Etikett: Nyhetskommentarer

Nyhetsplock

Det där med ursäkter och vad som inte är det

CharlotteLämna en kommentar

I Finland har man valt in det nationalistiska partiet Sannfinländarna i riksdagen. De har ju suttit med i riksdagen en gång tidigare, men splittrades då i en falang som är emot invandrare för att de är emot allting nytt och en falang som är emot invandrare för att de har anammat den moderna rasismen och nyfascismen med alla dess kvasivetenskapliga och antidemokratiska beståndsdelar. Det är den senare falangen, den som fortsatte som Sannfinländarna, som nu är i riksdagen.

Att det skulle finnas rasism och fascistoida tendenser bland partiets riksdagsledamöter kan inte komma som en överraskning för någon. Deras förre partiledare, numera riksdagens talman, är till exempel dömd för hets mot folkgrupp.

Nu har det kommit fram att den nuvarande partiledaren och tillika Finlands finansminister har hört till dem som uttryckt grova våldsfantasier och mycket grova rasistiska värderingar på den dark webb-blogg som nuvarande riksdagens talman upprätthöll för över 10 år sedan. Det finansministern skrivit handlar bland annat om att skjuta folk på lokaltågen och våldsamheter mot barn.

Efter påtryckningar har hon bett om ursäkt och tagit avstånd. Och det kan ju vara lite komplicerat det där med att be om ursäkt och att ta avstånd. Jag tror dock inte att vad finansministern har gjort i form av ursäktande och avståndstagande på något vis är för att hon inte förstår bättre. Tvärtom. Jag tror att hon vet precis vad hon gör. Ursäkten består av att hon sagt förlåt för att hon skrivit saker. Därefter har hon påpekat att det var länge sedan (15 år). Hon har också sagt att hon nu förstår bättre än att formulera sig på det viset och att text bara är text.

Därmed har de andra regeringspartierna också sett sig nöjda. Så där! Nu går vi vidare!

En grundprincip i att be om ursäkt är att man faktiskt ångrar det man ber om ursäkt för. Det gör inte finansministern. Hon är störd över att hennes skriverier kommit i dagen för att det blev uppståndelse och hon måste hantera media – inte för att hon skäms för vad hon skrivit. Hon ångrar hur hon formulerat sig, men inte innebörden av vad hon skrivit.

Det är ett slingrande som i mycket liknar responsen på när det visade sig att en av samma partis riksdagsledamöter tror på myten om befolkningsutbyte. I media slogs det upp som att ledamoten tror på konspirationsteorier och det dementerades från partiets sida med att hon förstås ingalunda tror på konspirationsteorier utan att hon och partiet enbart rotar sin politik i statistik och fakta. Återigen var de andra riksdagspartierna nöjda. Se! De tar avstånd från konspirationsteorier!

Men för dem ÄR det ju inte en konspirationsteori utan just statistik och fakta så i själva verket betyder inte det svaret något alls. Det är en lek med ord. Fokus på ett begrepp utan anknytning till verkligheten, till handlingar och till den politik som bedrivs. (Här kan man förövrigt läsa om varför teorin om befolkningsutbyte de facto är en högerextrem konspirationsteori!)

Ord har jättestor betydelse och text är aldrig någonsin bara text.

Jag fick lära mig den hårda vägen hur icke-ursäkter ser ut. ”Jag är verkligen jätteledsen för hur du känner” låter så rätt de första gångerna. Sedan förstår man att de inte tar ansvar för vad de har gjort, inte förstår kopplingen mellan deras ord eller handlingar och effekten på andra. Då kommer det heller inte att bli någon förändring.

Den arga unga kvinna som satte sina våldsfantasier på pränt för 15 år sedan är precis samma person som nu är Finlands finansminister. Hon är lärt sig att formulera sig smartare, men hon bär på samma ideologi. Vi ska inte låta en icke-ursäkt få oss att tro något annat.

Nyhetsplock

Den finländska patientsäkerheten

CharlotteLämna en kommentar

Det finns ju många anledningar att inte orka läsa några nyheter just nu. Valet i Sverige. Kriget i Ukraina. Och så den förtjusande vårdkonflikten i Finland. Jag tänker inte redogöra för alla vändor och argument men mycket kortfattat handlar det just nu om juridiska möjligheter att genom hänvisningar till patientsäkerhet undvika att vårdare går ut i strejk. Regeringen skulle också vilja införa nya lagar för att trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrätten.

Alltså, jag fattar ju att man vill trygga patienternas säkerhet men det är ju för fan vad hela strejkvarslet går ut på från början. Ursäkta mitt språk.

