Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

Det finns fortfarande mycket att säga om kvinnor och utseende. Väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga, och som jag i ärlighetens namn tycker är det allra enklaste och allra viktigaste är det här:

Det rådde inga tvivel om att de som deltog i kommenterandet under mitt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika och det senare inlägget om vem som tystas är medvetna om att det är väldigt känsligt att kommentera kvinnors utseende. Att det är känsligt var liksom utgångspunkten för de allra flesta, oavsett vad man sedan tyckte om det. Väldigt snabbt utvecklades det till en fråga om att män måste ha rätt att kommentera kvinnors utseende, särskilt om man gör det genom att påpeka vad forskningen visat att standardmannen tycker är snyggt (det vill säga smal midja och breda höfter). Det här var den poängen, om jag inte alldeles misstolkat allt, som de flesta män som ställde sig emot mitt inlägg ville göra. Jag förstår inte varför. Varför ska det vara en manlig rättighet att kommentera kvinnors utseende? Varför kan man inte bara konstatera det man redan vet, att det är ett väldigt känsligt ämne, och sedan respektera det?

För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda. Det är det viktigaste, tycker jag.

Därmed inte sagt att män alltid måste vara tysta (vilket vissa män (inga kvinnor) drog det till), eller att män inte ska få vara med och problematisera kvinnorollen och utseendehysteri. Den lilla men ack så viktiga skillnaden ligger i varför man vill vara med och diskutera. Gör man det för att man ser sig ha en rätt att kommentera kvinnors utseende kommer man (vilket blev väldigt uppenbart) stöta på patrull. Gör man det för att man anser det problematiskt att utseendet är en så stor del av kvinnorollen är det en helt annan sak (vilket också blev uppenbart).

Så varför är utseendekommentarer så känsligt då? Varför kan inte kvinnor bara ta det som en man, så att säga? För att många kvinnor är så vana vid att dömas och bedömas på basis av utseende. Och jo, jag vet att utseendet är det första vi reagerar på och att det är viktigt och bla bla, men många kvinnor blir aldrig något annat än sitt utseende. Kan det ge vissa fördelar? Absolut. Men det är inte fördelar man själv arbetat sig till (förutom de som går igenom plastikkirurgi och ”korrektioner” förstås, de har både arbetat på och betalat dyrt för sitt utseende) och inte fördelar de flesta av oss skulle vara stolta över, sätta på CVn, känna oss nöjda med. Det är objektifiering och gör ofta att det inte känns som om man har kontroll över sitt liv.

Av en slump ramlade jag på ett perfekt exempel på hur det fungerar i går. Inne på Indulged finns ett inlägg om färglagda historiska fotografier (som förövrigt är helt sjukt coola och värda en titt!) och följande beskrivning:

”The colorful image of Albert Einstein sitting beside the water gives us an entire new perspective on the genius. He goes from a brilliant historic relic, into a living brilliance of our era. The colorized photograph of Audrey Hepburn transforms our thoughts of beauty. Her photo goes from an intriguing historic photo to one of a sexy starlet of today.”

Visst, Audrey Hepburn var fantastiskt snygg och Albert Einstein var det kanske inte. Men Hepburn var först och främst skådespelerska. Ändå nämns inte hennes insats, utan bara henne utseende. I samma anda får Hillary Clinton frågor om vilka designers kläder hon brukar ha på sig, varenda tidning är fylld av bilder på kända kvinnor som är för smala, för tjocka, som tappat gravidetskilona rekordsnabbt, som inte gjort det, som visat för mycket hud, som visat osedvanligt lite hud, som blivit fotade utan makeup, med rufsigt hår, med påsar under ögonen, med en konstig hatt, med för blek hy eller alldeles för solbrun. Överallt ligger fokus på kvinnors utseende istället för deras prestationer.

Och utseendet sägs ge oss kvinnor makt. Till exempel menar många att vi genom hur vi klär oss kan undvika våldtäkt, undvika objektifiering och sexuella trakasserier, få en bra man och gratis grejer. Igen, som om utseende var kvinnans viktigaste egenskap.

