Etikettarkiv | Nyhetskommentarer

Då är man ond

I går såg jag DN:s video från ett reportage från ett av de kurdiska fångläger där svenska IS-barn nu lever (och dör), utsvultna och ensamma. Visst gråter jag över den tre kilo lätta, undernärda smutsiga babyn som knappat orkar dra sig framåt, men det är åttaåringen som följer efter reportern till bilen och på svenska stillsamt ber att få komma tillbaka till ”huset” som krossar mig. Huset som han bott i i Göteborg, innan han drogs med till kriget. Han har minnen av ett annat liv. Förklara sedan för honom varför han måste vara kvar i fånglägret, när reportern och teamet får åka tillbaka till Sverige. Barnet har inte gjort något fel. Han sitter i fångläger på grund av något som hans föräldrar har gjort. Undernärd. Smutsig. Övergiven. Och svensk.

Och hela dagen undrade jag varför just den här videon drabbade mig så hårt. Är det för att det är vita barn? För att den lilla babyns ljusa hy och blonda kalufs är en sådan kontrast mot vad vi är vana att se i sådana läger? Reagerar jag verkligen starkare för att det är vita barn?

Det var en tanke som jag inte riktigt uppskattade.

Men nej, det är inte barnens hudfärg, eller egentligen alls att de är svenska barn, utan det faktum att just de här barnen (som jag skrev i går) visar ondskan i våra nordiska samhällen. När det gäller syriska barn, irakiska barn, iranska, kurdiska, whatever lite brunare barn så kan man ändå kategorisera människors ovilja att hjälpa till som rasistisk, och jag ska inte säga att jag accepterar det, men det går på något teoretiskt plan förstå. Man vill hjälpa ”sina egna” först. Det är ändå en ganska mänsklig tanke.

Den mänskligheten, den sista lilla gnuttan av mänsklighet i den rasistiska världsbilden, smulas sönder när folk på allvar kan se den där videon och tycka att de barnen inte är välkomna i Sverige. Vad är man när man tycker att vita, svenska barn ska få dö i fångläger hellre än låta dem komma hem och få en chans att leva? Vad är man när rasist inte längre räcker till för att beskriva ens människosyn?

Jag är ganska säker på att om det hade funnits en generell vetenskaplig definition av vem som är ond, så skulle det vara den. Att låta barn dö i fångläger, inte för att det är krig i deras hemland, inte för att det skulle saknas strukturer och resurser att ta hand om dem, inte för att man inte känner till dem eller inte kan nå dem, utan för att man tycker att det är rimligt.

Och vi lever nu i ett samhälle när många inte har några som helst problem med att säga att barnen ska lämnas åt sitt öde. De gör det under eget namn. Högt och tydligt. En del från maktpositioner eller betydelsefulla plattformer. Lät fångvaktarna i Förintelsens läger så här också? Pratade de lika öppet och stolt om sitt arbete? Skrek de lika hätskt åt dem som försökte hjälpa fångarna? Jag förstår inte.

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.

Att trasha barn som vill ta ansvar

Ok. Så vuxna är ganska bra på att trasha barn i största allmänhet, men klimatstrejken har givit upphov till en sällan skådad trashstorm. Barn, som med argument baserade på vetenskapliga forskningsresultat och demokratiska metoder försöker påverka beslutsfattare att driva en politik som räddar deras framtid kritiseras för att inte vilja ta ansvar för sin skolgång.

Om barnen är oroliga för miljön kan de ju börja gå till skolan, skrockar vuxna hånfullt. Det oförblommerade och extraordinära föraktet med vilket barnen möts vore illa nog om det hade en gnutta av fakta bakom sig, men som det är nu, när det är barnen som har vetenskapen på sin sida och ett av de vuxnas bästa argument är att andra länder är värre så blir det ett sånt sorgligt epitom över vår tid. En tid där vi har tillgång till kunskap men väljer att inte nyttja den.

Och det är ungefär samma personer som normalt brukar hålla på sin egen yttrandefrihet som nu vill tysta barnen. Samma personer som tror att muslimer invaderar våra länder, att feminismen är ett hot mot män, att homosexualitet är en sjukdom, att alla journalister med utbildning och skyldighet att följa journalistetiska regler är vänstergröna blomsterhattstanter. Och det är exakt samma antivetenskapliga diskurs.

