Etikettarkiv | Livet på landet

Om förändrade drömmar och att hålla fast vid sin

Ibland skriver jag för att överleva. Det känns som om jag formar långa och komplicerade berättelser i huvudet. Och ibland är jag rädd för att skriva dem i bloggen, för att de är helt uppriktiga. Men jag vet också att det är många av er som känner igen er, så jag skriver, skriver, skriver. Sådant som jag själv skulle behöva läsa. Kanske hjälper det någon annan också.

När vi satt tillsammans där i början av oss, jag och A, var våra drömmar helt lika. Vi ville ha en stor familj, liv och rörelse, släktingar och vänner. En dörr som alltid stod öppen. Vi ville ha ett stort hus ute på landet, med potential till självförsörjning, men också så mycket yta att vi kunde erbjuda plats åt den som saknade plats i världen. Vi ville ha trädgård och odla, naturen rakt utanför fönstret, lugnet och friden i öppna vidder. Vi ville jobba tillräckligt för att kunna leva, men inte leva genom jobbet. Vi ville inte resa, för vi hade sett tillräckligt och ville bygga tryggheten, satsa hemma. Vi satt där och kände att våra liv var lika sammanflätade som våra händer.

Så vet ni ju redan att saker och ting förändrades när vi gifte oss. Att det ansvar han kände för mig övergick till att inkludera ett ansvar för saker jag sa och gjorde, för saker jag var och för mina brister. Och att det ganska så snabbt blev en synnerligen ohållbar situation. Jag levde sedan i den ohållbara situationen i ett par år, innan vi separerade. Då hade jag spenderat varje dag och natt med att försöka hålla samman allt som föll runt omkring och jag var helt slut. Under sommaren, efter att baby Gabriel hade haft många långa månader av sömnproblem och jag följdaktligen lika många månader av nattvakande, blev jag sedan väldigt sjuk. Vi ska prata mer om den biten senare, för jag försöker fortfarande själv få klarhet i vad som hände.

Nu när vi (läs: jag) faktiskt tagit beslutet att skiljas på riktigt är det med oerhört tungt hjärta. De aggressionsproblem som han drogs med, det mörker av trauman han levde i, har han jobbat bort. Det påpekade han också för mig när vi diskuterade. Att jag hade sagt till honom att han måste lösa sina aggresionproblem och att han har gjort det, så varför räcker det inte? Och jag har funderat så mycket på det här och kommit fram till att det är en kombination av saker som gör att det inte räcker.

Ibland tänker jag att det är lite som en trafikolycka. Om man kör på någon och den personen blir allvarligt skadad så är det klart att det underlättar situationen att personen som körde bilen inte gjorde det med flit. Att det var ärliga misstag och att hen inte visste bättre. Men det gör inte skadorna mindre. De finns där ändå. Läker inte snabbare.

Och så tänker jag på alla de drömmar vi hade tillsammans. De som vi byggde vår gemensamma framtid på. Jag vet inte när han för första gången sa att han ville resa, men det var kanske ett halvår in i vårt äktenskap. Tror att det var till USA han ville. Sedan ville han till Norge, Tyskland och nu senast Italien. Jag kanske kan tänka mig att åka någonstans, någon gång, men jag har absolut ingen som helst drift att resa. Nada. Sedan tycker han att mitt fina hus är för stort. Det går inte att hålla rent. Det är för tyst. För mycket jobb. Sedan har det också förstås fel färg och fel form på taket (han vill ha ett rött hus med mansardtak såatteh). Han gillar inte att det rätt som det är kan stå grannar i farstun, samtidigt som han ogillar att det inte finns något folk här omkring.

Och jag blir sårad varje gång han hittar något han inte tycker om, för huset är en del av mig. Som en poet vars poesi ständigt kritiseras, eller en konstnär som får sin konst underkänd. Jag har följt den dröm vi delade förut, jag har varje dag arbetat för att uppnå allt det där. Men det duger inte åt honom. Han vill ha något annat och jag tror inte att han själv riktigt vet vad.