Det Karl-Johan Karlsson gjorde i sin krönika var att uppmuntra män att säga att trådsmalt inte är vad män vill ha. Idén kanske var att hjälpa dem som med våld försöker bli väldigt smala, men han missar två (enligt mig väldigt uppenbara) saker. Den första är den mest allvarliga: ätstörningar handlar inte bara om utseende utan är en sjukdom. Att kritisera den som är sjuk hjälper inte det minsta. Den andra är att även om man säger till någon som är väldigt smal att den skulle se snyggare ut om den lade på sig några kilo ligger fokus fortfarande på utseende. Mängder av kvinnor är väldigt smala (som exempelvis Kendall Jenner som talar ut om hur det är att ständigt bli kritiserad för att vara för smal) och kan inte gå upp i vikt fast hur de försöker. Andra kvinnor är av den större sorten. Viktigt är också att det ”naturliga” spektrat av vikt för kvinnor är otroligt brett och att säga att kvinnor är finast när de är naturliga är precis lika destruktivt objektifierande som något annat. Genom att börja tala hälsorisker, BMI och naturlighet bekräftar man bara att kvinnor inte är mer än sitt utseende.

Som kvinna är det väldigt lätt att fastna i det där och påverkas – att internalisera sitt utseende och göra det till den kanske mest avgörande delen av vem man är. Man känner hela tiden att kroppsformen är lite fel, fötterna lite för stora, håret lite stripigt och hyn lite dålig. De bilder av modeller vi matas med, vare sig vi vill eller inte, är inte bara tillrättalagda innan själva tagningen, med smink, kläder, ljus och vinkel, utan är därefter photoshoppade. Inte ens supermodellerna själva kan leva upp till de bilderna, men vi förväntas ändå förhålla oss själva till dem. Därför är varje kommentar om hur man ser ut, vare sig den är positiv eller negativ, ytterligare en bekräftelse på att utseendet är det viktigaste.

Och nej. Det här är förstås inte mäns fel, utan är ett problem i vårt samhälle som både män och kvinnor bär ansvaret för. Många män verkar anse att det helt och hållet är kvinnors eget problem och det är man förstås fri att tycka. Men om man samtidigt försöker försvara sin rätt att fritt kommentera kvinnors utseende så blir det problem. Den negativa självbilden som kommer av utseendefixering är inte direkt beroende av just negativa kommentarer, utan kommer av kommentarer i största allmänhet. Sedan kan det förstås finnas en dimension av rätt sak på rätt plats. Om jag piffat upp mig när jag går ut på krogen har jag ingenting emot positiva kommentarer (även om negativa dito kan förstöra en hel kväll). Om jag däremot just har hållit en föreläsning tar jag fruktansvärt illa vid mig av samma positiva kommentar. Den hör inte dit. Jag är mer än utseendet och vill bli behandlad därefter. Och om det känns förvirrande och svårt som man att veta när det skulle kunna vara ok att kommentera en kvinnas utseende finns det en enkel lösning: låt bli. Det är trots allt inte en rättighet.

38 thoughts on “Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

  1. Jag förstår att du inte vill att nån kommenterar dig för dina kläder eller hår om du hållit en föreläsning om nåt, bilar eller nåt(håller mig pk :)). Men som jag ser det är det mycket mycket mer kvinnor som ger varandra komplimanger för utseende. Jag gör det sällan, ser det ofta inte eller ser sällan det storartade iaf. När du hör en komplimang från mig över utseende så är det oftast för jag känner att hen söker det. Med detta fokus på män och kvinnor så varför lägger du inte upp det som att kvinnor eller folk måste sluta ge komplimanger för utseende och börja ge komplimanger för resultat? Jag upplever det som att män mer ger komplimanger för saker folk gör och imponeras av det medans kvinnor ger komplimanger för utseende, alltså både till män och kvinnor.

    Nu kanske du inte förstår alls varför jag säger detta för du har ingenstans skrivit att du motsätter dig det eller att inte kvinnor också måste tänka på det här. Men jag upplever att du tycker det är mycket värre när män säger detta trots att det enligt mig är en droppe i havet mot kvinnors hets kring eget och andras utseende. Därför blir det provocerande för mig.