Patienterna i dagens vård i Finland är inte säkra. Jag vet det genom mina egna eskapader i det finska sjukvårdssystemet. Alla ukrainare jag har träffat är chockerade över hur fruktansvärt dålig vård man får i Finland och jag hade kanske märkt att situationen försämrats men herremingud så fruktansvärt dåligt det är nu. Dessutom är det dyrt, både mediciner och vård. Jag vet folk som undviker att använda ens den kommunala vården (som alltså är det billigaste alternativet) för att de helt enkelt inte har råd och jag vet andra som har råkat ut för olyckor eller allvarliga sjukdomar och som blivit näst intill ruinerade på grund av räkningarna. Väntetiderna är fruktansvärt långa och uppföljningen så gott som obefintlig.

Så att försöka trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrättigheter är så vansinnigt kontraproduktivt att jag blir alldeles matt. Det bästa sättet att trygga patienterna i den finländska vården är att se till att personalen får a) betalt i proportion till ansvar och utbildning, samt b) möjlighet till återhämtning genom att tillräckligt många vill jobba inom vården för att det ska finnas vikarier.

Nyhetsplock

Utveckling schmutveckling

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter här och arbetar med Fruntimmersföreningens historik och går därför igenom gamla tidningar. I ett sammandrag över de saker som diskuterats på Svenska Arbetarföreningens möte år 1903 var huruvida man skulle kunna starta ett hem för värnlösa barn och fattiga barnaföderskor på agendan. Arbetarföreningen ansåg att det låg på arbeternas eget ansvar att ta initiativ till förverkligandet av ett sådant hem eftersom det var ”arbetarenas olyckliga döttrar saken gäller”. En av de föreningar man planerade att höra av sig till för att få hjälp att starta ett liknande hem var Fruntimmersföreningen.

Samtidigt som man menade att det rörde sig om beklagansvärda kvinnor var men helt på det klara med att det låg på samhället och på medmänniskorna att komma kvinnorna till hjälp. Tidningarna fick alltför ofta skäl att skriva om barnamöderskor och självmord begågna av unga kvinnor. Det var problem som inte skulle finnas om ”icke samhället vore så orättvist mot olyckliga barnaföderskor”.

”Det är ju icke något brott att ge liv – men väl att taga ett sådant. Naturen har visserligen icke hunnit glömma sin stämma, såsom det tykes, i ett dylikt modershjärta, men det är så många omständigheter hvilka medvärka till, att denna moder för något ögonblick kan sänka sig under det själlösa djurets nivå. Mannen går emellertid fri, ehuru det är han som bär största skulden till detta onda o.s.v.”

Helsingfors-Posten no 167, 1903.

Det var över 100 år sedan. Ibland känns det inte som att samhället har gått sådär fasansfullt mycket framåt ändå.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

CharlotteLämna en kommentar

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.

Nyhetsplock

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

Charlotte1 kommentar

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Nyhetsplock

Lite forskning kring att vara 30% sämre. Eller bara kvinna.

Charlotte3 kommentarer

Om ni inte redan har läst om Peppes kamp för lika arvode som sina manliga kollegor ska ni göra det. Det visade sig nämligen att ett par manliga skribenter får 50% mer betalt för sina texter för Hufvudstadsbladet än vad Peppe får. Och jag förstår att det här är ett känsligt ämne. Tro mig när jag säger att jag själv tvekar inför inför att ens peta på det med en pinne. Men det är också ett så pass viktigt ämne att jag inte riktigt kan släppa det, särskilt när det inom forskningen råder rätt stor konsensus kring problematiken.

Så vad säger forskningen? Jo, att män båda själva generellt värderar sin kompetens högre än vad kvinnor värderar sin kompetens, samt att samhället generellt värderar mäns kompetens högre än kvinnors kompetens. Hur kan man veta det här? Genom otaliga undersökningar där man jämför vad som händer till exempel när den som ska utvärdera kompetens inte känner till könet på den som ska utvärderas. Genom ”blind evaluation” har man till exempel ökat andelen kvinnliga musiker i symfoniorkestrar och kvinnliga författare i tidskrifter och så vidare.

Det är också viktigt att tänka på att det inte bara är män som håller varandra om ryggen (även om det också är en faktor). Forskning visar att även kvinnor tenderar till att värdera mäns kompetens högre än kvinnors, att män har lättare att få forskningsanslag, lättare kan få banklån utan borgenär och så vidare. Det är alltså synen på mäns kompetens som är den springande punkten. När man vet vad forskningen säger om våra i princip omedvetna, internaliserade kriterier för utvärdering av kompetens kan Peppes 200 e mot de manliga kollegornas 300 e inte egentligen röra sig om någonting annat än diskriminering.

