Etikettarkiv | Tomato tomejto liksom

Jag lovar att jag inte har något med det att göra

Jag och barnen talar om det där med värde.

Tilda: Och tänk om hela jorden var av guld!
Vilho (rullar med ögonen)
Jag: Men då skulle ju guld inte vara värt så mycket.
Tilda: Vaddådå?
Vilho (rullar ännu mer med ögonen)
Jag: Jo, för om det finns väldigt mycket av det så är det inte värt lika mycket. Guld vore inte värt något om hela jorden var gjord av det. Som luft liksom. Det finns överallt.
Vilho (nickar allvetande)
Tilda: Mäh.
Jag (lite sentimentalt): Som du, Tilda, och som du Vilho. Ni är värda mest i hela världen, för det finns bara en Tilda och bara en Vilho och kommer aldrig att finnas fler.
Vilho: Fast det är bara nästan sant, mamma.
Jag (medveten om att jag uppfostrat en liten besserwisser): Jasså, älskling. Hur menar du då?
Vilho: För vet du, mamma, att den där Justin Bieber han ser nästan precis likadan ut som mig.

Dagistanter

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?

Jag säger inte att du är fet

Jag och mannen satt i sängen och tittade på hus vi aldrig skulle ha råd att köpa. Jag la mig på hans arm i, vad som förväntades vara, en romantisk manöver.

Maken (rätt öm från träningen på kvällen): Ahrggrrrhhh.
Jag: What’s the point of having a buff man if he’ll squeal if I lie on him?
Maken: It’s not that. It’s just that you rolled your head right over my biceps and…
Jag: Are you saying I’m FAT?
Maken: I’m not saying your fat. I’m saying you disrupt the time space continuum.

Avträden och textuell analys

Den här morgonen har börjat med att jag hann läsa oroväckande länge i en text innan jag insåg att den inte alls handlade om avträden utan om avrättade. Det bådar inte så gott för resten av dagen.

Ett nytt försök

Jag var ju egentligen redo redan för en vecka sedan. Men eftersom det anses opassande att dyka upp på festligheter en vecka för tidigt gör jag väl ett nytt försök idag.

Rätt datum och tid? Check!
Cupcakes bakade? Check!
Fortfarande förvirrat? Check! Check!

Den som väntar på något gott

Igår bakade jag gå-bort-cupcakes som packades ner i en fin låda, drog på mig en klänning, fixade röda läppar och kontrollerade så slutligen, innan jag skulle ge mig av, en sista gång adressen på inbjudan.

Jepp. Jag har skrivit av den rätt. Jepp. Mummi hämtar barnen från dagis. Jepp. Jag är jävligt taggad. Jepp. Rätt dag: tisdag (helt säker på att det är tisdag) den 19 juni (helt säk…) Nämen vänta här nu.

Det är inte så att jag känner mig ensam och inte kommer ut så ofta. Nej då.

Idag får jag trösta mig med cupcakes till frukost.

Vad gör man med en fågelunge?

I trädgården sitter det en ensam liten fågelunge som uppenbarligen gått en match mot någon av katterna. Eller, egentligen är väl ”liten” inte rätt beskrivning. För att vara en luddig fågelunge är den skitstor. Vi talar tre-gånger-större-än-gråsparv-stor.

Den är grå (surprise!), med grå fläckar (surprise!), en gråsvart näbb (no way!) och lång gråsvart stjärt (really!). På buken är den brunspräcklig. En gök? En svan? En kackadua?

Vad fan gör man med skadade godzilla-inspirerade fågelungar som man hittar i trädgården?

Kuriosa: Igår körde jag och barnen en hink med sniglar från trädgården ut i skogen för att jag inte har hjärta att döda dem. Det sätter ribban för alternativen beträffande fågelungen.

Hade jag haft babyfeber är den borta

Jag åkte förbi en kvinna som var ute på morgonpromenad i solskenet. Tätt intill sig bar hon en liten, bylsig baby i en sjal på magen.

Och för en tiondels sekund är det något som klickar till i mig, något som kommer ihåg den där närheten av att bära sitt lilla barn, snusa på det mjuka håret, veta att det här är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Kanske hann jag till och med sakna det där som hon har?

Tills jag såg att det inte alls var en liten baby utan två oformliga hängtuttar i en alldeles för tajt tröja. Och det har ju jag också.