  2. Jag har också precis förstått vad pudelns kärna består i och vad dessa ord förmedlar:

    Utseende är jätte jätteviktigt (ingen får prata om det)
    Strukturer, yttre faktorer spelar större roll än individers inre förmåga att relatera med sin omvärld.
    Världen är bara god men samhället gör Oss onda (Vi kan inte göra något åt saken utan är beroende av andra för att må bra)

    Jag försöker verkligen förstå dig och tycker uppriktigt att du skriver väldigt fina tankar om hur du vill att saker skall vara. Dock är det svårt när jag på ett fundamentalt markplan, premisserna av ett narrativ, inte alls läser in det jag gör.

    Man väljer att gå på en man som agerat klumpigt (fler kommer att följa hans spår) istället för att se till att de som är drabbade får hjälp. Det är nesligt tycker jag!

    • Jomen man kan väl prata om utseende? Om jag känner en person, som min man tex, så vet jag att jag kan säga you sexy beast (då skulle han skratta) eller ååå, du är så snygg! För jag vet hur han fungerar och för att vi har den sortens intima relation då man kan säga intima saker till varandra. Jag vet också vilka saker han har komplex över och de sakerna låter jag bli att prata om för jag vet att han blir ledsen då.

      Men sen jag tänker på de ätstörda unga män jag träffat och hur fel det skulle känts för mig att säga till dem: Nästan inga tjejer vill ha pojkar på 1,70 som knappt passerar 50-strecket på vågen. Forskning har visat att kvinnor snarare gillar muskler kombinerat med breda axlar, med andra ord hunkiga killar. Vi tjejer tänder inte på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden. Vi står faktiskt bara och skakar på huvudet åt hur extremt lättpåverkade vissa av er killar är.

      Det hade inte känts snällt. Jag hade varit orolig för att de hade gått och tagit livet av sig om jag sagt så. Och jag hade aldrig velat bidra till att en sjuk person skulle må ännu sämre. Kan man inte se på det så också?

  3. Dessutom är jag inte ett dugg intresserad av att få fri lejd till att kommentera människor och dess skepnad och diskussionen borde inte handla om detta.

    Som sagt verkar det som om det är viktigare att fördöma andra än att hjälpa dem som är drabbade. Man hjälper ingen drabbad av att försöka hindra människor från att ha preferenser. Kalle ville ju dessutom hjälpa även om det kanske var en björntjänst.

    Alla dessa hot från framstående feminister och mediafolk får mig att fundera om proportioner. Det är ok med mordhot (du skriver inte tre-fyra inlägg om det) men Kalle får inte vilja gott men göra fel. Prinsessan på ärten?

    • Hej hopp. Och nu gick du över en gräns. Jag har aldrig någonsin sagt att det är ok med hot från någon. Aldrig. Jag har dessutom vid upprepade tillfällen fördömt dem som hotat Karlsson. Men i mina inlägg väljer jag ett fokus som jag tycker är viktigt att diskutera och kan relatera till, och kan inte ta upp allt. Vill du läsa om något annat föreslår jag att du går någon annan stans.

  4. Jag skriver inte till henne utan om fenomenet i stort. För att förtydliga har jag väldigt svårt för ad hominem i debatter och jag uppskattar att det är högt till tak här. Inget jag har skrivet är fördummande av någon enstaka person utan snarare ett försök att se det ur en annan synvinkel. Mitt mål är att hjälpa, metoden är saklighet och ingen skall exkluderas, varken Charlotte eller du!

    Du drar in empati i det hela och visst kan man se det ur den synvinkeln men det kan vara svårt att få männsikor att alltid gå omkring och vara perfekta. Det är bättre att förklara för de drabbade att världen inte är perfekt. Anser jag.

    • Hm. Jag har kommit i kontakt med en del ätstörda (aneroxi) både i mitt fd yrke som lärare och genom dotterns vänner. Det kan vara de sköraste människor jag nånsin träffat. Deras självförakt var så avgrundsdjupt att det gjorde ont i mig att höra dem prata om sig själva. Några fick hjälp på särskilda kliniker och blev friska. Vad jag känner till var inte en av metoderna att prata om vad män eller killar föredrar och tänder på. Eller kvinnor och tjejer.

    • Vad menar du i så fall med ”prinsessan på ärten” för att jag (och där riktar du dig ju direkt till mig) inte skriver tre-fyra inlägg om ett ämne som du tycker är viktigare? Vad är det om inte ad hominem?

