Etikettarkiv | Nyhetskommentarer

Mina tankar om masker

Det finns förstås rätt många saker som stör mig i debatterna kring coronaviruset, och jag försöker undvika att skriva om det för det blir garanterat dålig stämning, men nu kan jag inte låta bli.

Det här med masker alltså hörrni. Att det ska vara så satans svårt att ta till sig forskningsresultat och sedan fundera över hur de kunskaperna ska kunna appliceras i praktiken.

Några saker vet vi ju med säkerhet om masker.

  • De skyddar inte bäraren. Så är det bara.
  • De kan skydda andra runt omkring.
  • Man får inte röra masken med händerna, dra den lite av och på, använda den vid flera tillfällen, ha den käckt på hakan, låta den dingla från ena örat eller ens lyfta på den när man vill andas.
  • Masker som inte används enligt konstens alla regler har sannolikt motsatt effekt på smittskyddet eftersom de bli potentiella smitthärdar.

Den positiva effekten på begränsning av smittspridningen kommer alltså endast av att maskerna används korrekt och att användningen av dem inte leder till att folk drar ned på det betydligt effektivare distanshållandet och handtvättandet, vilket har varit tydliga trender. Det är alltså, rent objektivt, en hel rad faktorer som måste klaffa för att masker ska fungera. Forskningen säger således att när alla de här faktorerna uppfylls – utan undantag – kan masker ha en viss positiv effekt.

Man behöver ju inte vara smittskyddsexpert för att se vissa… fallgropar.

Till detta ska läggas att masker är en extra utgift och att det i coronas fotspår redan är en ekonomisk omöjlighet att få mat på bordet för många familjer. En familj på fem personer som ska införskaffa masker till hela familjen kan få punga ut med flera hundra euro extra på en månad, om de ska kunna använda maskerna korrekt. Var i hela helvete ska de pengarna komma ifrån?

Man är både blind och dum om man inte ser hur obligatoriska masker har världens potential att bli en klassfråga, där de som har råd kommer att klara av att visa sin status genom att använda masker korrekt, precis som att de kunde hålla småttingarna hemma från dagis, fortfarande köpa mat under permitteringarna och stötta sina äldre barns skolarbete när skolorna stängde ner.

Så vad forskningsresultat beträffar, råder det ingen tvekan om att effekten av att använda masker är ganska liten – även om de används korrekt. Att hålla fysiska avstånd och att tvätta sina händer, nysa och hosta rätt samt stanna hemma om man har några som helst symptom är alla åtgärder som har betydligt större effekt. Jag tänker mig att folk gärna vill ha masker för att det är en synlig åtgärd, och det finns så många problem med det att jag knappt vet var jag ska börja. Föreställ er polisandet av andra. Föreställ er ångesten hos den som har verkligt giltiga orsaker (kanske rent av hälsoskäl) att inte kunna använda mask. Föreställ er den ekonomiska smällen för den som redan har det svårt och föreställ er allt jävla skräp. Smittskydd är inte enkelt, utan en lång kedjereaktion av faktorer som går att förutse men också jokrar. Det finns således inte ett enkelt och korrekt svar kring huruvida obligatoriska masker på det stora hela skulle ha en begränsande effekt på spridningen av corona, hur mycket vi än tycker om tydliga svar.

Och grejen är att det inte är förbjudet att bära mask nu heller. Den som vet med sig att den kan använda mask korrekt och därmed vill bidra till ett visst skydd för andra kan alltså redan göra det. När de här typerna sedan hojtar om obligatoriska masker så handlar det således inte om deras egen rättighet att bära eller inte, utan om möjligheten att kunna slå ned på andra. Det stör mig.

Tyst.

Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.

Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.

Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.

Om strukturell rasism och sånt

Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.

Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.

Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.

Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.

Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.

Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.

Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.

”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”

Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.

Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.

Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.

Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.

Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.

Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.

Det här med riskgrupper

Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.

Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.

Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.

Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.

Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.

Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.

Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.

När man är sexistisk

I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.

För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.

Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.

Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.

Bildresultat för wtf gif

Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.

Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.

Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.

Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.

Det kan man ju lugnt påstå.

Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.

Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.

Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.

Ok.

Dåliga feminister och minst lika dåliga mammor

I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.

För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.

Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!

Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.

Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.

Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.

Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.

img_3006

Min älskade dotter. Driver mig till vansinne allt som oftast.

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Mina två cent om domen mot Wallin

Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.

Då är man ond

I går såg jag DN:s video från ett reportage från ett av de kurdiska fångläger där svenska IS-barn nu lever (och dör), utsvultna och ensamma. Visst gråter jag över den tre kilo lätta, undernärda smutsiga babyn som knappat orkar dra sig framåt, men det är åttaåringen som följer efter reportern till bilen och på svenska stillsamt ber att få komma tillbaka till ”huset” som krossar mig. Huset som han bott i i Göteborg, innan han drogs med till kriget. Han har minnen av ett annat liv. Förklara sedan för honom varför han måste vara kvar i fånglägret, när reportern och teamet får åka tillbaka till Sverige. Barnet har inte gjort något fel. Han sitter i fångläger på grund av något som hans föräldrar har gjort. Undernärd. Smutsig. Övergiven. Och svensk.

Och hela dagen undrade jag varför just den här videon drabbade mig så hårt. Är det för att det är vita barn? För att den lilla babyns ljusa hy och blonda kalufs är en sådan kontrast mot vad vi är vana att se i sådana läger? Reagerar jag verkligen starkare för att det är vita barn?

Det var en tanke som jag inte riktigt uppskattade.

Men nej, det är inte barnens hudfärg, eller egentligen alls att de är svenska barn, utan det faktum att just de här barnen (som jag skrev i går) visar ondskan i våra nordiska samhällen. När det gäller syriska barn, irakiska barn, iranska, kurdiska, whatever lite brunare barn så kan man ändå kategorisera människors ovilja att hjälpa till som rasistisk, och jag ska inte säga att jag accepterar det, men det går på något teoretiskt plan förstå. Man vill hjälpa ”sina egna” först. Det är ändå en ganska mänsklig tanke.

Den mänskligheten, den sista lilla gnuttan av mänsklighet i den rasistiska världsbilden, smulas sönder när folk på allvar kan se den där videon och tycka att de barnen inte är välkomna i Sverige. Vad är man när man tycker att vita, svenska barn ska få dö i fångläger hellre än låta dem komma hem och få en chans att leva? Vad är man när rasist inte längre räcker till för att beskriva ens människosyn?

Jag är ganska säker på att om det hade funnits en generell vetenskaplig definition av vem som är ond, så skulle det vara den. Att låta barn dö i fångläger, inte för att det är krig i deras hemland, inte för att det skulle saknas strukturer och resurser att ta hand om dem, inte för att man inte känner till dem eller inte kan nå dem, utan för att man tycker att det är rimligt.

Och vi lever nu i ett samhälle när många inte har några som helst problem med att säga att barnen ska lämnas åt sitt öde. De gör det under eget namn. Högt och tydligt. En del från maktpositioner eller betydelsefulla plattformer. Lät fångvaktarna i Förintelsens läger så här också? Pratade de lika öppet och stolt om sitt arbete? Skrek de lika hätskt åt dem som försökte hjälpa fångarna? Jag förstår inte.

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.