Samtidigt kan jag bli så helvetes jävla förbannad, för jag vet och jag ser att han är som lyckligast när vi arbetar tillsammans med trädgården. När vi gräver och planterar, och tillsammans ser på hur det spirar. Jag vet att han älskar det lika mycket som jag gör och jag vill så innerligt gärna, att jag inte ens kan sätta ord på det, att han skulle dela allt det här med mig. Att det skulle vara vad han verkligen verkligen ville. Då skulle vi kanske kunna arbeta oss igenom de andra problemen (och gudarna ska veta att de är många) – om vi visste att vi var på väg åt samma håll. Kanske jag skulle ha orken och tålamodet att kompromissa, förklara och diskutera om jag visste att i slutet av dagen är jag allt vad han vill ha.

Men det är jag inte. Jag vet det. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag vetat det i flera år. Det gör bara så fruktansvärt ont att erkänna det ens för sig själv. Kanske har jag väntat på att han ska vakna upp och se mig så som han såg mig när vi träffades? I mörka stunder tänker jag att när vi träffades var han väldigt sjuk. Varken han eller hans släkt trodde att han skulle leva särskilt mycket längre, och att han säkert skulle få spendera större delen av sitt kvarvarande liv i rullstol. Jag sa då till honom precis som det var, att jag skiter i om han sitter i rullstol och jag vet att han älskade mig för de orden. Sedan fick han rätt medicinering här i Finland. Han blev frisk. Fick tillbaka sin styrka. Fick tillbaka sitt liv. Och jag tror, att när han efter så många års sjukdom utan framtidstro fick tillbaka chansen att leva, kände att han kunde få bättre än mig. Jag dög när han var sjuk och alternativen var få. Nu är världen öppen för hans fötter. Satans jävlar i helvetet.

Jag lever nu vår dröm.

Visst blir jag fortfarande vansinnigt förbannad när jag tänker på att han har ändrat sig, men jag kan också ändå in i hjärteroten njuta av vad jag har. Hönsen får numer vara ute lösa i trädgården om dagarna. Kaninen likaså. De stormtrivs! Och jag har skördat de första rädisorna. Jag har också fått tillbaka mitt liv. Min dörr står alltid öppen. Just så som jag vill ha det.

Blå

Ok ok, så jag vet att det här typ har blivit en hönsblogg men alltså hörrni. Första ägget kom i dag.

img_3822

Ni kanske ser att det inte är yer old traditionella äggfärg, eller hur? Det är ljust blågrönt. Till den tidigare flocken skaffade jag nämligen två araucanor och deras specialitet är blåa ägg. Fick lägga det bredvid ett vanligt vitt ägg för att ni skulle kunna se skillnaden ordentligt. Kan nästan förlåta araucanorna för att de är skittaskiga mot de fem andra. Men bara nästan.

Slitet och pyntat

Det finns ju jämt avrundat nedåt ungefär en miljard saker jag älskar med mitt hus, men en av dem är den här kontrasten mellan saker som jag har hunnit göra iordning och saker som bär de senaste hundra årens användning fullt synligt. Nu när jag julpyntar (vilket jag gör för fulla muggar) blir det många vis extra tydligt.

Och jag förstår att det inte är allas kopp te, så att säga, men jag får en sån där svindlande känsla som man kan få när man tänker på hur stort universum är och det känns för en millisekund som om ens sinne kunde fånga storheten. Tiden suddas ut, mellan mig och dem som trampat de här golven tidigare. De har sett ut genom samma fönster (fast i bättre skick) och planerat jul, de också. Säkert oroat sig över drag. Kylan. Ved. Maten. Sådant som oroar mig också.

Fast inte så mycket. Mest njuter jag. Av dofterna av julen och värmen från spisen. Av förväntan och hopp.

Lite före och efter på köket.

