju inte vara smittskyddsexpert för att se vissa… fallgropar.

Till detta ska läggas att masker är en extra utgift och att det i coronas fotspår redan är en ekonomisk omöjlighet att få mat på bordet för många familjer. En familj på fem personer som ska införskaffa masker till hela familjen kan få punga ut med flera hundra euro extra på en månad, om de ska kunna använda maskerna korrekt. Var i hela helvete ska de pengarna komma ifrån?

Man är både blind och dum om man inte ser hur obligatoriska masker har världens potential att bli en klassfråga, där de som har råd kommer att klara av att visa sin status genom att använda masker korrekt, precis som att de kunde hålla småttingarna hemma från dagis, fortfarande köpa mat under permitteringarna och stötta sina äldre barns skolarbete när skolorna stängde ner.

Så vad forskningsresultat beträffar, råder det ingen tvekan om att effekten av att använda masker är ganska liten – även om de används korrekt. Att hålla fysiska avstånd och att tvätta sina händer, nysa och hosta rätt samt stanna hemma om man har några som helst symptom är alla åtgärder som har betydligt större effekt. Jag tänker mig att folk gärna vill ha masker för att det är en synlig åtgärd, och det finns så många problem med det att jag knappt vet var jag ska börja. Föreställ er polisandet av andra. Föreställ er ångesten hos den som har verkligt giltiga orsaker (kanske rent av hälsoskäl) att inte kunna använda mask. Föreställ er den ekonomiska smällen för den som redan har det svårt och föreställ er allt jävla skräp. Smittskydd är inte enkelt, utan en lång kedjereaktion av faktorer som går att förutse men också jokrar. Det finns således inte ett enkelt och korrekt svar kring huruvida obligatoriska masker på det stora hela skulle ha en begränsande effekt på spridningen av corona, hur mycket vi än tycker om tydliga svar.

Och grejen är att det inte är förbjudet att bära mask nu heller. Den som vet med sig att den kan använda mask korrekt och därmed vill bidra till ett visst skydd för andra kan alltså redan göra det. När de här typerna sedan hojtar om obligatoriska masker så handlar det således inte om deras egen rättighet att bära eller inte, utan om möjligheten att kunna slå ned på andra. Det stör mig.

Tyst.

Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.

Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.

Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.

Om strukturell rasism och sånt

Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.

Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.

Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.

Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.

Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.

Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.

Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.

”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”

Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.

Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.

Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.

Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.

Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.

Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.

Det här med riskgrupper

Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.

Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.

Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.

Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.

Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.

Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.

Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.