En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

30 tankar om “En prinsessmorsa som förstör andras barn

  1. Alltså jag orkar aldrig följa med sådana debatter, men nu måste jag gå och kurkka på den där bloggen. Och läste också kommentarerna till inlägget, där nån sa typ någonting om att på förskolan hon jobbar så ger de aldrig kommentarer till barnen i stil med fin/söt//duktig etc. Så deras eftersträvan till jämställdhet (eller vad fan det nu är frågan om) och likabehandling leder nu till det att man överhuvudtaget inte kan ge komplimanger åt barn mer? Vad tror de att det kommer att leda till? Vrickat. Och tror förresten den där tanten verkligen att hennes barn skall få typ anorexi bara för att nån sagt att hon ser fin ut? Jeeezzz…
    Snart får man säkert inte ens tilltala barn mer, så att man bara inte förstör deras utveckling att bli jämnlika och precis sådana de själva vill…

    Om jag någonsin får för mig att skaffa barn så tänker jag nog noggrannt undvika att bosätta mig i Sverige.

  2. Det är väl mera frågan om att inte enbart berömma barn för hur de ser ut eller klär sig.. men beröm för hur de uppför sig och vad de gör skall nog komma ofta och mycket (tycker nu jag), hur ska barn annars lära sig vad som är rätt/bra och vad inte. Det ligger faktiskt ett poäng i det här att ”styra” barn med beröm enligt hur de ser ut.. varifrån sku de annars få sin uppfattning om att vissa märkeskläder är ”bra” och jämföra med varandra vem som har si och så.. (de har ju hört hur SÖÖTA de är eller hur FIIINA kläder etc). Men inte vet jag nu om man måste gå så lång att man helt börjar förbjuda beröm etc.. men säkert bra att ta sig en funderare nu och då i fråga om vilka situationer man berömmer och för vad. Barn vill ha beröm och lär sig snabbt hur de gör för att få det..

    • Jag tror att du har helt rätt i att man borde kunna ta bort fokus från utseendet och istället ge komplimanger för saker som barnet är bra på. Däremot så ser jag inte kopplingen mellan skadad självkänsla och komplimanger, ens om det gäller utseendet.

  3. I vanliga fall tycker jag Lady Dahmer har många smarta och fina åsikter, men just här kan jag inte helt hålla med henne. Jag kan förstå poängen med att inte hela tiden lyfta fram barnens utseende. Jag försöker låta bli, men sen ibland när de till exempel klätt på sig hundra lager halsband, rockar, klänningar och kycklingglasögon och man ser att de verkligen känner sig fina skulle det kännas väldigt underligt att inte kommentera det på något sätt.

    MEN så finns det ju också lägret som hävdar att man blir en typisk ”duktig flicka” (jag har en känsla av att de här komplimangrestriktionerna handlar mer om flickor än om pojkar, faktiskt) om man får för mycket beröm för det man åstadkommer. Man skall alltså varken få höra att man är duktig eller fin. Vad finns kvar? ”Vad du… tänker vackra tankar”? (nej så får man inte heller säga för då kanske man sätter en intellektuell eller poetisk press på de stackars små liven).

    Jag strösslar komplimanger omkring mig ofta, för jag vet hur bra man kan må av att få bekräftelse, både på prestationer, funderingar och utseende. Det ingen vits med att hålla inne med det man tänker om det kan göra någon glad. Och jag tänker inte lämna mina egna barn utanför mitt komplimangregn bara för att de kan börja sätta vikt vid sitt utseende, det kommer de säkert att göra ändå och ifall de aldrig har fått höra att deras mamma tycker att de är fina kan det ju hända att det dåliga tar överhand.

    ps. jag publicerade en rolig bild på mina barn, utklädda till prinsessor här om dagen. Men mycket kraftig ansiktsmålning till. Den är nästan makaber, den där bilden.

    • Jag håller helt med dig! Det är klart att man inte ska fixera, men det ska man ju inte göra med någonting. Dessutom tror jag precis som du att det här handlar om vad man säger till flickor, inte till pojkar, och då blir det fel igen. Varför ska man inte säga lika till båda?

      Och vilket otroligt lyxproblem att bekymra sig över att ens barn får komplimanger när miljoner barn växer upp helt utan.

      Fin bild av barnen! Nästan lite otäck.. 😉

      (Och ni har kycklingar! Herregud så jag önskar mig kycklingar!)

      • Nu blev jag så ivrig över detta inspirerande ämne att jag skrev ett eget inlägg. Det ÄR indeed ett lyxproblem att bekymra sig om små yttepytteformuleringar. På många sätt är det ett bevis på hur bra vi har det.