De försöker göra vetenskapligt belagda fakta till frågor om åsikter. Det samlade forskningssamfundet är ju rörande överens om att vi är ganska fucked för det här med miljön, om vi inte tar till väldigt drastiska åtgärder senast igår. Forskarna har till och med varit så schyssta att de kommit med förslag, närmast i form av checklistor, för hur vi skulle kunna försöka rädda planeten. Och folk bah ”nämen jag tycker inte att det är något problem att äta kött och använda engångsplast”. I Sverige äter vi nästan 60 kg kött per person och år och globalt räknar man med att mellan 8 och 13 miljoner ton plast hamnar i naturen varje år. Att äta kött och använda plast är saker vi kan dra ner på. Massor. Forskningen visar att vi måste göra det. Oavsett om någon utan utbildning i ämnet eller den minsta insikt i miljöfrågor anser det vara bra eller inte.

Science doesn’t care what you think. Klimatförändringen är inte en fråga om åsikt, utan en fråga om fakta. 

Här där jag bor hade högstadieeleverna byggt snögubbar längs vägen. Smutsiga, sorgliga snögubbar med skyltar i sina snögubbehänder. Texterna på skyltarna uppmuntrade bilister till att tänka om och påpekade att varje bil är ett hot mot miljön, och de har rätt. Visst, en enskild bil är inte ett hot för det är ju det totala antalet som är problemet, men varje enskild är ju en del av det totala och forskningen visar tydligt att bilismen behöver omvärderas. Så vuxna reagerar med att säga att vi borde förbjuda alla bilar, och då behöver inte vuxna längre gå till jobbet. Supernajs! Sedan lägger vuxna in bilder på bilköer i Kina där de verkliga problemen finns.

Vi måste sluta behandla alla saker som är viktiga för jämställdheten, miljön och demokratin som fluffiga, svårdefinierbara åsiktsfrågor där random dude på internet har lika rätt som den som spenderat år av sitt liv med att forska i ämnet. Man behöver heller inte vara geni för att se den röd(gröna) tråden. Alla de saker som hotar (vita) cismäns makt, som skulle tvinga dem att ändra sig, dela med sig, ge plats, möter samma sorts motstånd. Det är som om de nu kör den klassiska brända jordens taktik i vad de ser som ett krig. Men det är inget krig och ska inte vara ett vi mot dom. Det ska vara en fungerande, stabil värld för oss alla.

Skönt att nästa generation inger hopp.

Bildresultat för big bang theory gif

Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Män som forsätter diskutera vad män känner sig lite mer bekväma med

Det är inte länge sedan #metoo svepte in över Finland. Det är inte länge sedan kvinna efter kvinna ställde sig upp och sa att hon också blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vittnesmål i tusental.

Och politikerna gjorde ungefär ingenting alls, förutom att beklaga att det finns kvinnor som känner sig utsatta och mana till försiktighet kring att droppa namn. Kvinns blir så lätt hysteriska.

Så uppdagades det i slutet av förra året en rejäl härva av vad som måste klassas som sexualbrott i Uleåborg och Helsingfors där de huvudinblandade är minderåriga, finländska flickor å en sidan och asylsökande, vuxna män å andra sidan. Rubrikerna är enorma och man använder ord som ”barn” och ”offer” om flickorna och kallar konsekvent männen för brottslingar eller förövare.

Låt mig först och främst säga att det är helt jävla utmärkt att vi äntligen talar om den värld av sexualitet som äldre män inviger unga flickor i. Det ska vi prata om. Vi ska prata om flickors utsatthet, om sex som handelsvara, om beroende och framförallt om maktstrukturer.

Så gissa om man blir lite fucking trött när det här blir en flyktingpolitiksfråga.

finger

Politikerna kallar till ett extramöte (!!!) för att i en krissituation (!!!) fundera över vad som gått fel med integrationen (!!!) och hur man ska få invandrare att ta till sig finska värderingar.

Samtidigt var det inte många år sedan som rubrikerna gällde mycket snarlika saker men med den avgörande skillnaden att det var finländska, vuxna män.

teinit1

Enter a caption

teinit2

”Tonåringar säljer sex dagligen i Helsingfors” år 2010 och ”Finländsk glädjeflicka avslöjar: vanliga flickor säljer sex allt mer” så sent som mars 2018. Helt plötsligt är ansvaret för handlingarna hos de tonåriga flickorna. Helt plötsligt är männen inte längre brottslingar utan snarare kunder och flickorna inte längre offer. Inga krismöten. Inga politiska åtgärder. Inget hat mot finländska män.

Av allt att döma är det knappast det största problemet att invandrarna i Uleåborg inte har annammat finlänska värderingar utan tvärtom har de fått agera i ett redan sedan tidigare fullt fungerande system. Finfina finländska värderingar, enligt vilka tonårsflickor fått lära sig att sex säljer.