      • Rörelsen har en inbyggd konfirmeringsbias där man reagerar starkt mot kritik av den egna in-gruppen medan man själv är väldigt kritisk mot utgrupper (läs; kritik av kvinnor). Nej, det är ett påstående om ett fenomen, detta skrev jag i ovan. Även om det varit riktat mot dig så hade det inte varit ett personangrepp. Notera frågetecknet!

  5. Du har helt rätt att det är ett känsligt ämne och personligen tyckte jag att Karl-Johan Karlssons krönika lämnade rätt mycket att önska.
    Samtidigt blir det väldigt svårt att avgöra hur lågt ribban ska sättas när könsroller ska problematiseras för att ingen, eller så få så möjligt ska bli stötta.
    Min uppfattning är att ribban för att problematisera mansrollen är bra mycket högre än så här, och jag har svårt att se hur den feministiska rörelsen hade kunnat åstakomma ens
    hälften om den stannat vid en motsvarighet till din ”För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda”.
    Själv anser jag att mansrollen ska kunna dissekeras i offentligheten, även om jag vet att det innebär att somliga kommer att skjuta högt över socialt acceptabla generaliseringar för grupper i samhället. Dessa ”somliga” ska givetvis bemötas oavsett vilken grupp som avses.
    Du utvecklar resonemanget till vilken avsikt debattören har, något som förutom i de allra mest plumpa fall kan vara väldigt svårt att avgöra. Avsikten kan även vara öppen för tolkning från läsaren (så som vi människor tyvärr ofta gör)

    Jämförelsen mellan Audrey Hepburn och Albert Einstein haltar lite då väldigt många skådespelare, kvinnor och män är kända till stor del på grund av deras utseende. Däremot vore det svårt att försvara att utseendet fortfarande inte är mer viktigt för kvinnliga aktörer.
    Skulle vilja lägga till Angela Merkel till kvinnliga-politiker-som-vi-av-någon-anledning-ska-skriva-mode-reportage-om-så-ofta-vi-kan kategorin.

  6. Ok, jag förstår. Fungerade metoden att beskriva omvärlden som dum och elak? Fungerade det att använda yttre faktorer till att bota inre faktorer?
    Människor kommer alltid att vara elaka och ha fel, ibland medvetet, ibland omedvetet. Botar vi det genom en metadebatt om en stackars man som antagligen ville väl men var aningen klumpig? Om det inte är en mänsklig rättighet att ha åsikter (SIC!) så är det inte en mänsklig rättighet att gå igenom livet utan att såras. Naturligtvis så sympatiserar jag med de drabbade men jag är helt övertygad om att detta stickspår ej hjälper dem.

    • (Jag är inte helt säker på om den här kommentaren är ett svar på min kommentar ovan, om inte får du bortse från denna, men jag antar att du svarar mig eftersom du pratar om metoder. Som sagt, bortse från den här annars.)

      Jag är inte insatt i detaljerna kring hur ätstörningskliniker arbetar så jag vet inte om de arbetar utifrån hur omvärlden är eller om de arbetar utifrån personernas inre världsbild. Eller om de har metoder som inte alls utgår från detta utan något helt annat. Men jag håller med dig, jag tror inte vi botar drabbade (om det är människor med ätstörningar du menar) genom att diskutera detta på våra bloggar. Däremot är diskussionen intressant ur andra perspektiv.

      Det är naturligtvis en mänsklig rättighet att ha åsikter, precis som det är en mänsklig rättighet att bli sårad. Vad man kan diskutera är väl snarare om det är nödvändigt att uttrycka åsikter som sårar och varför man gör det. Man kan utgå från att det man själv uppfattar som sant är konstruktivt att dela med sig av även om människor blir sårade och man kan utgå från att sanningen är subjektiv när det gäller åsikter och att de kan göra mer skada än nytta i vissa situationer och att man då bör iaktta större försiktighet. Jag anser att den senare tillämpningen är att föredra när det gäller personer med allvarliga ätstörningar.

  7. Avdelningen dubbla måttstockar och dubbelmoral som ska försvaras med alla till buds stående medel vilket inte kan bli tydligare, det gäller att utnyttja problemformuleringsprivilegiet och indignationsprivilegiet till max samtidigt som man låtsas som man inte besitter det eller rättare sagt har lagt beslag på det.

