Vardagslivet

When it rains, it pours

På engelska brukar man säga att ”when it rains, it pours”, vilket väl är ganska likt svenskans att en olycka sällan kommer ensam. Det är, så att säga, lite mycket just nu. Bland annat envisas min bil med att gå sönder på nya (och ibland gamla beprövade) sätt. Den senaste månaden har jag haft den på verkstaden inte mindre än tre gånger, för ungefär en månadslöns repareringskostnader och i dag gick den ändå inte igenom besiktningen. Ytterligare några hundra euros reparering står mellan mig och ett inkommande körförbud. Jag fick sitta och andas djupt ganska länge. Så kan vi säga.

För några dagar sedan bestämde sig dessutom oljepannan för att kasta in handuken, i en dramatisk sorti involverad en fruktansvärd massa rök. Så står man (läs: jag) där inför beslutet huruvida man ska sänka några tusen euro på en snart femtioårig oljepanna som man ändå tänkt byta ut till något mer miljövänligt, eller investera i några bärbara element och en satans massa yllestrumpor och sedan hålla liv i eldstäderna. Det här huset är ju trots allt gjort för att fungera även utan oljepanna, så det går. Typ.

Diskuterade med en kompis om att det gärna skulle kunna få vara lite mindre full blown fucking katastrofläge hela tiden. Att jag skulle behöva få en liten andningspaus. Lite återhämtning. Så gick jag, på förekommen anledning, för att hugga mer ved och gudvethur så lyckades jag skicka iväg en av de mer rejäla vedklabbarna så att den landade på yxan. Det dåliga med det var att min hand var emellan. Det bra var att jag är förståndig nog att hålla yxan i handtaget istället för på den vassa delen. Djupandning. Under ungefär en halvtimme var jag i ärlighetens namn ganska osäker på hur mycket jag hade krossat i handen. Den svullnade upp och blev prydlig blågrå och gjorde så ont att den skakade. Så jag stod länge i vedboden och var en liten smula ledsen. Ledsen, trött och ensam. Men sedan var det bara rycka upp sig för det hinns liksom inte med. Barn, djur och hus måste ju skötas ändå, oavsett om man har en eller två händer. Och det verkar nog som om det bara är mjukdelar som fick lida, för handen är betydligt bättre nu, även om den är rätt blå fortfarande.

Men alltså.

Allting är egentligen inte bara dåligt. Verkligen inte. Vi ska till exempel ganska snart diskutera kärlek för att… ni vet… Det behövs. Jag får bara inte tillräckligt med andningspaus från katastroferna att jag hinner uppskatta allt det fina och det får mig att må väldigt dåligt. Dels för att det rent objektivt är en tämligen skitig situation med trasiga oljepannor, bilar och händer, men också för att jag känner mig så sjukt otacksam när jag blir uppgiven och ledsen. Jag har ju ved. Jag får ju bilen lagad (får och får…). Jag har ju en hand till. När allting rusar på är det svårt att tillåta sig själv att inte orka ett tag. Att hålla sig på benen tillräckligt länge för att ens hinna borsta av sig dammet.

Det var bara det. Gnäll, gnäll.

3 kommentarer på “When it rains, it pours

  1. Bara en av de där sakerna hade ju räckt för att få vem som helst på duktigt grinigt humör, så tycker absolut du ska tillåta dig att gnälla ohämmat ett tag. Att man vet att man har mycket att vara tacksam över betyder ju inte att man måste gå runt och känna tacksamhet jämt. Hoppas det lugnar ner sig lite snart!

  2. Tycker nog du har rätt att gnälla både högt och ljudligt. Att ratta det du gör på egen hand 😝 skulle få de flesta att gråta bara vid tanken. Vi måste alla få lov att känna oss små, ensamma och ledsna, hur ska vi annars veta hur starka vi egentligen är?
    Kram!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s