Jag vet att ni har behövt vänta alldeles oskäligt länge, men här kommer iallafall några före-efter på köket. Före-bilderna är från när vi var och tittade på huset, just innan jag köpte det, och efter-bilderna är alldeles dagsfärska.

På de här bilderna ser man kanske bäst hur köket förändrades. I hörnet där det nu finns en typ köksö var det först planerat att kyl/frys skulle stå, men det blev inte bra när man skulle gå dit från spisen. Nu är kyl/frys rakt bakom min rygg när jag tar bilden. Före-bilden gick det att komma längre bakåt, därför har den lite annan vinkel.

Det saknas fortfarande några hyllor på väggarna, och flera av dem är återanvända från andra ställen. Ingen riktigt matchar, men så är det ju i gamla hus. Att få belysning i köket har varit en av de svåraste sakerna för i ärlighetens namn hade jag inte riktigt råd med alla el som borde dras. ”Det brukar aldrig finnas pengar kvar för elektrikerna eftersom vi alltid kommer in sist” menade elektrikern och installerade bara det mest nödvändiga. Någon avancerad köksbelysning var inte att tänka på. Jag löste problemet med clip on-lampor från Jysk och det fungerar måste jag säga alldeles utmärkt. Sladdarna ska dras lite snyggare sedan, men lamporna fyller absolut sin funktion utan att (enligt mig) sticka i ögonen. Så att säga.

Under handfatet saknas det en täckskiva som jag förvisso har köpt och borde sätta dit men herremingud så det är smidigt att bara kunna slänga ner skräp i det där hålet utan att behöva öppna dörren.

Här kommer man in i köket från hallen. Det stora vita skåpet har A hittat på loppis för en spottstyver och det passar i mitt tycke perfekt. Tyvärr blir det gärna en avstjälpningsplats – ni vet det där stället där man lägger allt man inte är riktigt säker på vart det ska eller som man planerar att ta strax men glömmer bort – men å andra sidan behövs ju en sådan i alla hem. Den underbara soffan hade som sagt gärna fått stå kvar, men den var borta när vi flyttade in.

Dörren som syns på första bilden har jag valt att ha kvar, men den är blockerad av kylskåp/frys och handtaget är bortplockat. Jag ville spara dörren utifall att man någon gång i framtiden vill återställa den. Den leder in till ett litet förmak till det som tidigare var bastun och fungerade som ett ställe att byta om på. Bastun är utriven (mer om det senare) och istället har jag låtit bygga en dusch och toalett och eftersom det finns en dörr dit precis på andra sidan om köket (liksom ut från köket direkt till vänster) kändes det lite overkill med två. I något skede planerar jag att sätta ett högt skåp mellan vedspisen och kyl/frysen, men jag måste först få igång bakugnen så att jag vet att det inte blir för varmt på sidan. Själva vedspisen har jag igång och ni hör det ju inte, men den sprakar väldigt hemtrevligt just nu.

I skåpet ovanför vespisen fanns en gammal varmvattenberedare som rymde dyp 30 liter. Med tre barn kändes det lite onödigt lite, så en stor ny är installerad i hallen. En dag ska jag lyckas bygga ett snyggt skåp att dölja den med. Ett av kraven med kyl/frys var att det skulle finnas en ismaskin. Det har jag velat ha länge och nu tror jag inte att storbarnen skulle kunna leva utan längre.

Mitt sovrum är som ni vet fullkomligt beckmörkt. Dels för att jag har grymma mörkläggningsgardiner (en bra investering om man har en baby sovande i samma rum…) och dels för att jag har mörka tapeter. Jag älskar att öppna dörren och komma ut till köket, som även i det finska vintermörkret strålar av ljus.

Det mesta på de här bilderna är loppisfynd. Mattan under köksbordet är en äkta matta, men eftersom de tidigare ägarnas mycket uppfinningsrike son hade pillat sönder en av kanterna sålde de den billigt. Medan jag skriver det här värmer mattan min fötter, som en mjuk, trösterik lyxartikel införskaffad för nästan ingenting.