    Näthat kan tydligen bara drabba kvinnor/feminister/vänster, rasism kan tydligen bara utövas en väg, våldet likaså trots statistik, studier och forskning visar att det inte är så. Maktanalyser som är extremt ensidiga och fyllda av självförhärliganden. Man gömmer sig bakom att ”sparka uppåt är legitimt” samtidigt som man själv definierar vad som är det enligt sin grovt förenklade svart/vita världsbild.

    Feminismen och den så kallade ”genusvetenskapen” har tagit fram en massa nyttiga och användbara verktyg men som bara används i ett syfte, att ensidigt förstärka sin bild av verkligheten till varje pris.

    Män och kvinnor bedöms inte enligt samma måttstockar och har inte samma problem men det är tydligen bara ok att diskutera så länge fokus är på kvinnor som offer för allt, i varje situation, så fort ens en antydan till något annat så rusar feminister eller ”jag kallar mig inte feminist” av allehanda slag till skydd och det är legitimt att göra vad som helst och säga vad som helst och få klappar på ryggen i media och i synnerhet i sociala medier, självransakan är non existent eller marginell, ändmålet helgar medlen och de är många.

    Allt det man anklagar män, ”patriarkatet/patrikala struuukturer” för är man experter på att själv annamma och använda med stor finess och energi medan man låtsas som om det regnar eller blir extremt upprörda om någon påpekar det. Kejsarinnan är naken.

    Jämställdhet har för länge sedan definierats om enligt orwellska nyspråket till, lika utfall 50/50 oavsett underlag eller intresse eller ”minst 50% kvinnor” eller ”ju fler kvinnor desto mer jämställdhet”, vanlig enkel matematik är numera en del av det ”patriakala förtrycket” och nu ersatt enligt orwellska nyspråkets principer.

    • Kan du inte diskutera utifrån det jag faktiskt skriver och står för istället, för det blir så vansinnigt drygt att behöva upprepa sig hela tiden, och föra någon slags absurd metadebatt om saker jag aldrig påstått.

      Till exempel: jag har aldrig använt patriarkatet på det viset, aldrig förnekat att det förekommer näthat mot män, aldrig hävdat att bara kvinnor kan vara offer, aldrig påstått att våld bara går ena vägen, aldrig hävdat ensamrätt (bortom den här bloggen) på problemformulering eller indignation.

      Så din kommentar är liksom inte relaterad till något jag skrivit eller står för. Om de tankarna är allt du får ut av att läsa vad jag skriver föreslår jag att du slutar. Det kan ju inte vara lätt att gå runt och känna att hela världen är emot en hela tiden, och om det är så du tolkar mina texter och mina ståndpunkter borde du säkert lägga din tid på något som får dig att känna dig lite bättre till mods istället. .

  8. Debatten började med att handla om de kroppsideal som bidrar till att skapa ätstörningar. När övergick den till att handla om hur man botar anorektiker?

    • ”Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet. Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden. Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.”

      Utdrag ur Karlssons krönika. Om män förklarar vad de inte tänder på kanske tjejer slutar plåga sig själva. Inte ”inte börjar plåga sig själva”, utan slutar med ett beteende som redan finns. Karlssons ord. Ätstörningar kan alltså botas (kanske) med att män förklarar att de inte tänder på ätstörda kvinnors kroppar. Enligt Karlsson.
      Diskussionen har alltså både handlat om hur man ska komma tillrätta med skönhetsidealen och hur man ska få redan sjuka kvinnor att bli friska.

      • Apropå detta att tolka saker så negativt det bara går…

        ”Om män förklarar vad de inte tänder på kanske tjejer slutar plåga sig själva. Inte ”inte börjar plåga sig själva”, utan slutar med ett beteende som redan finns. Karlssons ord. Ätstörningar kan alltså botas (kanske) med att män förklarar att de inte tänder på ätstörda kvinnors kroppar. ”

        Att plåga sig själv gör alltså bara anorektiker och det enda han kan ha menat är alltså att anorektiker är det som skall botas med detta resonemang? Denna typen av argumentering är frustrerande att lyssna på. Kan han ha menat vem som helst som kanske över huvud taget missat en endaste måltid för att den tänkt att den skulle vilja vara smalare? – JA!

        Som jag skrev i tidigare inlägget – varför aktivt söka sämsta och mest negativa tolkningen? Detta var ju uppenbart inte ens logiskt.