Det är säkert inte med flit. Jag är helt övertygad om att man på det här mediehuset precis som på många andra ställen anser att man är rättvis och inte har några bias. Klart att ingen medvetet har tänkt att Peppe kan nöja sig med mindre för att hon bara är en kvinna. Men jag tänker mig att det först är när man vågar erkänna att man faktiskt har bias fast man inte vill det och dessutom eventuellt i det här fallet har skitit i det blå skåpet som man kan komma vidare. När man talar om ”andra parametrar” som berättigar männen i det här fallet 50% högre arvode än en mycket kvalificerad kvinna borde alla varningsklockorna ringa.

Peppe är garanterat en av de absolut mest kompetenta skribenterna, inte bara för att hon har erfarenheten utan för att hon också har utbildning. Dessutom bidrar hon med ett specifikt ämne, som ingen annan där riktigt kan kompensera. Fast egentligen så borde det inte ha betydelse, för principen om lika lön för lika arbete borde gälla. Vill man vinnlägga sig om att motarbeta strukturell könsdiskriminering och kvinnors sämre löner är det ju bara säga att man betalar alla skribenter lika mycket för likvärdiga texter. Så svårt kan det ju inte vara. Och när det kommer till att värdera kvinnors kompetens så måste man aktivt, varje gång, checka sina egna bias.

Nyhetsplock

Var är kärleken?

CharlotteLämna en kommentar

Jag är knappast den enda som har lite svårt att koncentrera sig på jobbet och som uppdaterar nyhetssidorna lite väl ofta i dag. Valet i USA påverkar oss alla. Det formar vilken sorts värld vi vill leva i.

Och jag är besviken. Sorgsen.

Inte som att jag gillar Biden. Det gör jag verkligen inte. Det bästa med Biden, i mitt tycke, är hans val av vicepresidentkandidat. Vad gäller politiska ståndpunkter står demokraterna förstås närmare mina än vad republikanerna gör, men det här handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet och om människovärde – eller kanske snarare avsaknaden av detta.

Jag lyssnade på en intervju där de talade om att det här valet är både moraliskt och politiskt. Politiskt finns det fortfarande en chans för Biden att vinna, men moraliskt är valet förlorat. Trump har skapat ett internationellt politiskt klimat som är direkt skadligt för de internationella relationerna, men han har också skapat ett nationellt debattklimat som tillåter eller rent av uppmuntrar till hot och våld – särskilt mot redan utsatta grupper. Jag hade så hoppats att folk nu skulle ha ställt sig upp och sagt att man inte får bete sig som Trump gör. Att det helt enkelt inte är acceptabelt enligt de västerländska värderingar såväl USA som våra nordiska länder är byggda på att hålla på som han gör. Han är en mobbare. Och han får medhåll. Dels i röster, men också i tystnaden från hans politiska kollegor som förvisso ser att han klampar över alla anständighetens gränser men ändå liksom lite tjänar på det och därför inte säger något.

Som jag hade hoppats, att folk nu skulle säga något. Alldeles oavsett vem som får de 270 elektorer som krävs för att vinna så är det här valet redan förlorat.

Nyhetsplock

Lite snabbt om att placera en random mans kvinnor framför fienden

Charlotte2 kommentarer

Det kom en insändare till HBL och det kan eventuellt hända att jag flippade lite. Det handlar om försvarsmakten och om vad kvinnor och män kan göra. På ett sätt är det lite roligt, för tidigare idag trillade jag på en fotoserie om kvinnor som utför sina vardagssysslor med barn hängande på sig och tänkte att den där myten om att kvinnor är det fysiskt svagare könet är så tradig. Kvinnors fysik är nämligen en av de saker som insändarskribenten slänger sig med.

”[D]et går inte att ändra på att mannen fysiskt är det starkare könet.”

Det finns (minst) två stora problem med det tankesättet.

1: Det är bara delvis sant och då på en väldigt generell nivå. Män är till exempel också generellt längre än män, men det finns liksom aldrig några kampanjer för att bara män ska få göra sådant som långa får göra. Tänk er ett tivoli, där en del åkattraktioner endast lämpar sig för den som uppnått en viss längd. Tänk er sedan att man förutsätter att män på grund av att de är män har uppnått den längden och därför tillåter män av alla storlekar, men inga kvinnor, att åka. Skittöntigt. Den goda fysik som eftersträvas i militären kan kvinnor också utan större problem uppnå. Jag kan garantera att många av de män som nu gör värnplikten är fysiskt svagare än många kvinnor. Fysisk styrka är bara ett svepskäl. I kulturer där kvinnor är mer fysiskt aktiva än vad vi generellt är här, är kvinnor givetvis fruktansvärt starka. För att de måste.

