Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

4 tankar om “Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

    • Tack! Näe, jag får lite krupp på folk som tjatar om att jag måste erkänna att det finns biologiska skillnader. Jag VET att det finns biologiska skillnader. Det är bara det att det inte är biologiska skillnader som syns i mitt material.

  1. Att hävda att genushistoria inte har något med feminism att göra är ungefär som att hävda att historiematerialism inte har något med marxism att göra, bägge två är exempel på politiserad vetenskap. Det framgår t.ex. av uttalandet ”Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader” ovan, vilket är samma sak som att hävda att ”Det är i allmänhet inte en historiemateralists uppgift att undersöka idealistiska motiv”. I seriös forskning så avvisar man ju inte a priori förklaringsmodeller baserat på att de inte passar in i ens världsbild utan de provas förutsättningslöst.

    Argument mot genushistoria måste inte alls baseras på vad genushistorisk forskning kommer fram till, man kan ju med visst fog hävda att själva utgångspunkten är felaktig och alltför begränsad för att man över huvud taget skall kunna komma fram till något av större relevans. Jag har t.ex. svårt att se att en hur genusbaserad historiesyn kan bidra speciellt mycket när det gäller att förklara större historiska skeenden som t.ex. första världskriget utbrott och ryska revolutionen …

    • ”I seriös forskning så avvisar man ju inte a priori förklaringsmodeller baserat på att de inte passar in i ens världsbild utan de provas förutsättningslöst.”

      Nu handlar det ju inte alls om att biologi inte skulle passa in i genushistorikerns världsbild. Istället handlar det om, vilket jag försökte förklara i texten, att ett historiskt material inte räcker till för att uttala sig om vad som är biologi, men kan säga riktigt mycket om samhällets samtida syn på olika fenomen. På samma sätt förväntar man sig inte att en evolutionsbiolog som undersöker exempelvis omedvetna reaktioner vid plötslig smärta ska uttala sig om bruket av tortyr som förhörsmetod under inkvisitionen för det tillkommer historikern. Det är vetenskaper som kan komplettera varandra, och även om interdisciplinära undersökningar är jättebra kan inte en forskare förväntas ha så djupgående kunskaper i två så vitt skilda discipliner.

      ”Argument mot genushistoria måste inte alls baseras på vad genushistorisk forskning kommer fram till, man kan ju med visst fog hävda att själva utgångspunkten är felaktig.”

      Utgångspunkten är att det konsekvent fanns skillnader mellan män och kvinnor i historisk tid. Det finns det knappast någon som tvivlar på. Eftersom jag är medeltidshistoriker vågar jag inte säga exakt hur man skulle göra för att anlägga ett genusperspektiv specifikt på första världskrigets utbrott, men ett genusperspektiv på kriget och dess effekter är riktigt lyckat. Det är runt den tiden kvinnor på allvar börjar komma ut i förvärvsarbete och könsrollerna kastas omkull, det kommer rösträtt, medborgerliga rättigheter och myndighet för gifta kvinnor i kölvattnet. Grejen är att man kan inte beskriva hur människor hade det varken under världskrigen eller ryska revolutionen om man inte tar genus (och klass i beaktande).

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s