        • Senare så skriver Karlsson specifikt om självsvält. ”Resultatet är en skenande folksjukdom. Antalet unga svenska kvinnor som fått en ätstörningsdiagnos har ökat drastiskt de senaste åren. Vissa av dem betalar det yttersta priset för att se ut som tjejerna på de glossiga bilderna. De dör av svält. I Sverige.”

          Han talar alltså om diagnostiserade ätstörningar, inte om en random kvinna som bara har dålig självkänsla och skulle behöva lite pepp.

          • Nej det gör han inte alls… Det skriver han innan han nämnt det ovanstående. Resultatet är således inte en referens till ”kvinnors uppfattning om männens ideal” utan till något annat. Av det jag kan se så menar han att ”resultatet” refererar till kvinnornas vilja att eftersträva sjuka ideal. Således kan det läsas så här

            ”Resultatet (av kvinnornas vilja att eftersträva sjuka ideal) är en skenande folksjukdom”

            Säg till när ni börjar se det jag ser om det där att tolka negativt…

            • Jag håller med om din tolkning. Så uppfattar jag det också. Däremot när han säger såhär: ”Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.” så får man anta att plåga sig har att göra med det han tidigare skrivit om i texten, nämligen allvarliga ätstörningar och sjuklig undernärdhet pga självsvält. Inte om att en person hoppar över ett mål vid ett enstaka tillfälle, för det leder varken till undernäring, avmagrad kropp där revben och skulderblad syns markant eller en vikt under 40 kg hos en vuxen människa. Var ser du den negativa tolkningen i det?

              Du hugger på saker jag inte sagt. Mitt svar var till JonB som undrade när diskussionen övergick till att handla om hur man botar anorektiker. Frågan innehåller ett felaktigt påstående, nämligen att vi inte diskuterat hur man botar anorektier in the firts place, vilket vi har med utgång från Karlssons text där han skriver att: ”Det är kanske är dags att fler av oss (män) kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden. Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.”

              En av lösningarna han föreslår vid ätstörning är följdaktligen att män förklarar för kvinnor vad de inte tänder på, nämligen avmagrade kroppar. Om du vill kan du göra andra tolkningar av hans text som känns bättre för dig, men det har inget att göra med vad Karlsson faktiskt skriver.

              • Vad Karlsson även erbjuder i sin första krönika är lösningar för att komma tillrätta med ätstörningar, oavsett vad ”jag” diskuterade, vilket inte har något med mitt svar på din fråga att göra.

              • Har nu läst texten du länkade till och han erbjuder fortfarande lösningar, men som den kloke man han är har han förstått att de där sista meningarna i hans text nog inte var så smarta om han vill att någon ska ta honom seriöst. Det han säger nu är följande: ”Jag tycker att fler män borde fördöma det här (kulturen och idealen). Det är det jag menar med att vi borde ”kliva upp på catwalken” och ”lufta våra åsikter” – inte att vi ska tala om för kvinnor att de ska se ut på det ena eller andra sättet.” Låter alldeles utmärkt i mina öron. Det låter t o m som det Charlotte, jag och resten av kvinnorna här har sagt hela tiden. Där ser man, eller hur?

        • Jag föredrar att inte tolka alls utan utgå från vad Karlsson faktiskt skriver. Han kan naturligtvis ha menat män som missat en måltid, hundar som äter för mycket leverpastej eller självsvält bland schimpanser, men eftersom han inte skriver om detta utan om anorektiska ideal för unga kvinnor, ätstörningar, benrangel, undernärda flickor, utmärglade lik, trådsmala tjejer som väger 40 kg, en skenande folksjukdom bland unga flickor, ätstärningsdiagnoser hos unga svenska kvinnor och tjejer som dör av svält så utgår jag från att det är det han pratar om. Att aktivt söka tolkningar som motsäger vad texten handlar om anser jag personligen vara ologiskt. Men visst, vi kan ha olika uppfattningar om detta.

              • Det är det som hela debatten kring Karl-Johan Karlssons krönika går ut på.
                För att göra de tolkningar som kritiken bygger på så krävs att man lägger till saker som inte uttrycks i texten. Det är inte heller några små tillägg som krävs.

              • Fel. Det har jag redan bevisat åtskilliga gånger. Att du sedan vill hålla fast vid dina fantasier för att det känns bättre för dig än att fejsa fakta är ditt problem. ”Illvillig” är en tolkning btw. Sug på den karamellen du.

