Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dagistanter

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?