2: Modern krigföring handlar inte om fysisk styrka så det är egentligen en ickefråga.

Insändarskribenten menar dessutom att han vet många kvinnor som hellre skulle stanna hemma och sköta hemmet om det var ekonomiskt möjligt, men att samhället redan förstört den möjligheten. Jag vet många män som skulle vilja stanna hemma och sköta hemmet också. Att det finns kvinnor som vill uppfylla den roll skribenten tycker att de ska begränsas till betyder inte att det är rätt att tvinga alla därtill. Däremot skulle man väl kunna satsa på att fler män får vara hemma om de vill.

”Ser man tillbaka på krigen genom historien, är det också kvinnorna som fått ta emot fiendens vrede då den lyckats störta det försvar som männen försökt hålla. Sådant övervåld har skett gång på gång. Vi vill inte utsätta våra kvinnor för detta genom att placera dem i fiendens väg, som godbitar under frammarschen. Men om något hör till mannen är det just att försvara våra nära och kära.”

Det här är så snett att jag knappt vet var jag ska börja, men så här: jo, kvinnor har använts av trupper som brutit igenom försvarslinjer. Det stämmer. Men kvinnor har i alla tider hjälpt till med försvaret, och när linjerna faller har både män och kvinnor fått plikta. Övervåld kallas det när civila drabbas – oavsett kön. Är det fler civila kvinnor? Säkert, men våld blir inte övervåld bara för att det drabbar kvinnor.

For the first time, women soldiers in combat duty posted along LoC - Making history | The Economic Times
Slide 6 of 24: Ayesha Farooq, 26, Pakistan's only female war-ready fighter pilot, climbs up to a Chinese-made F-7PG fighter jet at Mushaf base in Sargodha, north Pakistan on June 6, 2013. Farooq, from Punjab province's historic city of Bahawalpur is one of 19 women who have become pilots in the Pakistan Air Force over the last decade - there are five other female fighter pilots, but they have yet to take the final tests to qualify for combat.

Sist, men definitivt inte minst: Käre man. Vi är inte era kvinnor. Vi är våra egna. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska utsättas för och inte. Och om du tror att det bara hör till mannen att försvara de nära och kära, har du aldrig sett någonting hota en kvinnas barn.

Nyhetsplock

Några tankar om journalisters frågor

CharlotteLämna en kommentar

Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.

Exempelvis:

En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.

Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.

Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.

Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.

Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.

Nyhetsplock

Jag är med henne

Charlotte2 kommentarer

Så YLE hörde av sig och ville ha en kommentar kring det hoolabaloo som blev när statsminister Sanna Marin var med på ett modefoto iförd en kavaj men ingen topp. Som om det vore slutet på världen. Och jag suckade och berättade som det är, att det här är en del av ett djupt rotat, patriarkalt mönster enligt vilket kvinnors sexualitet måste kontrolleras och alla representationer av kvinnor på maktpositioner måste trashas. En del verkar tro att det handlar om vad kvinna har på sig. Det gör det inte. Det handlar om kön.

Sedan tog det förstås inte lång tid förrän jag fick höra från de där som ”i princip” håller med men som tror att det skulle bli samma ramaskri om det gällde en man. På frågan huruvida de skulle kunna frambringa något som helst bevis för den ståndpunkten svarar de att jag ska tänka mig att det skulle bli sådan uppståndelse. Jag har förvisso bra fantasi – det är inte problemet här – problemet är att jag ombeds tänka mig att det vore likadant för en man när det inte finns några tecken på att det vore så.

Maktens symboler är fortfarande manliga. Kvinnors sexualitet kontrolleras fortfarande. Det är de här två sakerna som gör att det skiter sig, när statsministern bara har hud under sin kavaj, men inte till exempel när en manlig president sitter naken på en häst* eller en blir fotograferad i bastun. Att rida och att driva storpolitik på en bastubänk är manligt. Det är makt. Det finns ingen konflikt i symboliken.

Vi borde ha kommit längre än att göra en vuxen kvinnas trots allt relativt modesta klädval i en modetidning till en fråga om kompetens i yrkeslivet. Jag är helhjärtat och barbröstat på hennes sida.

* fast han var nog inte president när den bilden togs