Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?
Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.
Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.
Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?
Hit och dit och tillbaka igen 
Spot on igen. Charlotte, du är sannerligen on fire!
Någon borde ge mig ett TV-program. 🙂
Hej. Jag har läst här en tid och gillar din blogg, men har inte kommit att kommentera förut.
Vi har nog talat om personalen eller helt enkelt namnen på personerna. Barnträdgårdslärare är inte alla, utan många är barnskötare till utbildningen (om man ska vara petig). Men visst säger barnen också dagistant, så någonstans har de lärt sig.
Precis. Ungefär en tredjedel av personalen torde väl vara barnskötare, det har du alldeles rätt i! Min poäng håller ändå (tycker jag själv) hyggligt eftersom inte heller barnskötare anställs för att de är mysiga tanter utan för att de är utbildade. 😉
Mina barn säger alltid dagistant, och det händer säkert att jag själv gör det också. Men jag tänker mig att om man skulle kunna få till en förändring så att fler sa personal istället för tant (exempelvis) så skulle det i förlängningen vara en bra grej. Man behöver ju inte införa skottpengar på alla som säger tant, men lite större medvetenhet skulle ju inte vara fel!
PS: Bloggen gillar dig också. Välkommen till kommentarsfältet! 🙂
Fast sådär ur barnets persepktiv så låter ju dagistant och dagisfarbror ganska mycket mysigare och tryggare än de neutralare och mindre beskrivande personal eller pedagog?
Jo, det kan jag hålla med om. Fast när jag pratar med barnen så brukar jag nog använda personalens namn. Jag har svårt att tänka mig att barn skulle reagera negativt på att man i all ro sa personal i stället för tant. Eller?
jag har aldrig hör några av de uttryck som du skriver… måste vara skillnad mellan sverige och finland helt enkelt. Här säger vi förskolelärare när vuxna talar om dem och när jag vikade på dagis sa alla barn fröken till kvinnor som män som jobbade. Funkar bra. Även om fröken är ett kvinnligt ord så används det ju i princip aldrig i andra sammanhang så tycker det funkade bra. Männen hade heller inga problem med att bli kallade fröken.
Jo, det är en stor skillnad! Här säger man dagis från det att barnen börjar dagvård tills de börjar sexårs, för det kallar vi för förskola. Jag tycker också att fröken funkar ok, främst för att det innebär en utbildning av något slag. Däremot har fröken inte samma klang här i Finland. Fröken är mer som ”miss”.
Så därför föredrar jag att bara säga personal. 🙂
Överhuvudtaget tycker jag att det är frapperande att så många inte verkar inse att det finns någonting mera än det subjektiva användandet och förståelsen av begrepp, speciellt kontroversiella sådana. Som om det enda som betyder någonting är hur just jag använder ett begrepp och vilken betydelse jag ger det. Med begrepp som beskriver en viss samhälls- eller yrkesgrupp tycker jag att det är självklart att det är den berörda gruppen som har rätt att avgöra huruvida begreppet är kränkande eller inte. Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt att rätta sig efter det. Istället blir människor rabiata och beter sig som om de hade ett känslomässigt band till orden neger eller dagistant.
Det där som du skriver tycker jag är jätteviktigt. Varför ska allmänhetens rätt att säga vad de vill gå före vad folk vill bli kallade? Och i det här fallet reagerade ju barnträdgårslärarförbundet (tror jag att det var, hilsicke vilket svårt ord att skriva förresten) och bad om att man skulle skrota begreppet dagistant och jag kan inte se någon anledning till varför inte.
”Dagisvuxna” använder personalen själv på vårt dagis, det tycker jag är neutralt och bra. Det inkluderar också köksan och städerskan, som också är väldigt viktiga för barnen.
Dagisvuxna är väl ett bra ord! (Men köksa och städerska skulle man inte få säga där jag kommer ifrån…)
Jo, jag insåg efter att jag skrivit kommentaren att det nog inte är ”rätt” ord… Vi använder ju deras namn då vi talar om dem här hemma, men köksa och städerska är nog ord som förekommit t.ex. i dagis egen information. Som ”vår köksa XX kommer att vara ledig i två veckor och vikarieras av YY” .
Jag tänker mig att det är på något vis mer ok att säga köksa och städerska, för små barn nuförtiden vet inte skillnaden mellan feminina ordformer och maskulina. Men säger man tant så… Fast å andra sidan minns jag hur en kompis dotter pratade om deras nya dagistant som hette Lasse. 🙂
Jag skulle nog aldrig få för mig att kalla en manlig dagis”person” för fröken, DET om något tycker jag är nedvärderande, men jag förstår att det används på ett annat sätt i Sverige. Man kallar ju även manlig sjukvårdspersonal för ”syster”… Men nog om det. Jag tycker det känns klumpigt att använda annat än dagistant fastän våra tanter på dagis inte är tanter utan unga högskoleutbildade personer som tar hand om våra ögonstenar. Dagisvuxna tycker jag låter bra, personal lite väl grått och trist fastän det är korrekt. Men jag kommer nog att ha svårt att kalla dem nåt annat än dagistanter, slå mig om ni vill, men det är svårt att lära en gammal hund att sitta!
Ps. I Sverige finns det inte städerskor, de är lokalvåradre…
Jag har på känn att det där är en skillnad mellan svenskt och finskt. För mig betyder fröken ungefär det samma som lärare.
Och jag vill inte slå dig för vi ska inte uppmuntra till våld. Men du skulle ju till exempel kunna få bjuda oss på middag som straff. 😉
*lokalvårdare*
Människor kan ju kallas vid namn.
köksa och städerska och tant är som uniformer.
En form, ett skal.
Men namn är den som den ifråga varande människan är..
Det har du så rätt i! Problemet är väl snarast när man refererar till många.
… och ibland kan man ha en hönshjärna som helt enkelt inte KAN registrera många nya namn på en gång… Middag = ok. Duger Ikea nästa vecka?
Låter lovande! Behöver nya muggar ändå! 🙂