Var i helvete var alla dem som nu står på barrikaderna under #metoo? Var var presidenten? Statsministern? Alla andra ministrar som nu sitter på sina höga hästar och talar om hur viktigt det är att respektera kvinnor? Det är så jävla märkligt att vi bara ska diskutera sexualbrott när maktens vita män kan känna att det åtminstone inte rör dem.

Varför jag inte skulle vilja diskutera jämställdhet med Alexander Bard

Här i Finland har ett initiativ i Åbo tänkt kalla till jämställdhetsdiskussion/debatt den internationella mansdagen till ära. Eftersom man vill diskutera jämställdhet ur ett mansperspektiv har man bjudit in Alexander Bard.

Sorry nu bara, men vill man diskutera någonting alls så är Alexander Bard fel person. Alexander Bard diskuterar inte. Han gormar. Enligt en av arrangörerna har man valt just Bard för att man vill ta ”fasta på det han lyfter fram gällande vilsna unga män, och hur man kan förebygga problemen”.

Här är ett litet smakprov på hurdan förebild Bard är för vilsna unga män.

bard1

Joråsåatteh. Det kommer säkert gå bättre för unga vilsna män om de bara får lite mer Bard i sina liv. Som mor till en snart tonårig son önskar jag verkligen att det finns män som är kapabla att framföra kritik på ett betydligt mer respektfullt sätt än så.

En av de sakerna man skulle diskutera i Åbo var #metoo-kampanjen. Det finns mycket att diskutera, även om man skulle vilja lyfta de negativa sakerna. Till exempel kan man med rätta diskutera medias inblandning, faran med sociala medier och ryktesspridning och kanske också hur svårt det i praktiken faktiskt kan vara med gränsdragningar. Det finns alltså potentiell diskussionsgrund.

Men Alexander Bard bah:

Vad han vill diskutera med #metoo är alltså kvinnor som ljuger, trots att forskningen visar att kvinnor som ljuger om sexuella övergrepp rent statistiskt knappast är att beteckna som ett betydande problem. Och att han personligen känner de anklagade männen i Sverige är en garanti för att de är oskyldiga, mer värd än kvinnors vittnesmål. Han kallar sin egen tweet om att #metoo är en effekt av 150 miljoner neurotiska kvinnors sexuella fantasier för klassisk och menar att de kvinnor som inte förstår den är petite-bourgoise prinsessor utan humor.

På vilket sätt ska unga män alltså lära sig något av honom? Vad exakt är det som man tänkt att han ska tillföra jämställdhetsdebatten?

I en intervju i HBL sätter jämställdhetsstrategen Valter Vilkko fingret på vad exakt det är som skiter sig:

”Ett av problemen, som han ser det, är att jämställdhet ofta behandlas som en åsiktsfråga.

– Men det är det inte, det är en kunskapsfråga. Det finns massvis med rapporter, statistik och forskning kring jämställdhetsfrågor. Och självklart slår ojämställda könsroller även mot män. Man kan jämföra upplägget med till exempel klimatfrågan – vill man ha en seriös debatt om klimatförändringen bjuder man väl inte in två personer som utan faktaunderlag förnekar klimatförändringen, varav den ena dessutom har en historia av att hota och förolämpa människor.”

Jämställdhet är en kunskapsfråga, även när man vill diskutera jämställdhet från ett mansperspektiv. Det finns massor med viktig forskning som visar på problem som män har, med självmord, alkoholism, våld, utslagenhet unt so weiter. De negativa effekterna för män av ett ojämställt samhälle är väl dokumenterade. Att då ge mer utrymme åt Bard, som inte bara glatt häver ur sig sina åsikter som vore de fakta utan som sedan är oförskämd i sin ignorans kommer inte att leda till något positivt.

Vid Åbo Akademi förstod man det, och efter ett upprop från personalen så bestämde ÅA att debatten fick hållas någon annanstans än i deras lokaler. Bard är ju förstås en schysst kille kring den grejen.

bard2

Bard är för övrigt inte portad. Det är evenemanget som inte får låna lokal.

Det är inte hans blotta närvaro som triggar, utan att han skulle få vara en inbjuden talare i ett ämne för vilket han bevisligen saknar all form av vetenskapligt grundad kunskap, i syfte att utnyttja den talturen till att förminska och förlöjliga kvinnors traumatiska upplevelser av sexuella övergrepp. Det är ju vitt skilda saker. I intervjun på Nyheter Idag säger han:

bard3

Det går inte att diskutera med Alexander Bard, inte för att han är så övertygande i sin argumentation utan för att han, rent vetenskapligt, är så långt ute och cyklar att man inte längre hör plingklockan.