Etikettarkiv | Språket

Bättre tiga och… ja… vara tyst.

Jag kan inte jättemycket arabiska. Alltså, jag plockar väl upp ord här och där när någon pratar, men jag hänger inte med på sammanhang. Däremot så finns det en barnramsa som jag vid det här laget har hört tillräckligt många gånger för att känna igen, även om mitt uttal tydligt lämnar en del att önska, och någon kunde få för sig att jag hittat på en del av orden. Ni vet hur det var när man var liten och inte kunde engelska, men ändå sjöng engelska sånger? Så, ungefär.

Relaterad bild

Hur som helst.

Vi var på besök hos några bekanta och deras engelskakunskaper är väl just snäppet vassare än mina arabiska, så det blir ganska mycket sitta och lyssna för mig. Det var dock inte det som var problemet. Faktum är att om jag bara hade suttit och lyssnat så hade det inte funnits något problem.

Så eftersom Gabriel var med hade vi kört den där barnramsan ett antal gånger. Den handlar om hur man växer och blir större, större, och har rörelser till. Och när jag sitter där och lyssnar på en lång och invecklad diskussion som Anas hade med en av damerna där så hör jag plötsligt henne liksom börja den där ramsan. ”Växer”. Glatt fyller jag i resten av ramsan, med rörelser och hela alltet för jag kände mig helt plötsligt jävligt klipsk och det blev så där tyst som det kan bli när någon gör något oväntat som kan vara oväntat jävla smart.

Eller inte.

Anas lutar sig fram mot mig och viskar lite diskret att de hade talat om damens mamma, i Syrien, och hennes cancer.

Bildresultat för awkward gif

Ridå.

Slav under slarvigt språkbruk

Så vi kom ju överens om att det inte var en alldeles lyckad jämförelse att beskriva den finska mannen som en flykting i sitt eget hem för att flykting är något helt annat. Och så i söndagens HBL intervjuades Sebastian Tynkkynen, som är Sannfinländsk ungdoms nya ordförande. Han menar att obligatorisk svenska i skolan är att jämföra med slaveri.

”Det är fråga om språkslaveri. Slaveri betyder att människor tvingas göra något mot sin vilja.”

Eh. Nej. Det betyder det faktiskt inte. Slaveri är när en människa äger en annan människa. 35 miljoner människor världen över lever i slaveri, där någon annan människa äger dem och de inte har möjligheter att komma loss. De kan bli köpta eller sålda och de äger inte rätten till sina egna kroppar. En slav har inget människovärde, utan har värde endast som objekt. Aldrig någonsin i förhållandet mellan Sverige och Finland har finnar stått som slavar till svenskar, och finnar är definitivt inte slavar i dag. Att påstå det eller ens göra den jämförelsen är populistiskt bullshit och oförlåtligt oförstånd inför människor som på riktigt är ofria.

Bild från ett finskt klassrum.

Slaveri är mer än att göra något mot sin vilja. Det är till exempel inte slaveri när mina barn måste städa undan sina egna leksaker, trots att det i allmänhet är mot deras vilja, involverar en viss mängd tvång och dessutom emellanåt har refererats till som slaveri av de utsatta. Att barnen städar undan sina egna leksaker är en del av uppfostran. Att de läser sina läxor är en del av utbildningen. Att de lär sig säga ”tack för maten” och ”förlåt” är delar av socialiseringsprocessen. Allt sånt som gör att barnen, förhoppningsvis, kommer att växa upp till välanpassade vuxna som vet mer om hur världen fungerar än ett barn. Om jag, i egenskap av bättre vetande vuxen, inte skulle tvinga dem att ibland göra även saker som de inte vill skulle de aldrig gå till skolan eller äta något annat än pizza, chips och godis nedsköljt med läsk.