        (Kycklingarna är ljuvliga. Vi har nio just nu och en kull till borde kläckas imorgon)

  4. Bilden på din dotter är fantastisk, självklart är alla barn lika värda!
    Jag försöker låta bli kläder till Bus som inte passar för lek, men annars är allt ok. Skulle hon vilja bli ballerina eller lastbilschaufför eller läkare spelar mig absolut ingen roll. Så länge hon är glad och nöjd och vet att hon duger pga vem hon är och inte bara för hur hon ser ut.
    Det tror jag kommer hemifrån, oavsett många eller inga komplimanger för utseende.

    • Håller med om att kläderna ska passa för lek! I vår familj betyder det att jag hjälper till att bestämma om kläderna är lagom varma för årstiden (annars skulle mina ungar gå nästan nakna året om), men barnen får själv bestämma vad som känns obekvämt och vad som inte passar i leken. Det betyder att inget av barnen har strumpor exempelvis. Men det betyder också att Tilda har långklänning när hon klättrar i träd.

  5. Det som var läskigast med blogginlägget var nog att det följdes av så oerhört många positiva kommentarer. Jag vidhåller min uppfattning att barn mår bra av att uppmuntras och att få höra positiva kommentarer när de ansträngt sig, vare sig det gäller utseende, uppförande, sport eller skola. Har man gjort något extra ska det uppmärksammas, det är så vi växer och försöker igen, på fler sätt än ett..

    • Jag hade hoppats på lite mer nyanserade kommentarer på hennes blogg, för själva inlägget är ganska långt ifrån nyanserat.

      Jag håller helt med dig om det där med uppmuntran! Det är ett sätt att få bekräftelse för att den man är och det man gör är bra nog.

  6. Barn vill bli sedda,inte värderade. Att bekräfta barnet stärker självkänslan men bekräfta gör man bäst utan att lägga i värderingar. Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör eller för hur de ser ut, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn.

    Jag förstår ju givetvis att de som ger mina/sina barn komplimanger inte gör det för att de vill nåt ont. Det gör ingen som ger komplimanger. Man menar väl men det blir fel. Speciellt med små barn som väldigt gärna vill vara till lags och gärna vill få bekräftelse, oavsett vilken sort det är.

    Jag ser småflickor (för det är flickor som får flest komplimanger för sina utseenden och kläder) som putar med magar och bröst och verkligen fiskar efter att få höra hur fina de är, flickor som gråter för att de har fula kläder eller fel färg. Flickor som gråter för att de är tjocka, har korta ben eller ful frisyr. Och flickor som oroar sig för att inte vara fina nog.

    Och så ser jag min dotter som verkligen inte har fattat ett skit av allt det där och då tänker jag att GUD vad jag hoppas hon får vara oskyldig ett litet tag till. Bara så pass länge att hon hinner njuta av att vara barn och framförallt så hon hinner utveckla en stabil självkänsla som inte är beroende av att hennes yttre ser ut på ett speciellt sätt.

    • Jag håller med i det som du skriver i den här kommentaren. Barn ska bli sedda och uppmuntrade, inte värderade. En av de sakerna jag själv är noggrann med är att säga att barnet ”gjort dumheter” inte att barnet ”varit dumt” när mina barn uppför sig illa. På så vis markerar jag att det är barnets handling som är fel (och det kan åtgärdas) inte barnet självt. Med komplimanger däremot tycker jag att det går åt andra hållet. Jag försöker uppmuntra för saker som just det barnet är bra på och undvika utseendegrejer, men när Tilda eller Vilho (för båda mina monster är nog ungefär lika flitiga komplimangfiskare) har klätt upp/ut sig tvekar jag inte att kommentera utseendet. Hur menar du att man ska göra, liksom rent praktiskt? Och framförallt varför? Fixering vid utseende är förstås inte bra, men så länge du som mamma (som upp till tonåren kommer att vara hennes främsta förebild) har ett avslappnat förhållande till utseende så kan jag inte se hur omvärldens kommentarer kommer att sabba din dotter.

      Men jag förstår din panikkänsla. Den där tiden när man först börjar märka att barnet formas av omvärldens värderingar som man själv inte delar är plågsam. Då får man bara ha tillförsikt att allt det där man försökt lära dem finns kvar och ger barnet styrka nog att hitta den väg som passar dem bäst. Och personligen tror jag att en av de viktigaste lärdomarna man kan ge sitt barn är att alla är olika, tycker olika, tänker olika och känner olika och att det är så det ska vara.

  7. Jag gillar din poäng med att försöka ge barnen bagage hemifrån att hantera tvivel på sig själv och sedan hitta tillbaka till det som är bra, eftersom sådana situationer kommer oundvikligen att komma. Om första värderingen av ett barns utseende kommer utanifrån, dvs. av någon annan än familjen, t.ex. på dagis då föräldern inte är närvarande tror jag att det kan vara svårt för barnet att hantera det. Men det här är ju bara spekulationer… Kan ett barn månne bli så stärkt hemifrån att det inte tar åt sig/bryr sig om andras fixationer på utseende? (det är förstås väldigt individuellt) Alltså utan komplimanger hemifrån menar jag. Visst måste det väl gå? Kanske? Både du Charlotte och kommentatorerna har många fina poänger.

