Feminismen då och nu

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

6 thoughts on “Feminismen då och nu

  1. Om jag förstår dig rätt så bör man undra om kvinnor som exempelvis Bodil Jönsson, Annika Falkengren och Marianne Nivert gjort mer som förebilder och riktmärken än Gudrun Schyman och Maria Sveland. Eller var det en övertolkning?
    Och om man nu är av den övertygelsen att alla bör tacka någon för sin framgång, vem skall tacka vem?

    • Det var väl kanske att dra det lite längre än vad jag tänkte. Jag tror nämligen att både Mariannarna och Gudrunarna behövs, och att de borde hålla en respektfull tacksamhet gentemot varandra. 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s