Skolämnena väljs efter samma princip om att barn inte själva kan förväntas veta vad som är bäst för dem. Det är samhället som väljer vad som är rimligt att barnen ska lära sig, inte utgående från vad barnen kan tänkas tycka är skojigt utan från vad de kommer att behöva som vuxna. Därför lär de sig matematik. Därför lär de sig geografi. Därför lär de sig kemi och fysik och musik och teckning. En del av sakerna kommer de att ha mer nytta av i framtiden och andra mindre men alla aspekterna är viktiga för en god allmänbildning.

Vad gäller språk har man i den finländska skolan i dag inte, till skillnad från vad många tycks tro, osedvanligt många språk utan osedvanligt få. Personer ur den bildade klassen för 100 år sedan i Finland kunde svenska och/eller finska, tyska, franska, kanske ryska och latin. Det fanns inte ens en tanke om att det skulle vara bortkastad tid att lära sig språk (men däremot om att gå i skola i största allmänhet) och då var världen inte i närheten av lika liten som den är nu. Och tycka får man ju göra som man vill, men ur en vetenskaplig, didaktisk synvinkel så är det en fullkomligt befängd tanke att nedprioritera språk.

Forskningen är entydig på den punkten: att lära sig språk underlättar all senare språkinlärning. Ju fler språk man lär sig, desto lättare blir det att lära sig språk. Språk utvecklar hjärnans plasticitet, bidrar till kritiskt tänkande, kreativitet, problemlösningsförmåga och andra kognitiva färdigheter. Det är att betrakta som fakta.

Och visst kan man ju diskutera huruvida det är relevant att lära sig just svenska i den finska skolan i dag. Det är en helt nyttig diskussion att föra. Visst kan man också komma fram till att man inte tycker att det är relevant och därför stänga alla dörrar som svenskan i Finland trots allt håller öppna. Dörrar till exempel i form av arbetsmöjligheter i övriga Norden. Den viktigaste dörren leder dock till den egna historien. I princip alla dokument som rör Finlands historia före 1900-talet är skrivna på svenska. Den dagen finländarna själva inte kan svenska kan de heller inte tyda sin egen historia. Det är en mycket sorglig, men också en mycket farlig utveckling som skjuter ner förståelsen för den egna kulturen och för finländarnas plats i världen.

Med tanke på Tynkkynens vädjan att ”den finlandssvenska befolkningen” ska ”befria finnarna från slaveriet” antar jag att han inte själv kan Finlands historia. Han verkar tro att anledningen till att man läser svenska i skolan är att finlandssvenskarna har bestämt det, majoritetsbefolkningens underkuvade böner till trots. Det är förstås absurt. Man läser svenska i skolan för att man faktiskt har nytta av att lära sig svenska, om inte annat på samma generella plan som man har nytta av att lära sig liggande stolen och perspektivtecknande. Kanske man inte talar svenska mer, men nyttan i hjärnan finns likväl – de kognitiva fördelarna av språkinlärning består. Och dessutom är det inte en liten i hemlighet styrande minoritet av rika finlandssvenska betalande pappor som har bestämt att det ska läsas svenska för att hålla finnarna som slavar. Svenska språkets ställning bestäms av det finländska folkets egenhändigt valda representanter som stiftar landets lagar.

Det är dessa folkrepresentanter som ska vara de bättre vetande vuxna i det här fallet. De som ska ta på sig det tunga ansvaret att avgöra vad som är framtida viktiga kunskap som även den som inte vill ska lära sig. Då får man ju hoppas att de faktiskt förstår vad de gör också, så att de inte likt ett trotsigt barn sätter sig mitt i leksakshögen och skriker slaveri.

Kuriosa: Samma HBL innehöll ett reportage från ett tegelbruk i Pakistan som fungerade med slavarbete. Ungefär som det finländska språkundervisningen.

Av svenska översättningsfel i Finland tar det här nog priset

I Plantagens katalog har man valt det inte alldeles svenska ordet ”dininggrupp” för finskans ”ruokailuryhmä”. Kanske lite okonventionellt, men ok.

Men hur tänkte man när man översatte Helsinki med Helsingborg? Inte särskilt långt, vore en kvalificerad gissning.