    • Jag tror att det beror helt på vad man menar med komplimanger. Om alla sorters positiva kommentarer är komplimanger och ska undvikas (men så tror jag inte att det var Lady Dahmer menade), tror jag att barnet kommer att få allvarliga problem. Och jag tror i förlängningen att alla barn, oavsett hur de har haft det hemma, kommer att ta åt sig av omvärldens syn på deras utseende. Då är det bara hoppas att de är starka nog att borsta av sig det negativa.

  8. Ja det var ett provokativt inlägg, men samtidigt en tänkvärd tanke bakom.

    Min dotter är väldigt glad i kläder, skor och smycken. Drar fram plagg efter plagg ur lådan, säger ”På den!”. Drar på sig sina stövlar, eller varför inte pappas fotbollsskor, och knatar runt i lägenheten. Klämmer fast ett halsband under hakan, tjatar på att få prova mina glasögon…

    Det ligger nära till hands att utropa ”Så FIN du är!” varje gång. Och visst slinker det ut ett sådant då och då. Men varför egentligen? När jag ser på henne så inser jag ju att hon inte alls är intresserad av att vara ”fin”.

    Hon älskar sin blåa fleecetröja – för den har en dragkedja som man kan dra upp och ner, många många gånger.

    Hon gillar sina stövlar med flygplan på – för hon klarar av att ta på dem alldeles själv.

    Hon går omkring med halsband – för det är så spännande att titta på hur det dinglar under hakan

    Hon vill gärna prova mina glasögon – för allt ser så konstigt ut då.

    Hon bryr sig inte ett dugg om ifall hon är fin eller inte! Så varför ska jag då poängtera att hon är det? Varför ska jag visa för henne att det är det första jag lägger märke till när hon kommer för att visa att hon tagit på sig stövlar och vantar alldeles själv?

    (Edit: på sistone har hon faktiskt övergått mer och mer till att säga ”Fin!” när hon kommer med sina kläder. Det är väl oundvikligt, oavsett hur mycket man själv anstränger sig att inte fokusera på utseendet. Jag tror dock mer på att vara en motvikt genom att själv visa att utseende (mitt, hennes, andras) inte är så viktigt, än att försöka uppfostra andra människor och moralisera över deras välvilliga beteende.)

  9. Tack för din fina kommentar! Jag tror också på din idé med att visa att utseendet inte är så viktigt genom vad man själv gör.

    Tilda älskar klänningar för att det svuschar så härligt när man snurrar i dem och för att man kan vika upp dem och ha dem som vingar. Men hon älskar dem också för att hon känner sig just fin, rent utseendemässigt. Jag ser inget problem med att det är just klänningar som får henne att känna sig fin, eller att hon är medveten om den känslan. Kanske jag får ångra mig senare, och då lovar jag att blogga långt och ångerfullt om det. 🙂

  10. Komlimanger är ALDRIG FEL, vare sig det gäller utseende, kunskap, eller nåt annat!!
    Komlimanger är ALLTID BRA för självkänslan och självförtroendet!
    Problemet är alla dessa efterföljande MEN som kommer som ett brev på posten här i sverige, de är inte bra!

    ”Jättefint hjärtat, MEN tänk på att……….” eller ”Vad duktig du var nu, MEN om du hade…….”

    Dvs. i samma andetag som komplimangen ges, tas den tillbaka igen med kritik……. 😦

    Om ni håller er till komplimangerna och skippar det efterföljande mästrandet, så är det bara positivt!
    Ju fler positiva komplimanger man får, desto mer negativ kritik tål man! Oavsett vad komplimangerna handlar om! Sådeså!

    Sedan tycker jag att utstrålning är jädrigt viktigt, har du utstrålning så blir du vacker oavsett hur du ser ut i övrigt, och utstrålning kommer med ett gott självförtroende och självkänsla, så gödsla på med komplimanger!!

    Komplimanger ger självkänsla och självförtroende, och det ger utstrålning, och det ger skönhet!!

    • Jag tror att du har helt rätt i det där med att man hela tiden måste slänga in en brasklapp med något ur jantelagen när man ger komplimanger i Sverige (och i Finland med för den delen) och då förtar man ju effekten av komplimangen.

      Finns det inte något ordspråk i stil med att det krävs hundra doser beröm för att uppväga en dos kritik?

    • Båda mina ungar har haft blåställ och klänningar, och jag säger att de är fina tills det kommer ur öronen på dem! För mig känns det som det enda rätta!

  11. Och jag läser inlägg, och fler inlägg och kommentarer och tänker och konstaterar att det mesta redan är sagt.
    Men jag har en fråga, från en svensk till en sverigefinne (eller om det möjligtvis är en finlandssvensk?) – vad betyder ”kurkka”? (Det första inlägget, från Ina)

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s