              • Självklart är ”illvillig” en tolkning och jag kan inte se att du bevisat ett dugg med avseende på någon faktamässig grund för påståendena. Det är bara liiiite inkonsekvent att hävda att mitt problem är att ”fejsa” fakta som inte existerar.

  9. my head hurts…. Men are not to blame for rampant eating disorders, nor can they offer an immediate cure by stating their preferences. To imply that men’s preferences (men’s likes or dislikes) should have such a profound impact on female self esteem as to cure a eating disorder, is rude to say the least. I think this is where Karlson made a major mistake, managing to sound like a class-A douche. Body image issues are created by society as whole and has during the last few decades become an increasingly large issue with young women and lately also young men.

    Concerning the right to comment on others looks. I think instead of right’s we should talk about manners. Freedom of speech should be handled responsibly, while you might have the right to comment on someones tits’ or ass or how fat or thin they are, but it is good manner to recognize that that can be rude or offensive in which case it is better not to exercise that right.

    • Yes, my head also hurts, it has been for a long while…

      No, men are not to blame for rampant eating disorders, but they ARE blamed. Men can’t offer an immediate cure by stating their preferences, but they can help by not accepting the prevalent body image which they are blamed for, and that among others means stating their actual preferences. It does not mean that men should constantly tell women they should have more curves. It’s not a matter of telling women how they ”should” look, it’s not a matter of having the ”right” to comment on ”someones tits’ or ass or how fat or thin they are”. But it is a matter of saying (and freedom of speech does include the right to say) what one as an individual prefers or what a the statistical preferences of a group are, regardless of which sex you belong to, and especially when what is toted as your preferences are used as a lie to make the problems worse or to put the blame in the wrong place which makes actually finding a cure and preventive measures a lot harder.

      Body image issues are created by society as a whole, but it is also pretty clear that they at least will not be solved by telling anyone from the half that usually gets blamed for them to sit down and shut up when they say that they don’t agree with those values.
      Men stating their preferences is not the whole solution, it is not even a big part of the solution bit it is AN important part, not in the least because it shatters the image that the society body image is THE TRUTH that everyone agrees on.

      If a man ”sounds” ”rude” or ”like a class-A douche” just because he doesn’t happen to have the whole solution but tries to fix a small part, then the problem is not likely to be with him.

      • I will read through your post in more detail and answer with a bit more thought. However I don’t agree that men in general are blamed for this ailment, there might be the odd misguided individual who think that way but for the general masses I don’t see such an attitude. There seems to be a big dollop of paranoia with both sides of the gender debate, usually with most constructive conversation degenerating into a meta debate with ”feminists always” or ” the patriarchy this and that”, as if these would be some how homogeneous groups all sharing exactly the same views.

        • It is hard to say what those among the general masses who never speak about the issue think or who they blame. This is a view I meet quite often though, both from average people, in media and from politicians/authorities. I think it is rather unlikely that this view should differ significantly from other similar views on blame, but it is impossible to know for sure without studying it.
          Whether the groups are homogenous or not is really not the issue, what matters is if there are common or dominant views within the groups.

  10. Kunde inte sagt det bättre själv! Jag är en kvinna som anses vackrare och snyggare än de flesta kvinnor i min ålder (och snälla ni, gå nu inte i taket och börja slänga skit på mig bara för att jag skriver så! Detta är alltså inte min egen uppfattning om mig, utan min omgivnings!) På grund av detta så tror visst många att de har rätt att fritt kommentera mig som de vill. Jag blir så förbannat trött på alla kommentarer från både kvinnor och män: ”Det finns ju faktiskt snyggare kvinnor än dig!”, ”Du har visst gått upp några kilo!” (Jag har oftast då inte ens märkt det själv!!”) ”Oj har du fått ringar under ögonen? Hur måår du egentligen?” ”Men oj, har du fått en finne?” osv osv.., Sådär håller folk på dagligen, folk som själva är allt annat än fotomodellsnygga! Jag menar, så skulle jag aldrig kommentera någon annan! Folk verkar inte fatta att jag har känslor och blir arg och ledsen precis som vem som helst skulle bli av att ständigt höra sådana kommentarer!! Vad svarar man egentligen??

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s