20130417-205525.jpg

En kort reflektion angående dagens barnprogram och barns språkutveckling

Efter att, fler gånger än vad någon egentligen skulle behöva utsättas för det, ha lagat mat till ljudet av tevens barnprogram kan jag konstatera att språket i serierna är uselt. Inte som i ”dialogen är en smula bristfällig”, utan som i ”jag kan på basis av dialogen inte ens avgöra vad programmet handlar om”. Vissa stora drag i handlingen sammanfattas av en märkligt formulerad mening här och en annan där, oftast av en berättarröst eller en sorts huvudperson. Resten av handlingen drivs av olika pålagda svoosch-och sviisch-ljud för att förmedla idén att berättelsen rör sig framåt när den egentligen fastnat i ett intellektuellt vakuum – allt ackompanjerat av en dialog bestående av fler stön och skrik än en dåligt dubbad porrfilm.

Och så förundras vi över varför språkkunskaperna rasar.

Asså man ba äääähhhh.

Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland

För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.

Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049

 

Men när dagispersonalen ifrågasätter det kommer jag att låtsas som ingenting

Igår satt jag med ungarna och spelade Choco-spelet. Spelet kan förövrigt mycket varmt rekommenderas även för ganska små barn eftersom det är svårt att äta upp tärningen när den är i en sån där kupa och chokladplopparna är stora och gjorda av plast som klarar att någon slickar på dem. Hur som helst, spelet går ut på att man ska vända på chokladplopparna och enligt vad tärningen visar få rätt figur.

Jag (trycker på tärningen och försöker vara rolig på småbarnsnivå): Nähä, där var det en bajskorv.
Tilda (tittar på mig inte helt övertygad om att man får säga bajs eller om det är roligt): Va?
Jag (försöker låta övertygande): Där är ju en bajskorv. Titta (pekar). Äpple. Bajskorv.
Vilho (viftar med Besserwisser-fingret): Mamma vet du vad?! På finska heter det maapähkinä.
Jag: Jasså? Tänka sig.

Ok. Så jordnöt kanske är en mer korrekt översättning av maapähkinä. Men jag är övertygad om att min tolkning kommer att vinna ett visst gehör bland kidsen på dagis.

20121017-135141.jpg

Dagistanter

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?

Dottern lär sig skriva och grannen får en snabbkurs i svenska

Tilda leker rätt mycket med grannflickan som är ungefär tre gånger så gammal som henne. Igår hade grannflickan satt sig ner med Tilda och tränat på att skriva bokstäver. Jag är förstås väldigt glad över att grannflickan tar sig tid till att rättfärdiga vår dotters oförblommerade beundran av henne genom att vara så underbart snäll. Och så är jag väldigt glad över att grannflickan inte kan någon svenska och därför inte hade någon som helst ångest över att några av Tilda första, skrivna ord är fasligt nära ”jävla homo”.

20120910-151914.jpg

Föräldramötet

Jag medger att jag förmodligen hade varit vänligare inställd till hela föräldramötesgrejen om jag hade vetat om att det de facto var föräldramöte. På omvägar fick jag höra att det var disco (för barnen då, det var inte som om jag kom dit i snyggaste pumpsen och dansade på borden) och fick någonstans halvvägs dit höra att förskolans föräldrar förväntades närvara vid föräldramötet medan deras ungar dansade sig svettiga. Så jag och Tilda smög in på mötet, inte särskilt inspirerade att sitta på stolar tillverkade för någon som är 120 lång, i ett svettigt rum den närmaste timmen.

Glad förskolelärare: Jomen så tar vi väl och kör en presentationsrunda. Namn, vem som är ert barn och i vilken grupp. Vi kanske börjar här då. (pekar på mig)
Jag: Ja, jag heter Charlotte och är mamma till Vilho.
(alla tittar uppfordrande)
Jag (viftar mot tavlan med telefonnummer till de olika grupperna): Tjahrm. Han går i… jamen nån av de där grupperna är det väl.

Just så där fixar man nomineringar till årets mamma. Nästa gång måste jag komma ihåg att prata finska så att alla tror att jag är pappan.