Arkiv | maj 2012

Ett steg närmare en crazy cat lady

Det är ju ingen hemlighet att jag är så nära en crazy cat lady som man kan komma när man har familjemedlemmar som inte är katter.

Så sitter jag ute i trädgården och korrekturläser en artikel som måste lämnas in senast nyss och hör någon av katterna mjaua vänskapligt någonstans. Självklart gör jag vad varje crazy cat lady skulle ha gjort. Svarar. Genom att mjaua.

Jag: Mejuuhu.
Katten: Mrrooo.
Jag: Mjauoo?
Katten (lätt indignerat): Mrraoo!

Det är väl ungefär här i den djuplodade diskussionen med katten som jag ser grannen som höll på och påtade i trädgården på andra sidan planket och som liksom stelnat till och med blicken sänkt så tyst som möjligt försöker avlägsna sig. Men jag har typ kattlika sinnen och upptäcker honom förstås. Ha! Vad trodde han egentligen? Jisses vilka konstiga människor det finns asså.

Liten i en stor värld

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.

Ta ett förhållande till nästa nivå

Vi har nu nått den nivån i vårt förhållande då min högt vördade make vet tillräckligt mycket om kvalitén på min filmsmak för att ladda upp med våldsamma serietidningar för pseudovuxna när vi kommit överens om att hyra en film på kvällen – och vi båda två ser det som en lyckad filmkväll.

Att lyfta ut en bit av tiden

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.

Tildas fantastiska rabarberkaka

Den här kakan var så enkel att Tilda kunde baka den nästan helt själv och blev så god att barnen åt upp hela omedelbart.

Vispa
2 ägg
2 dl rörsocker

riktigt vitt och pösigt. Det här är säkert bäst om någon vuxen gör. Eller åtminstone någon som är äldre än fyra och som förstår att stänga av vispen innan de lyfter den ur skålen. Blanda

2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 nypa salt

i en annan bunke. I ytterligare en annan bunke blandar man

1 rabarberstjälk (skalad och skivad i tunna skivor)
1 nypa kardemumma
1 nypa kanel

I äggblandningen ska man sedan försiktigt röra ner

0,5 dl vaniljyoghurt
100 gr smält smör

Därefter rör man lika försiktigt ner mjölet och därefter rabarbern. Häll allt i en liten smörad och bröad form (ca 20 cm, eller en långsmal form) och grädda i mitten av ugnen på 175 grader i ca 15-20 min. Prova med en sticka när kakan är färdig. Stickan ska inte bli kladdig.

Som stora flickor

För en vecka sedan var vår dotter magsjuk. Det behövs inte mer än en dag av sjuka förrän hon ser riktigt liten och svag ut. Så jag och min högt vördade älskade make står och tittar på vår fantastiska dotter medan hon lite slött pysslar med sina dockor.

Jag: Look at our gorgeous daughter. She’s so little…
Maken: And dieting like a big girl already.

Pakettårtor

Igår var det bröllop. Pappan gifte sig äntligen med mamman. Det var fantastiskt bra musik, vackra tal, bedårande brud och just sånt som hör ett riktigt prima bröllop till.

Och så var det tårtor förstås. Önskemålet var många färger och inga rosor, krusiduller och flufferier. Så det blev ett paketbord med tårtor. De röda var fyllda med vit choklad mousse och bottnarna gjorda av hallon och mörk choklad. De gröna var fyllda med en apelsinkräm och chokladganache. De gula var fyllda med hallonsylt och vaniljkräm.

Av överblivna äggvitor gjorde jag några macarons. Hälften försvann på den tiden det tog mig att fotografera tårtorna.

När jag hinner ska jag försöka lägga ut recept.

Självklart var det dans också. De här två var utan tvekan festens mesta partypinglor.

Jag vet vad jag ska köpa till maken i födelsedagspresent i alla fall

Ni vet att Lego började tillverka Lego speciellt för flickor…? Nu har Mattel börjat tillverka Barbie för pojkar. Rekommenderas från sen tonår.

Och för den som känner sig extra äventyrlig.