Att spänna pappväggar – ett hatkärleksförhållande

Det är nu sex dagar sedan jag började på det här inlägget. Tiden rinner verkligen iväg, även om man inte har särskilt roligt.

Hur som haver.

Jag har inga ambitioner att liksom idka bokstavstrogen byggnadsvård eller så, men alla väggar utom i tvättrummet (som också varit typ dusch/bastu) där väggarna är gjutna och i Tildas rum som har spånskivor är pappspända. Det har fördelen att det var väldigt enkelt att riva ner och att stockarna bakom är sanslöst välbevarade och fina. Sedan var slut på fördelar.

Eftersom jag är rätt schysst på att tapetsera så trodde jag på alla byggnadsvårdare som bestämt hävdar att det är både billigt och relativt enkelt att spänna papp. Jävligt relativt, skulle jag vilja säga. Jag hade läst på tillräckligt mycket för att veta att det fanns många olika sätt, men att grundprincipen var att få pappen lagom fuktig och sedan spika fast den med massor av nubb. Eftersom även de lärde tvistade om detaljerna tänkte jag att det var bäst att bara köra på. Learning by doing och trial and error, typ.

Det första försöket var tveklöst för blött, för med ett ljudligt SLÖRP försvann våden minus en kvadratdecimeter runt nubben ner i en hög på golvet. Tre försök till hade mycket snarlika resultat, varefter våden dramatiskt vek sig och ritschade i ett förvånansvärt prydligt sicksackmönster ungefär vid mitten. Inte ens jag kände att det var värt att försöka rädda den.

Till mitt försvar ska jag säga att jag har börjat lära mig, nu sisådär en 30 kvadratmeter pappspänd vägg senare. Därför tänkte jag dela med mig av mina dyrköpta lärdomar.

* Pappspänning är ett billigt alternativ förutsatt att man lär sig ganska fort eftersom det går åt groteska mängder papp per våd och en rulle kostar från 88 e uppåt.
* Jag var lite mesig med mängden nubb, på grund av att jag just spenderat två veckor på att dra ut (jämt avrundat nedåt) hundra miljarder nubb ur väggarna och helst inte ville slå i för många om jag skulle behöva göra om. Men pappspänning är vinna eller försvinna. Snåla inte på nubb.
* Möjligen har jag överskattat mina tapetserartalanger, men de hjälpte mig inte ett skit när det gällde pappspänning. Däremot har åratal av hantering av barnens dyngsura men ack så dyrbara vattenfärgskonstverk äntligen betalat sig. Jag kan lyfta blött papper jag.
* Tapeter som inte är riktigt raka kan man dra i lite lätt. Det kan man inte med papp. Faktum är att den där spänningen som ska göras sker automagiskt när pappen torkar och inte är något man själv gör. Dra inte i pappen.

* Listen runt kanterna kan man antingen köpa för en inte alldeles billig summa i en sjukt behändig rulle, eller knåpa ihop själv av lite papp. Den är till för att förstärka pappen, så inte nubben har sönder den. Sätter man den för nära kanten ser det ut som om man var full när man slog upp den när den torkat.

* Som någon sa är det helt ok att väggarna ser ut som hela havet stormar när de är blöta, för de när de torkar så blir de faktiskt på något märkligt vis raka. Om man inte har veck. Veck blir kvar.

* Ett tips jag läste var att inte spika ena långsidan eftersom den ska ligga ungefär 10 cm omlott med nästa våd. Eftersom jag testade kan jag säga att det endast gäller om man under samma arbetspass tänker sätta nästa våd och inte bara prova en för att se om man gjort rätt. Någon annan sa att man kunde nubba långsidan glest, men samma sak gäller ändå – den får inte torka utan måste täckas med nästa våd direkt. Allt som inte är minutiöst nubbat när det torkar kommer att bli skit.

* Ett annat tips som jag läste var att börja ovanför fönstren och jag förstod inte riktigt vitsen, utan började (i enlighet med ett annat tips) vid ett hörn ”precis som när man tapetserar”. I efterhand antar jag att tipsaren menade att man skulle göra de mindre bitarna ovanför varje fönster först, och sedan köra de större bitarna med början vid ett hörn eller whatever. Oavsett hur stor biten är ska den ju nämligen kantas av satans med nubb. Att försöka undvika att göra små bitar är därför helt klart att rekommendera.

* Den kanske allra viktigaste lärdomen jag tar med mig är att jag aldrig någonsin kommer att spänna papptak. Visst, det är härligt med gammalt hantverk och jodå, det är bra för väggarna och autentiskt och fan och hans moster, men det är också ett nedra pusslande och tusen grader varmt eftersom man inte får vädra för att pappen kan torka för fort.