Pinnstolarna kom med från förra stället och ni som har varit med länge kanske minns när de införskaffades. Gabriels stol är även den ett fynd. Bordet köpte jag begagnat när jag flyttade in hit, och det kan dras ut och rymma många. Det väger som synden och jag rullade in det själv från bilen. Det gick bra på så vis att det ju är ett runt bort och inte så bra eftersom det runda bordet också är ett utdragsbord som mitt i rullningen drog ut sig själv och tänkte knipsa av mina fingrar. Det är en av de få gånger som jag har stannat upp, andats djupt och tänkte att ”nä nu, Charlotte, nu har du gjort bort dig din envisa jävel”. Bordet släpades på en presenning sista biten och har på förekommen anledning slipats och målats om. På hyllan vid fönstret finns några av mina tekannor. Till mitt försvar dricker jag mycket te, men jestas vad jag är svag för snygga kannor. Gunghästen är min gamla mycket skraltiga. Den heter Stalin och är namngiven efter min favorithäst när jag var liten. När jag blev så gammal att jag förstod att den hästen hette Stardream var det liksom för sent att byta.

Att elektrikern bara gjorde det absolut nödvändigaste är nog en sanning med modifikation som väldigt mycket beror på vad man anser vara strikt nödvändigt. All el i hela huset har dragits om och det är gjort med den lite dyrare formen av gammaldags metallkabel (som givetvis är nytillverkad). De eluttag i köket som sitter på ögonhöjd är av den gammaldags stilen, tre gånger så flipping dyra som de vanliga. Alla andra uttag är helt vanliga, för det fanns inte pengar och de går att byta sedan om man skulle vilja. Om kaffemaskinens välsignelse skulle jag kunna skriva mycket, men ni har ju redan hört.

Till sist bjuder jag er på några bilder från den där tiden emellan. Det gamla köket är egentligen jättefint och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att ha kvar det, men jag var hur som helst tvungen att ta bort det för att kontrollera att det inte fanns fuktskador bakom och så att alla rör kunde bytas. Eftersom det ändå skulle bort så kändes det dumt att bygga upp samma igen, eftersom jag ändå behövde mer arbetsyta. Köket fick ett nytt liv någon annanstans – jag skänkte bort det mot att mottagaren plockade ner det.

 

Jag vet inte om jag är redo

När jag vaknar på morgonen är världen täckt med ett tunt, tunt lager glimrande frost. Jag visste att det skulle gå ner mot nollan på natten och hade satt frostskydd på dahliorna, men på morgonen är det minus fyra och dahliorna är förstås stendöda. Mitt i sitt allra vackraste.

Lite pirrar det i magen. Lite kan jag njuta av att luften är kall och frisk och når hela vägen ut i kroppen när man drar djupa andetag. Jag har alltid gillat hösten. Det känns som om jag kan andas igen och som om allting börjar snarare än slutar, de vissnade dahliorna till trots. Hösten är hårt jobb och välförtjänta koppar med kvällste. Jag vet bara inte om jag är riktigt redo ännu.
20151006-102954.jpg

20151006-103003.jpg

Räddningen i nöden; kaninungar

Inom mig bubblar ett inlägg argare än Det Stora Debaclet (kallas på fullt allvar fortfarande så på Genusdebatten) då jag bad folk som inte kunde läsa innantill att sitta ner och hålla käft och några blev ledsna för att jag använde fula ord och menade att de hade förlorat all respekt de inte heller tidigare hade agerat utifrån för mig. För tillfället består inlägget till 95% av svordomar. Möjligen behöver jag finslipa det lite. Därför kommer här bilder på kaninungarna. Och när ni sedan läser det väldigt arga inlägget så kan ni ju med fördel komma tillbaka hit och titta på bilder av kaninungarna emellanåt, för allas bästa liksom

IMG_4261 IMG_4263 IMG_4286 IMG_4291 IMG_4304 IMG_4321 IMG_4323 IMG_4330 IMG_4346 IMG_4367 IMG_4395.