Etikettarkiv | Kvinnokamp

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Mitt.

Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur mycket jag behövde få komma bort. Bort från Finland, bort från skilsmässotramset, bort från allt. Sverige har under många år mest varit ett trevligt ställe att besöka, men den här gången var det en fristad. Och när vi körde tillbaka till Finland kändes det för första gången inte som om vi var på väg hem, utan in i något sorts limbo. Exet har varit en så stor del av Finland för mig och nu är det verkligen någonting som jag vill göra mig fri från.

Där jag tidigare brukade uppskatta att komma tillbaka till det tystare Finland blev jag redan på färjan över irriterad över hur finnarna pratar. Alltså, inte själva ugriskan, utan tonen, uppsynen, kroppspråket. Allt det där som signalerar att vi har vaknat upp till ännu en ganska jävlig dag av motgångar. Som när föräldrar kommer ner med sina barn till lekrummet.

Svenska föräldrar: ”Titta här! Wow! Spring och lek, hjärtat!”
Finska föräldrar (med armarna i sidorna): ”Noniih”.

Plötsligt kände jag att jag inte pallar denna dysterhet. Ok, svenskarnas glättighet är kanske ytlig men just nu behöver jag den. Få möta leenden, höra ett par trevliga ord i mataffären, se folk skratta och prata om helt oviktig saker bara för att det är trevligt att prata med varandra. Det där.

Men när vi börjar köra från hamnen ut mot vårt nya hem så längtar jag trots allt dit och jag känner mig beslutsam och fullifan. Ingen man ska få bestämma vart jag hör hemma. Jag tänker inte ge Finland till exet. Det är mitt. Mitt.

Och hemma finns underbara, fantastiska A, som har städat hela huset och lagat mat och slitit på jobbet varje dag medan jag varit borta. De här dagarna är det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi träffades och vi skrattar och gråter och kramas omvartannat. Vårt lilla hus badar i solljus, pelargonerna blommar som besatta och tomatplantorna är manshöga. Mitt.

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Seriöst, ni måste gå och se det här!

I går kväll var det dags för Exaudios konsert Trädgården. Och härrimingud så det var bra!

Inte nog med att det musikaliskt var örongodis – fantastiska röster utnyttjade på absolut bästa sätt med perfekt insikt i hur enskilda röster kan kombineras för att skapa någonting större – och att scenframställningen var förtrollande vacker. För själva berättelsen var vad som satte sig i själen. Det var inte en berättelse om bara Fredrika Runeberg utan om alla kvinnor som sätter sina drömmar åt sidan för andra och annat.

”En fågel satt fångad i en gyllene bur” sjunger de, och jag ser mig själv. ”[D]är karga små blommor i lysande färger, vittna om livet som trotsar och består”.

flyg min dröm

Text: Bertel Gripenberg

Jag sitter som trollbunden. Ser Fredrikas kamp för att få skriva. Känner hennes förtvivlan och frustration. Jag har levt den. Jag lever den. Den pockande, lockande driften att skriva, skriva, skriva som måste tystas, dämpas och anpassas till barn, till hushåll, till en makes viktiga schema. Att hela tiden stå lite på kanten av sig själv, stjäla tid för att få vara den man är.

bara ord

Musiken strilar rakt in i mitt hjärta. Orden flyter ihop med mitt inre. Hennes längtan är min. Hennes tystade röst är min. Och när den lilla statyn som har symboliserat Runeberg dör gråter jag. Tänker på alla kvinnor som lever tystade, vid sidan av, halvt dolda bakom och lovar stilla att aldrig, aldrig tolerera det.

en början

Text: Catharina Östman

För den som är snabb finns det ännu en chans i dag att gå och se Exaudio i Helsingfors, klockan 14 på Sandels. Gör det! Ytterligare en chans finns för den som hellre åker till Åbo nästa veckas lördag. Och det här inlägget är inte sponsrat. Jag skriver det här för att den här konserten är något av det starkaste och mest omtumlande jag varit med om. Ta chansen!

Feminismen då och nu

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.