När jag vaknar på morgonen är världen täckt med ett tunt, tunt lager glimrande frost. Jag visste att det skulle gå ner mot nollan på natten och hade satt frostskydd på dahliorna, men på morgonen är det minus fyra och dahliorna är förstås stendöda. Mitt i sitt allra vackraste.
Lite pirrar det i magen. Lite kan jag njuta av att luften är kall och frisk och når hela vägen ut i kroppen när man drar djupa andetag. Jag har alltid gillat hösten. Det känns som om jag kan andas igen och som om allting börjar snarare än slutar, de vissnade dahliorna till trots. Hösten är hårt jobb och välförtjänta koppar med kvällste. Jag vet bara inte om jag är riktigt redo ännu.
Hit och dit och tillbaka igen 