Arkiv | maj 2012

Trädgårdsmästarninjan

Köpenhamn har en del trevliga trädgårdar. De flesta såg säkert just nu lite extra trevliga ut eftersom varenda rododendron i hela staden blommade medan vi var där. Men säga vad man vill om Köpenhamns välansade blomsterprakt, landets trädgårdsmästarninja har släppts fri i Legoland. Nöjesparken är värd en tripp bara för trädgårdens skull – världens alla olika klimat representerade genom växter.

Som körsbärsträd i blom praoade azaleor med bonsaiklippning. Helt. Frkn. Genialt.

Så fort jag listat ut vilken sort detta är (tips, någon?) ska en sådan få flytta in till oss.

Och jo, mina egna rhododendron har börjat blomma också, men i jämförelse med de femmeterskolosser som fanns i Danmark är mina pyttiga halvmetersplantor inte så imponerande.

Hemkomna från Danmark – bildkavalkad

Nu har vi kommit hem från vår första riktiga familjesemester någonsin: en tripp till Danmark med Legoland och Köpenhamn som huvuddestinationer. Legoland var helt sjukt häftigt och rekommenderas å det varmaste. Vi bodde på Hotell Propellern som var perfekt när man hade två små barn. Stort rum på bottenplan med egen liten altan och en stor lekplats med kvällssol. Pool, lekrum, gym och fina sittplatser ute i solen. Middagen i restaurangen var inte värd pengarna (den tycktes ha lagats efter principen ”vi har tagit ett hutlöst pris för den här rätte so let’s häva på allt vi hittar på tallriken”) men själva hotellet var värt varenda… öre. Därifrån kunde man gå till Legoland. Det gjorde vi.

Den här gatan såg vi också i naturlig storlek.

Det är mycket möjligt att vi också såg den här hamnen.

Man vet att man är nörd när man hör någon obildad förälder säga ”men titta där är Transformers” och man själv bara ”men vafaen det är ju BIONICLES”.

Ribe. Hit. Vill. Jag.

Skottland. Hit vill jag åka med barnen.

Norge.

Ett vitt hus.

Storhetsvansinne.

Helt normala barn.

Vad som händer när man ger socialt missanpassade ingenjörer sisådär 30.000 legobitar och ber dem bygga nånting litet till den där plattformen vid vikingbåten.

Man bara ”men shit asså”.

En bara smått exalterad legofantast som ombetts ”stå still, titta hit och le”.

Vad de säljer i vanliga Lego Kingdom är bara skit.

”Jo, jag vet att ni är trötta men sätt er där för mamma ska bara ta några bilder till på Lego Star Wars och det betyder inte alls att mamma är galen för det här är en Imperial Shuttle.”

Sedan åkte vi tillbaka till Köpenhamn och spenderade en dag och en natt där. Vi gick på en lugn och trevlig promenad efter att ha suttit tre timmar i bil. Det gick så där.

”Come along children!”

”Men kan ni för i helvete sluta slåss!” ”Men mamma vi slåss inte! Vi leker Paddy Cake!” ”Paddy Cake gör man mot varandras händer, inte mot ansiktet.”

Plötsligt var Vilho upptagen. Två barn och en boll. Så skrotar man alla språkgränser.

Vi besökte Amalienborg och Amaliehaven och tittade på blommorna utan att röra något. Nästan.

Den som tycker om kött ska besöka MASH. Barnen fick ritblock och pennor.

Utanför vårt ljuvliga hotell Strand fanns det studsmattor sänkta i trottoaren. En hit.

Vi tittade på Absalons ruiner och drottningens representationsvåning. Jag var tvungen att visa min handväska innan vi fick gå in. Jag påpekade att den kanske såg liten ut men att den var som Mary Poppins väska och att jag därmed lätt kunde få plats med en av deras enorma statyer, men att jag förmodligen aldrig skulle hitta den igen om jag lade den i väskan. Jag fick ta med väskan ändå. Tyvärr hittar jag inte statyn igen. Vilho och Tilda däremot hittade massor med spännande små skärvor, stenar och fossil på borggården. Tilda konstaterade att ”vi tar hem dem, men berätta inte för drottningen”. Jag retades kanske lite.

Efter tre dagar av intensivt turistande fick mina vackra barn Jedward att verka tillbakadragna och tystlåtna. Jag var harmonisk och pedagogisk förstås.

Nu är vi trötta, men nöjda.

Ett steg närmare en crazy cat lady

Det är ju ingen hemlighet att jag är så nära en crazy cat lady som man kan komma när man har familjemedlemmar som inte är katter.

Så sitter jag ute i trädgården och korrekturläser en artikel som måste lämnas in senast nyss och hör någon av katterna mjaua vänskapligt någonstans. Självklart gör jag vad varje crazy cat lady skulle ha gjort. Svarar. Genom att mjaua.

Jag: Mejuuhu.
Katten: Mrrooo.
Jag: Mjauoo?
Katten (lätt indignerat): Mrraoo!

Det är väl ungefär här i den djuplodade diskussionen med katten som jag ser grannen som höll på och påtade i trädgården på andra sidan planket och som liksom stelnat till och med blicken sänkt så tyst som möjligt försöker avlägsna sig. Men jag har typ kattlika sinnen och upptäcker honom förstås. Ha! Vad trodde han egentligen? Jisses vilka konstiga människor det finns asså.

Liten i en stor värld

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.

Ta ett förhållande till nästa nivå

Vi har nu nått den nivån i vårt förhållande då min högt vördade make vet tillräckligt mycket om kvalitén på min filmsmak för att ladda upp med våldsamma serietidningar för pseudovuxna när vi kommit överens om att hyra en film på kvällen – och vi båda två ser det som en lyckad filmkväll.